Mitt pågående skrivprojekt handlar alltså om smärta. Jag fick låna en bok om lidandets mening av min kompis Katarina. Drogs inte helt överraskande genast till en essä av framlidne professor i musikvetenskap Jan Ling om gråtsång. Ett sjungande, rentav tjutande och bölande, men trots allt mycket formaliserat, uttryck för sorg och smärta som förekommit i tusentals år. Jag får här en bild av hur lamentationens estetik har införlivats i konstmusiken från medeltiden och framåt.

Artikeln är jätteintressant och triggar igång ett soundtrack i bakhuvudet där den här sången,The Cold Song av barocktonsättaren Henry Purcell,  som min kompis Vanessa först spelade för mig, framträder starkast, och jag bara måste leta fram videon.

Samtidigt som jag nynnar på ABBAs Thank you for the music.

Plötsligt får jag några spontana och (som jag uppfattar dem i stundens hetta) ovanligt innovativa idéer kring hur poesi och ljud skulle kunna sammanfogas till en nyskapande enhet, vilket jag genast måste messa om till ytterligare en vän, som spinner vidare med mycket briljantare förslag.

Decemberregnet smattrar oregelbundet mot rutan medan diskmaskinen gurglar och snörvlar bredvid. Jag borde ha gått och lagt mig för två timmar sedan. Jag är trött men alltför uppspelt för att kunna tänka på att sova. Och jag inser att Göran Sonnevis rader, som Jan Ling lät knyta ihop sin artikel med, även sammanfattar mitt kreativa nattrus:

Musik kan inte bortförklaras
Det går inte ens
att säga emot,
annat än
med helt ny musik.