Jag har alltid haft löjligt lätt för att skämmas. Kombinationen med en rädsla för att göra fel gjorde mig ganska hämmad som barn. Inte på alla sätt, men på vissa sätt. Jag har nog varit ganska självsäker också, när det har gällt sådant som jag vetat om att jag varit bra på. Sammanfattningsvis: Jag var ganska duktig av mig. Jag var bra på att spela flöjt till exempel. Jag var bra på språk. Jag kände mig trygg så länge det fanns ett facit.
Samtidigt – denna längtan efter att skapa! Det är svårt att förstå hur det hänger ihop.
Jag minns fortfarande skräcken den flöjtlektionen jag blev uppmanad att improvisera. Det stod i noterna i läroboken att man skulle improvisera i några takter. Där fanns några föreslagna toner som kunde användas. Jag diskuterade de där fyra-fem takterna länge med min tålmodiga, underbara flöjtfröken Monica. Sedan tutade jag pliktmässigt några eländiga helt platta toner på den angivna sträckan. Det var så hemskt alltihop att jag fortfarande känner lite ångest när jag skriver om det nu, över 35 år senare.
Samma sak gällde skrivandet. Jag var duktig på stavning och grammatik, och en fena på att skriva referat. Så ibland drabbades jag av uppgiften att skriva en helt fri uppsats, som jag själv skulle hitta på. Kraftig ångest. Jag hade ingen som helst fantasi. Helt blank. Jag kunde bara skriva sanningar, sådant som var ”based on a true story”, exempelvis en redogörelse för vad jag hade gjort under sommarlovet. Inte för att det heller var lätt, men det gick med ansträngning, och jag fick alltid kämpa för att lyckas närma mig föreskrivet sidantal.
För att gå ännu längre tillbaka. I tvåan på lågstadiet skulle vi skriva en dikt. Jag minns att jag tyckte om idén, förutom att jag inte hade någon aning om vad jag skulle skriva. Förmodligen är det därför jag minns detta så väl. Den där rädslan för att misslyckas med att ”hitta på” – inget kan väl vara mer hämmande i en kreativ process! Fröken sa att vi skulle gå ut och beskriva vårtecken. Så det gjorde vi. Gick ut på den gamla skolgården och letade. Min dikt, som jag skrev våren 1978, var jättesvår att skriva.
Min frigörelseprocess från rädslan att göra fel började efter att jag gått ut gymnasiet. I musiksammanhang gick det ganska snabbt. Jag var inte ens 30 när jag vågade spela improvisationsflöjt i publika tillställningar. Med skrivandet var det värre. Där krävdes uppmuntran från en riktig författare för att jag skulle våga söka in på journalistutbildningen. Då var jag redan närmare 30. Sedan arbete i ytterligare 10-15 år som skribent i andras tjänst.
Hade jag inte fått mitt andra barn sent i livet så hade kanske allt stannat här. Hade jag inte fått vara föräldraledig i två år och fått tid att upptäcka min egen lust och längtan, och vad den längtan handlade om, så hade jag aldrig börjat skriva dikter igen. Det tog mig ett halvt liv att förstå vad fantasi egentligen är, och lika länge att börja tro på min kapacitet att formulera något eget, som skulle kunna vara av intresse för omvärlden. Det sistnämnda återstår att se. Självförtroendet är åtminstone införskaffat – idag kom examensbeviset på en konstnärlig masterexamen. Nu vill jag börja jobba på riktigt.
0 kommentarer | Skriv en kommentar | Kommentarer RSS