Enkelt uttryckt

Petrichor

sprucken jord
ingen puls 
bara droppar

solen går upp
i trädet hänger
en ensam flicka

"Dikt är en form för livet. Ett livsintryck som uttryckes." Hör Gunnar Björling ge sin syn på poesin och konsten.

Nog undrar jag då och då varför jag håller på. Med mina dikter. Jag ägnar dem ganska mycket tid, särskilt om man tänker att de är meningslösa. För det tänker jag ibland. Sedan brukar jag komma på att det är ändå är viktigt att jag skapar mina dikter. Mina ögonblicks-, evighets- och verklghetsbilder. Men för vem är det viktigt? För mig så klart. Men om det inte är viktigt för någon annan än mig, anser jag då verkligen att det är av vikt att jag kämpar på med mina formuleringar? 

Jag har precis läst Kristian Lundbergs jättefina bok Jag rör mig mot en nollpunkt där allt är du. Anteckningar om dikten. En bok som fick mig att tänka "Precis! Precis så där är det!" flera gånger. Jätteskönt. Tankar jag har kring mitt skrivande är inte bara mina, och det är bra, för vissa sådana tankar har ibland fått mig att ifrågasätta mitt eget förstånd. 

Det handlar om skrivandets och diktens viktighet. Dess betydelse. Kristian Lundberg tar skrivandet på största allvar, och även om jag inte är en publicerad författare som han så gör jag det också, och tänker liknande tankar om mitt skrivande.

Nu har ju även jag skrivit hela mitt liv. I yrkeslivet alltid i någon annans tjänst. Jag har skrivit bra, både som journalist och som kommunikatör, jag vet att jag många gånger genom min text gjort produkten intressantare än den kunnat leva upp till. Det är kanske inte så bra egentligen, men i en värld av konkurrens så fungerar det ju så.

Jag vill ju gärna skriva dikter bättre än andra också. Fast det är en annan sak. Dikten står för sig själv. Den ska inte sälja in någon annan produkt än sig själv och den upplevelse den ger upphov till, de tankar eller känslor den framkallar. Möjligen att den fungerar som en ambassadör för andras dikter också, för poesin. Men det är i så fall en positiv bieffekt.

Bättre och bättre förresten. Jag vill skriva bra. Det räcker så. Helst utan jämförelse med andra, för andra skriver ofta så bra. Då framstår jag som mindre bra. Men i en värld av konkurrens är det svårt att undvika jämförelser. Och i så fall vill jag ju vara bäst.

Det är inte samma slags skrivande, att skriva för sig själv och sin byrålåda, eller att skriva för att bli läst. Kristian Lundberg resonerar en hel del kring detta, på ett uppmuntrande men samtidigt uppfordrande sätt. Antingen är man en skrivande människa eller inte. Är man det så måste man ta det på allvar. 

Jag tar det på allvar, men det fick mig ändå att fundera. För vem skriver jag? Nog skriver jag väl för att bli läst? Jo, det är min önskan. Ändå är det knappt jag visar mina texter för någon.

Det här året har jag ägnat åt en skrivarkurs. Nu suckar kanske Kristian Lundberg, men det finns bra och dåliga kurser, och skrivarkurser fungerar olika väl för olika personer. För mig är formen utmärkt just nu. Jag vågar låta läsa mina dikter. Jag blir inspirerad och strukturerad. Jag blir bättre.

Målet är alltid att bli bättre.

Detta är på intet sätt en recension av en bok, om nu någon som läst så här långt börjat undra. Det är mer menat som ett tack. Tack Kristian Lundberg. Om inte annat så har mitt skrivande lett mig till din bok och den är fantastisk. Tänk att åstadkomma en bok som handlar om skrivandet och är skrivanet samtidigt. Jag förstår inte hur du bar dig åt när du skrev den. Men tack för att du gjorde det.

En gång fick jag ett hjärta av Bodil Malmsten. Hon ritade det. Du kan se det här. Det var på Bokmässan för snart 21 år sedan. Oj vad tiden går. Men hjärtat består.

Nu har jag läst hennes nya dikt Det här är hjärtat. Och nu vill jag så gärna skriva något om den, men jag vet varken hur eller vad. Det är inte det att jag är alldeles tom efteråt, nej tvärtom. Det känns kanske som att det jag skulle vilja säga är det jag precis har läst, och det är ju redan skrivet.

Det här är hjärtat handlar om kärlek och sorg. Smärtan. Förlusten av den människa som är ens mening. Beskrivet på det allra kännbaraste vis. Men säkert ändå inte som det känns egentligen, för det skulle nog Bodil själv säga att det går inte att komma åt i ord.

Men det hon kommer åt när hon skriver, det är mycket mer än vad de flesta som skriver kommer åt. Känslan som finns kvar när orden är glömda. För jag glömmer alltid de flesta ord jag läst. Men några få fastnar ibland.

Jag står på tröskeln till ditt rum

Universum

Vad det är tomt