Enkelt uttryckt

Så skulle min skriva-bok heta om jag skrev en sådan. Det skulle förmodligen vara lättare för mig att skriva den boken än att skriva dikterna som jag egentligen vill skriva.

Nu kan jag verkligen inte skriva igen.

Jag tittar på andras skriva-böcker som omger mig. Bodil Malmstens "Så gör jag" som på ett roligt sätt (fast egentligen är det ju inte alls roligt) uttrycker detta med att vara så hård mot sig själv att man stryker idéerna redan innan man formulerat dem. Så gör jag hela tiden. Det är kanske därför jag får så lite skrivet. Å andra sidan, när jag någon gång har gjort tvärtom, och fritt skrivit ner vad som fallit mig in för att inte missa någon intressant tråd, så har sällan något av det nedtecknade överlevt efterföljande vecka. Oanvändbart blaha. Jag kan inte skriva så. Har aldrig gjort. På den tiden jag skrev reportage var min tänketid längre än skrivtiden. Det mesta var klart när jag väl började skriva. Självklart redigerade jag och flyttade runt text och strök och så vidare då också, men det var på ett annat sätt. Flödeskrivande har aldrig funkat för mig.

Stephen Kings "Att skriva" ligger orörd på fönsterkarmen. Den ska visst vara bra. Jag har inte tittat i den än. Tror jag har fördomar. 

Marguerite Duras "Att skriva", handlar den inte om att det är omöjligt att skriva? Omöjligt men nödvändigt. 

Den vackraste av dessa böcker har Kristian Lundberg skrivit, "Jag rör mig mot en nollpunkt där allt är du". Den är passionerad och fylld av kärlek till dikten och skrivandet, samtidigt som den bekräftar tvivlen man ofta har som skrivande. Jag är en svårtflörtad läsare, men den här boken hade jag svårt att lägga ifrån mig.

Ibland, när jag inte kan skriva, söker jag lite inspiration i andras dikter. Bläddrar i mina Björling, Jäderlund, Dickinson, haikusamlingarna. Sedan är allt ännu värre. När självförtroendet redan är i botten och självkritiken högintensiv behöver jag inte toppa med texter jag bara drömmer om att ha skrivit.  

Nej, det är inte i poesin jag hittar exemplen som får mitt eget diktande att lossna. I stället är det kanske i musiken, ljudexperiment, eller i andra konstarter. Skulptur, fotografi. Hur speglar andra världen, de som inte använder ord? 

Katalogen till Louise Bourgeois utställning I Have Been 

to Hell and Back är en outtömlig inspirationskälla.

 

En gång fick jag ett hjärta av Bodil Malmsten. Hon ritade det. Du kan se det här. Det var på Bokmässan för snart 21 år sedan. Oj vad tiden går. Men hjärtat består.

Nu har jag läst hennes nya dikt Det här är hjärtat. Och nu vill jag så gärna skriva något om den, men jag vet varken hur eller vad. Det är inte det att jag är alldeles tom efteråt, nej tvärtom. Det känns kanske som att det jag skulle vilja säga är det jag precis har läst, och det är ju redan skrivet.

Det här är hjärtat handlar om kärlek och sorg. Smärtan. Förlusten av den människa som är ens mening. Beskrivet på det allra kännbaraste vis. Men säkert ändå inte som det känns egentligen, för det skulle nog Bodil själv säga att det går inte att komma åt i ord.

Men det hon kommer åt när hon skriver, det är mycket mer än vad de flesta som skriver kommer åt. Känslan som finns kvar när orden är glömda. För jag glömmer alltid de flesta ord jag läst. Men några få fastnar ibland.

Jag står på tröskeln till ditt rum

Universum

Vad det är tomt

Jag jobbar på med mitt skrivande, och återkommer gärna till Bodil Malmstens skrivregler. "Det skrivna ska se självskrivet ut. Syns det att det är skrivet är det dåligt. Det får inte märkas att det är ett mästerverk." Jag ser detta som en mycket inspirerande grundregel.

Det är självklarheter jag vill skriva. Helst förstås sådana som ingen tidigare fångat. Och jag vill skriva dem så enkelt och självklart att de ger upphov till ett "Precis så!" hos den som läser. I det här fallet hos mig, eftersom ingen annan läser det jag skriver. Men det räcker, än så länge.

Hade det inte varit för Bodil Malmstens sommarprat i radio cirka 1987 så hade mina barn säkerligen haft svårare att somna. För det finns en sång som nästan alltid får spralliga och övertrötta småbarnskroppar att lugna ner sig lite, och det är den här. Hang down your head av Tom Waits. 

Det är inte säkert att jag någonsin hade fördjupat mig i Tom Waits musik om inte Bodil Malmsten hade introducerat den för mig i sitt sommarprogram. Då hade jag och mina söner missat den här låten, som nu för evigt präntats in i deras repertoarkännedom som vaggsången mamma alltid sjöng. För elvaåringen är det så i alla fall. Halvåringen är ett pågående projekt.

Det är en väldigt fin låt. Jag är tacksam. Tack Bodil. 

"Vi kan inte skriva av verkligheten, det kommer inte att bli likt."

Hon har så rätt och hon säger det så bra – allt! Eller skriver, rättare sagt, det är det hon gör. Skriver. Och jag läser. Boken som Bodil Malmsten skrivit för att beskriva sin skrivprocess, och den är svinbra. Som väntat, jag hade verkligen inte väntat mig annat, men den är faktiskt ändå bättre än väntat. Jag hade svårt att föreställa mig en bok om konsten att skriva skriven av Bodil Malmsten. Jag kunde inte göra mig en bild av hur det skulle kunna bli. Jag kunde bara se framför mig en traditionell lärobok, och jag visste att Bodil skulle leverera mera än så, vilket hon gjort och hon överträffar alla mina förväntningar som jag inte kunnat formulera.

Jag vet inte riktigt när min och Bodil Malmstens relation inleddes. Jag bodde fortfarande "hemma", så mycket vet jag. Det var åttiotal och jag hörde henne sommarprata på radion. Med tanke på att jag spelade in hennes sommarprat på kassettband så måste jag ha varit intresserad redan innan hon sommarpratade i radion. Men det är programmet jag minns som inledning. Ett slags förspel. Hon spelade musik av Tom Waits och läste upp sin fenomenala dikt om moster Lillie som dött, jag kan fortfarande höra i mitt huvud hur hon läser den, jag minns rytmen och betoningen i varje ord, ackompanjerad av kontrabas. Jag lyssnade på uppläsningen många gånger. Jag har många gånger önskat att jag fortfarande hade inspelningen kvar. Men det har jag väl på sätt och vis, inuti mitt huvud.

Jag köpte Paddan & branden hos någon av de två bokhandlarna som inte längre finns kvar i Örnsköldsvik. På den vägen är det, en massa ljuvliga läsningar på resan. Nefertiti i Berlin var en upptäcktsresa på många sätt, både hennes till Berlin och sin dotter och min i hennes språk och berättande. På senare år har Bodils loggböcker slagit det mesta i svensk litteratur. Få författare har en så bra egen stil.

Jag har sällan läst en så bra beskrivning av stil som hon själv formulerar i den här boken som jag nu läser:

"Det skrivna måste fungera, vara tydligt eller avsiktligt mystiskt, inte allmänt och trist, utan personligt och, enligt den skrivandes sanning, sant.
Det måste märkas vem avsändaren är utan att man ser det på displayen till mobilen, förstår det av författarnamnet på boken, uppsatsen, reportaget; det kallas stil.
Stil är inte någonting som bara står.
Stil är summan av den skrivandes val.
Stilen är du, den är jag."

Jag har inte läst allt som hon har skrivit, men av allt jag har läst har jag älskat allt, i alla fall nära på. Det finns en bok som jag inte har lyckats ta mig igenom, och det är hennes debutroman. Av någon anledning tilltalades jag inte av hennes stil, som jag älskar så mycket annars, jag tilltalades inte av hennes skrivstil i romanformatet. Så är det och jag kan inte hjälpa det. Jag älskar den där olästa romanen ändå eftersom Bodil har skrivit i den. Jag minns att det krävdes lite mod att gå fram och få den signerad. Titta, visst är det ett litet hjärta hon ritat? Jag älskar dig med, Bodil Malmsten!

Mitt i ett blöjbyte på bebisen ringde det på dörren och jag ropade till min store pojke att skynda sig att öppna, det kunde vara brevbäraren med ett paket som inte gick ned i inkastet, och det ville jag inte missa. 

Jag har aldrig förstått varför brevbäraren gör så. Han tar med sig stora brev lite på chans, verkar det som. Om de inte går ner i inkasten och ingen är hemma och öppnar dörren så måste han ju ta med sig paketen tillbaka igen. Det verkar lite jobbigt. Jag har dessutom undrat om ett sådant scenario skulle innebära att man får sin försändelse en dag senare än om man direkt fått en avi. Det är ju lite störigt i så fall. 

Men i torsdags var brevbärarens snällhet välkommen. Det var då som min son så osjälviskt avbröt sig mitt i en Minecraft-session för att ta emot den av mig efterlängtade Bodil Malmsten-boken Så gör jag – konsten att skriva.

Så krångliga meningar som jag skriver här så förstår man att jag behöver all hjälp jag kan få.

Hittills har jag bara hunnit börja läsa lite, däremot har jag ägnat rätt mycket tid åt att tänka på att jag ser fram emot att läsa den – tänkt på det har jag alltså gjort medan jag varit upptagen med andra sysslor. Boken har legat på vardagsrumsbordet och sett så inbjudande ut. 

Nu har jag kommit till sidan 43 och jag är redan (och som alltid) helt betagen av Bodil Malmstens briljans. Jag älskar hur hon skriver om sitt läsande och sitt skrivande och sitt funderande. Hur hon övertydligt, för att det behövs i denna värld där alla tycker sig kunna skriva, slår fast hur det ligger till: "För att skriva måste den som skriver kunna skriva. Så att andra – än den som skriver – förstår vad det står."

Jag gissar att hon hatar att det skrivs så mycket dåligt, och det gör hon i så fall med rätta. Jag ser fram emot att fortsätta läsa hennes bok som är skriven med inte bara kompetens utan dessutom finess. Det är sällsynt nuförtiden.

 

Kanske kommer den i morgon! Hoppas, hoppas. Jag har beställt Bodil Malmstens bok om hur man skriver en bok. Så gör jag – konsten att skriva heter den. Vid det här laget har väl alla läst den utom jag. Men snart så!

Jag tycker det är roligt, i många år har Bodil Malmsten beklagat sig över skrivkramp. Hon lyckas inte skriva den roman hon vill skriva. Så vad gör hon i stället? Jo, skriver en instruktionsbok i skrivandets konst. 

För hon kan ju. Hennes loggböcker är enastående. Till synes enkla, spontant skrivna, i förbifarten nästan. Men knappast. Så är det aldrig.

Recensionerna har varit positiva till boken, men jag minns att jag läste en kommentar från en besviken läsare som inte alls tyckte att råden var särskilt handfasta och lätta att följa. Det bådar gott! Jag hoppas mer på en Bodil Malmsten-upplevelse än en lektion i skrivande. (En kombination vore förstås oslagbar.)

Fortsättning följer förmodligen...