Visar inlägg taggade med att skriva

Tillbaka till bloggens startsida

Skriv av glädje, skriv med ångest

Mina två senast lästa böcker handlar om att skriva, och det är två sinsemellan mycket olika böcker. Men de har också sina beröringspunkter. Det hade varit intressant att höra författarna Stephen King och Annie Dillard diskutera skrivprocessen med varandra. 

Stephen King:

Sanningen är att när jag skriver, så skriver jag varje dag, galen eller ej. Vilket inkluderar jul, nationaldagen och min födelsedag (vid min ålder försöker man ju ändå glömma de där förbannade dagarna). Och när jag inte arbetar, ja då arbetar jag inte alls, men under de perioderna av total sysslolöshet känner jag mig oftast vilsen och har svårt att sova. För mig är det jobbiga att inte jobba. När jag skriver är det som att vara på lekplatsen, och till och med de tre värsta timmarna jag tillbringat där kändes helt okej.

Annie Dillard:

Snarare än att skriva en bok sitter jag hos den, som hos en döende vän. Under besökstid stiger jag in i dess rum med bävan och medkänsla inför dess många sjukdomar. Jag håller dess hand och hoppas att den ska bli bättre.

Stephen King: 

Jag vill få ihop tio sidor per dag, vilket blir 2000 ord. Det ger 180 000 ord på en tremånadersperiod, en hyfsad längd på en bok – en som läsaren gladeligen kan försjunka i, om intrigen håller måttet och behåller sin fräschör. Somliga dagar blir det tio sidor utan att jag ens märker det; jag kan komma iväg och handla eller göra andra ärenden redan vid halvelvatiden, pigg och pyrig. Men allt oftare, med tilltagande ålder, finner jag mig själv äta lunch vid skrivbordet och resa mig vid halvtvåsnåret. Ibland, när orden inte vill med mig, håller jag fortfarande på när det är dags för eftermiddagsfika. Det spelar mig inte så stor roll hur lång tid det tar, men bara i yttersta nödfall tillåder jag mig själv att ”gå hem” för dagen innan jag fått ihop mina 2000 ord.

Annie Dillard:

Varför hittar man aldrig något som skrivits om den egenartade tanke man ägnar sin uppmärksamhet, om sin fascination för något som ingen annan förstår? För att det är upp till en själv. Det finns något som intresserar en, av något skäl som är svårt att förklara. Det är svårt att förklara eftersom man aldrig har läst det på någon sida; så börjar man. Man skapades och placerades här för att ge röst åt detta, sin egen häpnad. ”Det mest krävande med att leva ett helt liv som konstnär är den stränga disciplin som krävs för att tvinga sig själv att obevekligt arbeta längs den nerv som är ens egen innersta känslighet.” Det var Anne Truitt, skulptören, som sade så. Thoreau sade det på ett annat sätt: känn ditt eget ben. ”Sök, följ med, kretsa runt och runt ditt liv … Känn ditt eget ben: gnag på det, begrav det, gräv upp det och gnag vidare på det.”

Den ene betonar gång på gång skrivglädjen, den andra återkommer ständigt till våndan. Båda är variationer på temat passion. Den största skillnaden är förhållningssättet till berättelsen. Enligt Annie Dillard kommer den inifrån, enligt Stephen King är berättelser ”relikter, delar av en oupptäckt, tidigare värld. Författarens uppgift är att med hjälp av de verktyg han har i sin låda försöka få fram så mycket som möjligt av var och en av dem ur marken utan att de går sönder för mycket.”

Annie Dillard vittnar vid ett tillfälle om att hon fått en fråga av ett barn en gång, som gjorde henne ställd. Pojken undrade om det var hon som skrivit berättelsen, eller om det var hon som skrev ner den.

Jag kan inte hjälpa att jag uppfattar Annie Dillard som lite oklädsamt självömkande emellanåt. Det finns många partier i hennes bok som är vackra, poetiska och oerhört lockande, men det självömkande draget liksom överskuggar. Jag gillar dock slutet väldigt mycket, hon knyter aldrig ihop säcken, hon öppnar den i stället. Som den bästa dikten, mycket tjusigt.

Stephen Kings bok har jag haft stående i bokhyllan i några år. Eftersom jag inte är en King-läsare annars, så har det suttit långt inne att börja läsa den, även om den har ett väldigt gott renommé. Jag var lite fördomsfull, trodde den skulle vara lite enkelspårig. Nu när jag äntligen plockade ner boken från hyllan var den omöjlig att lägga ifrån sig. Mycket riktigt, hans inställning till skrivandet är kanske ”enkelspårigt”, men inte på något dåligt sätt, det är snarare befriande okomplicerat. Till exempel: låt berättelsen utvecklas efter hand. Tänk inte ut en intrig innan, utgå i stället ifrån en situation. Vad händer om ... ? Hans handfasta tips känns användbara även i poesin, som jag oftast skriver.

Varför läser jag alls den här typen av böcker? Om jag vill skriva, varför ägnar jag då inte all min dyrbara tid åt att göra just det? Det finns helt klart en poäng med resonemanget. Men det är omöjligt att skriva hela tiden. Mycket egentid infinner sig under transportsträckor och är svår att utnyttja till något vettigt. Det är lättare att läsa en bok än att skriva på bussen (men jag ska erkänna att jag gör både-och). 

Det ligger också en hel del i Annie Dillards liknelse – att skriva en bok är ibland som att sitta hos en döende vän. Även Stephen King fastnar ibland, berättade han. Liksom alla andra författare jag läst sådana här böcker av. Det är i bästa fall lärorikt, och i sämsta fall åtminstone en tröst, att läsa om andras skrivkramp. Ibland behöver man bli påmind om varför man skriver. Den där passionen som håller skrivångesten levande.

Läst:

Annie Dillard: Det skrivande livet (Ellerströms 2018, originalutgiven 1989)

Stephen King: Att skriva – en hantverkares memoarer (Bra Böcker 2013, originalutgiven 2000)

Ett tack för en bok

Nog undrar jag då och då varför jag håller på. Med mina dikter. Jag ägnar dem ganska mycket tid, särskilt om man tänker att de är meningslösa. För det tänker jag ibland. Sedan brukar jag komma på att det är ändå är viktigt att jag skapar mina dikter. Mina ögonblicks-, evighets- och verklghetsbilder. Men för vem är det viktigt? För mig så klart. Men om det inte är viktigt för någon annan än mig, anser jag då verkligen att det är av vikt att jag kämpar på med mina formuleringar? 

Jag har precis läst Kristian Lundbergs jättefina bok Jag rör mig mot en nollpunkt där allt är du. Anteckningar om dikten. En bok som fick mig att tänka "Precis! Precis så där är det!" flera gånger. Jätteskönt. Tankar jag har kring mitt skrivande är inte bara mina, och det är bra, för vissa sådana tankar har ibland fått mig att ifrågasätta mitt eget förstånd. 

Det handlar om skrivandets och diktens viktighet. Dess betydelse. Kristian Lundberg tar skrivandet på största allvar, och även om jag inte är en publicerad författare som han så gör jag det också, och tänker liknande tankar om mitt skrivande.

Nu har ju även jag skrivit hela mitt liv. I yrkeslivet alltid i någon annans tjänst. Jag har skrivit bra, både som journalist och som kommunikatör, jag vet att jag många gånger genom min text gjort produkten intressantare än den kunnat leva upp till. Det är kanske inte så bra egentligen, men i en värld av konkurrens så fungerar det ju så.

Jag vill ju gärna skriva dikter bättre än andra också. Fast det är en annan sak. Dikten står för sig själv. Den ska inte sälja in någon annan produkt än sig själv och den upplevelse den ger upphov till, de tankar eller känslor den framkallar. Möjligen att den fungerar som en ambassadör för andras dikter också, för poesin. Men det är i så fall en positiv bieffekt.

Bättre och bättre förresten. Jag vill skriva bra. Det räcker så. Helst utan jämförelse med andra, för andra skriver ofta så bra. Då framstår jag som mindre bra. Men i en värld av konkurrens är det svårt att undvika jämförelser. Och i så fall vill jag ju vara bäst.

Det är inte samma slags skrivande, att skriva för sig själv och sin byrålåda, eller att skriva för att bli läst. Kristian Lundberg resonerar en hel del kring detta, på ett uppmuntrande men samtidigt uppfordrande sätt. Antingen är man en skrivande människa eller inte. Är man det så måste man ta det på allvar. 

Jag tar det på allvar, men det fick mig ändå att fundera. För vem skriver jag? Nog skriver jag väl för att bli läst? Jo, det är min önskan. Ändå är det knappt jag visar mina texter för någon.

Det här året har jag ägnat åt en skrivarkurs. Nu suckar kanske Kristian Lundberg, men det finns bra och dåliga kurser, och skrivarkurser fungerar olika väl för olika personer. För mig är formen utmärkt just nu. Jag vågar låta läsa mina dikter. Jag blir inspirerad och strukturerad. Jag blir bättre.

Målet är alltid att bli bättre.

Detta är på intet sätt en recension av en bok, om nu någon som läst så här långt börjat undra. Det är mer menat som ett tack. Tack Kristian Lundberg. Om inte annat så har mitt skrivande lett mig till din bok och den är fantastisk. Tänk att åstadkomma en bok som handlar om skrivandet och är skrivanet samtidigt. Jag förstår inte hur du bar dig åt när du skrev den. Men tack för att du gjorde det.

Konst