Alla skriver om David Bowie och det är ju inte att undra på. Till och med jag, som verkligen inte tillhör eliten av Bowies fans. Jag har gillat enskilda låtar väldigt mycket genom åren, Let's Dance förstås och China Girl, och jag minns en väldigt vacker och vemodig låt som jag tror hette This is not America, den tyckte jag mycket om. Dessa låtar måste ju ha kommit på 1980-talet. Sedan hade jag förstås hört Ziggy och sånt, men aldrig riktigt fastnat för stilen/imagen som jag uppfattade som mer smink- och glitterinriktad än vad jag gillade.

Min intensivaste Bowie-period inföll 1999 och strax därefter då albumet Hours... kom ut. Jag älskade hela den skivan, lyssnade på den om och om och om igen medan jag jobbade, jag minns det väl. Under den perioden lyssnade jag även en hel del bakåt, alltså retrospektivt, på hans musik, sådär som man (i alla fall jag) ofta gör när man fastnar för någon speciell artist. 

Nuförtiden, eller ja, de senaste åren har det varit så egentligen, så är det framför allt en låt som jag med jämna mellanrum, rätt så frekvent faktiskt, kommer på mig själv med att nynna på. Den är catchy så det står härliga till, och här kommer den i en tv-inspelning som man bara blir glad av.