Enkelt uttryckt

Flera av mina bästa läsupplevelser på senare år har kommit från bokförlaget Daidalos. Jag tänker på några av Rebecca Solnits essäböcker, och Den ensamma staden av Olivia Laing. Givetvis blev jag, som är en musikmänniska, nyfiken på en bok som Kontrapunkt, en självbiografisk berättelse med en musikalisk besatthet som utgångspunkt. Författaren Philip Kennicott, en amerikansk konst- och musikskribent, har skrivit en bok som handlar om hans försök att bemästra Goldbergvariationerna, ett av J.S. Bachs mest omtalade verk. Det publicerades 1741 som en serie övningar för cembalo, men i modern tid är det utan konkurrens den kanadensiske pianisten Glenn Goulds tolkningar (inspelade 1955 och 1981) som uppmärksammats mest. 

Författaren Philip Kennicott hade behov av att bearbeta minnen och relationen med sin nyligen bortgångna mor, som han haft (i mitt tycke) en svår relation med. Pianolektionerna, som under barndomen initierats som ett tvång, erbjöd i tonåren en flyktväg från hemmet och den kontrollerande och stundom våldsamma modern. Medan han nu slåss med sina egna känslor för (eller mot) sin mor bestämmer han sig för att återuppta pianospelet igen, och att en gång för alla lära sig att spela Goldbergvariationerna. Berättelsen varvar sedan smärtsamma anektdoter från barndomen med reflektioner kring musikstycket han kämpar med. Det är omfattande musikteoretiska funderingar och även en del historiska djupdykningar för att om möjligt hitta några ledtrådar om tonsättarens motiv och drivkrafter. 

Jag tyckte väldigt mycket om den här boken, både dess idé och innehåll. Men den var trots det bedrövligt seg att läsa! Språket kändes trögt, utan flyt, och jag misstänker att det hade med översättningen att göra. Jag tillhör dem som inte kan låta bli att ”översätta tillbaka” när jag läser en bok som är översatt från engelska till svenska. Hur kan den här meningen ha låtit på originalspråk? Genom sådana ofrivilliga övningar under läsningen av denna bok fick jag ofta intrycket att översättningen var ordagrann, på ett sätt som inte gynnade den svenska versionen. Resultatet blev istället ganska stolpigt och onaturligt, med många ordval och formuleringar som gav en gammaldags känsla. Svårt att förklara.

För att exemplifiera slår jag nu bara upp en sida på måfå, och hamnar på sidan 77. Vad sägs om denna första mening i ett nytt stycke:

Vi vet väldigt lite om Bachs första läroår. Han tillhörde en legendarisk musikersläkt som var så högt aktad i Thüringen och så framgångsrik i musiklivets skoningslösa politik att man ibland såg med oblida ögon på förhållandet att den nästan hade monopol på många av de viktigaste musikertjänsterna i 1700-talets kyrkoliv.

Eller, för att hoppa till en helt annan sida, 145:

Av alla de förändringar som inträdet i puberteten medför är det de framväxande sexuella behoven som är de mest genomgripande, mer än behovet att behaga eller rädslan för att misslyckas. Det är nog den främsta förklaringen till den skräck för att uppträda som så fullständigt förlamade mig under de tidiga tonåren.

Det är väl inget som är direkt fel, men det flyter inte. "Som inträdet i puberteten medför". Det låter som hämtat ur en lärobok. Jag är förvisso ingen översättare, men jag är en flitig läsare. Och jag har tänkt många gånger under läsningen av denna bok att jag nog borde ha läst den på originalspråk. Jag har svårt att tro att den engelska versionen är lika staccatoartad.

Nåväl. Jag hade inte hittat boken om den inte utgivits på svenska, så jag är ändå tacksam. Efter ett par månader lyckades jag nu äntligen ta mig ut på andra sidan, och jag har trots det tröga språket njutit mycket av Kennicotts ihärdighet, det tvångsmässiga övandet som på något sätt blev en andra frigörelseprocess från barndomen och moderns grepp.

Alla borde läsa den här boken. Det är den känslan, och jag vet att den är orimlig och att min upplevelse bara är min, ingen annans. Men det är inte förbjudet att önska alla andra samma upplevelse av eufori över att ha mött någon som (nästan) har förmåga att gestalta hela alltet. Livets ofattbarhet, komplexitet, väven som innefattar oss alla, som vi alla är med och väver, men som ingen av oss kan överblicka. 

Hon heter Rebecca Solnit. Hennes bok heter Det avlägset nära. Den kom ut på svenska 2014 tack vare bokförlaget Daidalos, som även gav ut den första bok jag läste av samma författare: Gå vilse. En fälthandbok. Det var titeln som lockade mig, och jag introducerades till ett fantastiskt författarskap.

Så jag visste att jag gav mig in i en vidunderlig berättelse när jag öppnade den här boken. Jag visste att den inte skulle vara helt lättläst, och jag visste att det skulle vara värt ansträngningen. Jag blev inte det minsta beskviken. Det är ingen överdrift att påstå att dessa två böcker av Rebecca Solnit har förändrat mig. De har i synnerhet förändrat mitt skrivande. Den associativa metod hon praktiserar är oerhört inspirerande, och jag känner mig stärkt i tron på att följa mina egna berättelsers labyrinter. 

Det finns så många passager som är värda att citera. Jag har gjort många anteckningar längs läsningen. Men om jag ska välja ett stycke, så är det nog detta. Tre meningar som på något sätt sammanfattar vad jag uppfattar som essensen av boken, och kanske faktiskt även ringar in mig i relation till den:

För du är inte dig själv, du är en mängd andra, du läcker som den mest otäta båt som någonsin har byggts, du har tillbringat stora delar av ditt liv som någon annan, som människor som dog för längesen, som människor som aldrig har levt, som främlingar som du aldrig har mött. Det vanliga jag vi tilldelas är lika prydligt förpackat som den typiska figuren i en realistisk roman, det har inget av den porositet som kännetecknar varje vaket ögonblick, de lösa trådarna, de konstiga drömmarna, allt man har glömt och minns fel, de bitarna av ett liv som levs i andras berättelser, det motsägelsefulla och inkonsekventa, gudomligheten hos dei ex machina och samvaron med andar. Det finns andra sätt att berätta. 

Jag har läst en sällsam bok. Författaren heter Rebecca Solnit, hon är amerikan och förmodligen mest känd för Män förklarar saker för mig (2014, i svensk översättning 2015), en bok som sägs ha gett upphov till ordet ”mansplaining”. Men det är inte den jag har läst. Nio år tidigare skrev hon Gå vilse. En fälthandbok (2005, i svensk översättning 2014, i nytryckt pocketutgåva 2017) och det är den som har hållit mig fängslad senaste tiden. 

Boken är en essä, en mycket personlig fundering kring det okända, det vi inte vet, det oupptäckta, som vi endast om vi ger oss ut i det obekanta kan bli berikade av. 

Genom en blandning av släktberättelser, personliga livserfarenheter, historier om upptäcktsresanden genom tiderna, och exempel på människor som varit tvungna att ”byta liv” och anpassa sig till en ny situation för att överleva, försöker hon ringa in vad det kan innebära att vara vilse och hur man klarar sig. Fast egentligen handlar det om nödvändigheten i att gå vilse, för att kunna förändras.

För konstnärer av alla slag är det förvisso det okända, den idé eller form eller berättelse som ännu inte har infunnit sig, som måste upptäckas. Det är konstnärens uppgift att öppna dörrar och släppa in profetior, det okända, det obekanta. Det är där det konstnärliga arbetet har sitt ursprung, även om det okändas ankomst signalerar början på den långa disciplinerade process som går ut på att göra det okända till konstnärens eget. Även vetenskapsmän, har J. Robert Oppenheimer påpekat, ”lever alltid ’på mysteriets rand’ – på gränsen till det okända.” Men de omvandlar det okända till något känt, halar in det som fiskaren; konstnären tar dig med ut på det mörka havet.

Parallellt funderar Solnit över betydelsen av färgen blå. Fyra olika kapitel, jämnt fördelade mellan de övriga fem, har namnet ”Avståndets blå”. De handlar om hennes egen fascination för färgen blå, och hon kopplar ihop den med att allt som är avlägset, i fjärran, får en blå färgton. Det man inte ser där i fjärran, det som bara ser blått ut, kan symbolisera längtan. Utan avstånd ingen längtan. Avståndets blå.

Världen är blå i ytterkanterna och i djupen. Detta blå är ljuset som gått förlorat. Ljuset i den blå änden av spektrumet färdas inte hela vägen från solen till oss. Det skringras bland luftens molekyler, det sprids i vatten.

Så inleder hon sitt första blå-kapitel. Det är mycket vackert. Språket är lyriskt hela boken igenom, det är som att författaren är så hänförd av det hon berättar att meningarna får finna sina egna vägar, hon låter sina associationer flöda. Meningarna blir långa och ringlar fram som vatten som söker ny väg i ett landskap. Ibland blir bifloderna många, och att försöka orientera sig i och emellan dem bidrar till en härlig känsla av att vara vilse i boken. Jag hade ingen aning om vart den skulle leda mig och ville uppriktigt sagt helst inte hitta dit. 

Under det senaste halvåret har jag själv bytt ut mycket av mitt svarta mot blått. Svart, som varit min grundfärg i 30 år. Det började med ett par blå kängor i höstas – ett impulsköp – som följdes av en blå täckjacka, och jag har sedan fortsatt att komplettera garderoben med några klänningar och blusar i blått. Tre väskor har också tillkommit. Grundfärgen är inte längre svart utan blå. 

Det låter kanske inte så märkvärdigt, men för mig är det en mycket stor förändring. Det känns som att färgbytet symboliserar den förändringsprocess jag befinner mig i, en process som handlar om att bejaka min längtan efter något nytt, ett eget spår, och sökandet efter vägen dit. 

Den här boken fyllde i en vit fläck på min karta, och den fyllde den med mer blått.

Boktips

Rebecca Solnit: Gå vilse. En fälthandbok (utgiven av Daidalos)

Den ensamma staden

Om konst, ensamhet och överlevnad 

av Olivia Laing

Jag har en sådan lust att skriva något om den här fina boken, men jag vet inte vad. Nu när jag har läst ut den känns det tomt, lite som att bli ensam kvar med städningen när festen tagit slut, och alla andra är säkert på efterfest.

Inte för att boken skildrar någon fest, direkt. Den handlar om ensamhet och känslan av utanförskap, hos författaren och hos konstnärerna som skapat den konst hon känt sig dragen till i sina försök att förstå eller bekräfta sin egen ensamhet.

Konstnärerna, i synnerhet Edward Hopper, David Wojnarowicz, Henry Darger och Andy Warhol. Nu känner jag dem alla bättre, och med någon av dem kan jag till och med känna en slags samhörighet. I min enskildhet, förstås. Ytterligare personers ensamhet berörs av Laing, som Greta Garbos, Klaus Nomis och Valerie Solanas.

(Jag saknar Louise Bourgeois.)

En rörande och annorlunda bok, och bokförlaget Daidalos tillhandahåller dessutom en länksamling på sin hemsida, så att man lätt kan hänga med i diskussionerna kring konstverken. 

Mina senaste veckors buss- och spårvagnsfärder: mobilen i ena handen, med tummen på länkarna, och boken i den andra. Inte ensam en sekund.