Instagram @karitchen



Senaste inlägg

Visar inlägg taggade med barnlitteratur

Tillbaka till bloggens startsida

Barnböcker som satt djupa spår

Just nu cirkulerar en utmaning på Facebook, där man ombeds lista tio böcker som har haft stor betydelse för en. Min kompis Elisabeth hade med boken Pricken på sin lista. Den minns jag också, den var fantastisk! Jag hade inte boken själv när jag var liten, men jag hade tillgång till den. Jag minns inte var, men det bör ha varit på Lekis. Jag läste den många gånger, liksom andra böcker av samma författare. Den om den extremt långa taxen Kringlan till exempel. En individ med avvikande utseende vilket visade sig bli en tillgång.

Elisabeths intressanta och självklara tilltag (som jag själv missade), att ta med en barnbok på boklistan, fick mig att fundera på hur listan över de barnböcker som betytt mycket och format min person skulle se ut. Det finns några som jag minns alldeles särskilt väl. Som ingått i mitt känslomässiga bagage sedan dess. Ungefär på samma sätt som barnprogrammet Vilse i pannkakan.

Emma tvärtemot

Jag älskade Totte-serien. Hur gammal är man när man läser Totte-böckerna? Fyra, kanske? Jag önskade mig en Totte-bok till min födelsedag, eller om det var julklapp. Så kom dagen och jag fick en Emma-bok. Samma författare och samma stil, men absolut helfel huvudperson. Vilken besvikelse! Om jag känner mig själv rätt så försökte jag dölja hur besviken jag blev. Jag har hyst en hat-kärlek till Emma Tvärtemot sedan dess. Och alltid saknat Totte.

Att inte få den present man önskar sig, det är väl egentligen inte särskilt traumatiskt. Värre kan man förstås ha det! Men detta var bara uppvärmning.

En bok som jag hade i min ägo och som skrämde skiten ur mig, det var den här.

Mamma, var är du?

Kerstin Thorvalls bok Mamma, var är du?, den ger mig fortfarande lite ångest. Den handlar om  en mamma som blir så trött på sina barns rop och bråk och gnäll att hon går och gömmer sig så att barnen blir alldeles ifrån sig. När de hittar henne under täcket i sängen blir de ångerfulla och pysslar om henne i stället för att begära att bli uppassade hela tiden. Om jag minns rätt så hade mamman med sig det minsta barnet när hon gömde sig, så hon var inte helt hjärtlös. Som en ibland lite trött mamma kan jag ju förstå hennes agerande nu, men som barn är det nog det närmaste jordens undergång man kan komma, att inte hitta mamma. Den här boken gav mig ont i magen. Jag vet inte varför jag har den. Vem gav mig den? Jag kan bara inte tro att den kom från mina föräldrar!

Nästa bok som jag är övertygad om har haft stor betydelse för hur jag blev som person, den minns jag att jag fick av min farmor.

Vår sista sommar

Farmor var en ganska allvarligt sinnad person. Jag vet inte hur gammal jag var när jag fick den här boken, Vår sista sommar av Lois Lowry. I tolvårsåldern kanske? Jag läser nu att den utgavs på svenska 1980, och jag minns att farmor sa att hon blivit rekommenderad den i bokhandeln. Då var jag elva. Det var samma år som farfar dog. Det verkar ju faktiskt troligt att hon skulle ge mig en bok om döden då.

Den handlar om två systrar. Den yngre står alltid lite i skuggan av den äldre som är vacker och lyckad på alla sätt och vis. Men så drabbas den äldre systern av cancer, leukemi tror jag att det var, och överlever inte sjukdomen. Jag minns särskilt scenen då den yngre systern vaknar mitt i natten och finner sin storasyster helt nerblodad i sin säng, hon blödde jättemycket näsblod, och efter det gick det bara utför. En jättesorglig bok. Kanske är det den som fått mig att bli så medveten om min och alla närståendes dödlighet? Jag tänker ofta på döden och har alltid gjort det. I alla fall så länge jag kan minnas. Kanske minns jag ungefär så långt tillbaka som till när jag läste den här boken.

Social av att läsa faktaböcker, introvert av skönlitteratur

Av en slump råkade jag titta på tv-programmet UR Samtiden på Kunskapskanalen. Detta avsnitt var inspelat på Bokmässan i Göteborg för en månad sedan och bestod av en diskussion kring frågan "Måste barn läsa skönlitteratur?"

Utgångspunkten verkade vara att det finns en rådande bild av att det är finare eller bättre att läsa skönlitteratur än att läsa faktaböcker. Ärligt talat så förstod jag inte riktigt hur de menade. Att tecknade serier inte betraktas som "riktig" litteratur av exempelvis lärare i skolan, det har jag väl hört, men att även faktaböcker skulle vara sämre, det var en nyhet för mig.

En anledning till att det skulle vara bättre att läsa skönlitteratur handlade om att genom den kan man förvärva inlevelseförmåga, föreställningsförmåga och empati.

Diskussionsdeltagarna Sarah Sheppard och Johan Unenge hakade inte riktigt på moderatorns hypoteser. Sarah Sheppard sa väl ungefär att man har förmodligen inte läst en faktabok på länge om man tror att de bara staplar fakta utan känsla. Johan Unenge påpekade att genom att läsa böcker som handlar om "verkliga" saker samlar man på sig en katalog av samtalsämnen som kan vara fantastiskt användbara i sociala sammanhang.

Jag tänker genast på min elvaårige son som under det senaste året plöjt skolbibliotekets alla böcker om Titanic. Tidigare intresseområden (som jag känner till) har varit pirater, insekter, hajar och valar. Han har läst massor om detta och besitter förbluffande detaljkunskaper om allt möjligt, han minns namn och årtal. För mig har han berättat många spännande historier om besättningsmän på Titanic som trängde sig före kvinnor och barn till livbåtarna, eller kvinnliga pirater som sluppit dödsstraff tack vare att de väntat barn. 

Ja, han har helt klart målgruppsanpassat sina berättelser. Han vet vad mamma går igång på. Det har gett upphov till många intressanta diskussioner här hemma, om såväl historiska händelser som om människans komplicerade natur.

Själv läser jag aldrig faktaböcker utan håller mig till skönlitteratur. Jag får ofta mycket starka upplevelser av mina böcker. Men är det något jag kan dela med någon annan? Ger det upphov till många spännande och utvecklande samtal? Nej, det är ytterst sällan. Oftast går jag omkring ensam och känner hur upprymdheten bubblar i magen, men jag har ingen att kanalisera det till eller med. (Jag har startat en läsecirkel bara för att åtminstone någon gång få prata om mina läsupplevelser!)

Det är faktiskt inte alls gångbart i särskilt många sociala sammanhang att bara ha läst en massa skönlitteratur. Om man inte träffar någon som har läst samma bok så finns det inte så mycket att prata om. Det är lätt att i stället bli lite introvert och ägna sig åt att blogga om sina läsupplevelser i stället för att träffa folk.