Enkelt uttryckt

Min kärlekshistoria med Marguerite Duras (1914–96) böcker är inte okomplicerad. Den är av det där lite jobbiga slaget som lockar och skaver på samma gång, och det är antagligen det som håller lågan vid liv.

Jag är så vansinnigt förtjust i hennes stillastående berättelser, som knappt ens är berättelser, de kanske snarare ska beskrivas som sinnestillstånd på analys. De är stundtals extremt tröga att läsa, men när man äntligen har läst ut en bok har något blivit annorlunda. Då är det plötsligt väldigt jobbigt att boken tog slut.

Jag har precis läst ut Kärleken, en bok som utgavs 1972 på originalspråk, L’amour, men först 2016 i svensk översättning. Jag har haft den i bokhyllan sedan dess. En gång tidigare började jag läsa den, men jag kom av mig. Jag vill minnas att jag upplevde den som lite besvärlig, jag tappade koncentrationen. Nu blev jag inspirerad att försöka igen, efter att ha läst Monsieur Andesmas eftermiddag (L’après-midi de Monsieur Andesmas, 1962), en riktig pärla. Jag påmindes om lyckokänslan jag fått av andra guldkorn: Halv elva en sommarkväll (Dix heure et demi du soir en été, 1960), Emily L. (Emily L., 1987). Tänkte att nu är tiden äntligen inne för Kärleken.

Titeln är ju lockande. Och baksidestexten signalerar ungefär vad jag väntar mig från en Duras-roman:

En kvinna befinner sig vid havet, i det bländande vita ljuset. Hon är gravid och illamående, men det tjänar ingenting till att kräkas. Det börjar om. Hon har en vit flickväska, inuti finns bara en spegel. Omkring henne på stranden cirklar två män, en resenär och en fånge. De bildar en triangel. Platsen är S. Thala, med sin balsal, sitt fängelse och sitt bombade kasino. Det är minnets plats. Himlen täcks av bensinrök och havet färgas rosa. Scenerna upprepas och förskjuts. Ingenting händer. Allt är oundvikligt.

Kärleken är ett destillat av Marguerite Duras verk. Här finns det omöjliga begäret, våldet, fångenskapen, vansinnet, tystnaden och döden. Själv säger hon om boken: ”Det är inte en berättelse om kärlek utan om allt det som, i passionen, förblir uppskjutet i omöjligheten.”

Så jag läste den.

Fattade ingenting.

De där tre personerna som beskrivs i baksidestexten promenerar fram och tillbaka på en strand mellan havet och staden. De möts, någon säger ”du kom tillbaka”, de skiljs åt. Någon ser någon gå till piren. Någon sover. Någon vaknar. De vandrar, promenerar in i staden, minns något, möter någon, tillbaka till stranden. Sirener, en död hund. Uppgivenheten, förvissningen.

Var det allt? En konstig bok, en obegriplig historia? Knappast – varför skulle Duras bemödat sig att skriva något obegripligt? 

På förlagets (Ellerströms) hemsida citeras ganska många recensioner. Formuleringarna andas ungefär samma sak – att ingen av recensenterna heller förstått någonting:

”en text fullständigt införstådd med sig själv och sina hemligheter”

”Skeendet har något sömngångaraktigt över sig, som om alla inblandade var höggravida och fullt upptagna av att lyssna inåt, på den egna kroppens signaler. Detta är avsiktligt.”

”Kärleken uppmanar läsaren att släppa kontrollen och bara ge sig hän, till orden. Ja, känna hänförelse.”

”Duras vanställer sin egen prosa. Det hon gör med språket: angriper det. I romanen formas ett skrik som sliter itu tystnaden, och det är ett igenkännbart inslag hos Duras: hur språket nått sin yttersta gräns /…/ Det bortomspråkliga ger också hennes prosa en säregen rytm, där ordningen också slitits itu, som om det gått en reva i själva tillvaron.”

”Det enda sättet att läsa Duras är att översköljas av språket, följa med i varje tidvattenförändring och skifte i blickar. Duras låser fast läsaren i ett andäktigt nu och trots stillheten, bristen på tydlig framåtrörelse, är det med andan i halsen som du lägger ifrån dig boken efteråt”

”Duras text, i en gnistrande klar översättning av Athena Farrokhzad och Olivia Iso, är på samma gång befriande enkel och mättad av innebörd. Det rytmiskt poetiska språket och det korta formatet gör dessutom Kärleken utmärkt väl lämpad för såväl högläsning som omläsning.”

Jag kände mig inte tillfreds med min läsning av Kärleken. I några dagar processade jag upplevelsen medan jag ägnade mig åt annat. Duras som brukar vara så konkret och brutal, varför skulle hon ha skrivit något så … luddigt? Det stämde inte. Kunde det vara så att boken skulle läsas på ett annat sätt? Den kanske inte alls handlade om tre personer på en strand? Kanske är människorna i boken symboler för något annat – liksom platsen, yttre händelser och intryck?

Med detta som utgångspunkt beslöt jag mig för att läsa boken en gång till. 

Det blev en helt annan upplevelse. 

Jag är övertygad om att det är detta Duras har roat sig med: hon har försökt personifiera kärleken. Kvinnan i boken blir med ens begripligare om man tänker att hon är en symbol för, en gestaltning av, vad kärleken kanske är. Hon är gravid, hon bär på både det förflutna och framtiden, det finns en fortsättning. Hon kan inte dö, det uttalas helt tydligt i en dialog. Hon sover väldigt mycket, är svårväckt. Hon bär en spegel i sin väska, vad betyder det? Att kärleken är narcissistisk, eller att var och en kan finna den i sig själv?

Mannen som kallas för Resenären, vad representerar då han? Han har lämnat sin familj, han vill inte ha den mer, han vill ingenting mer, han är beredd att dö, men han vill samtidigt till någon annat, han dras till något som är starkt och oklart, han velar mellan dået, nuet och framtiden, mellan hemma och att resa bort. Han har tidigare haft någon slags relation med den gravida kvinnan, men de har inte setts på väldigt länge. Resenären skulle kunna vara en gestaltning av den flyktiga men åtråvärda passionen. 

Den andre mannen får jag inget grepp om. Han är avlägsen, syns mest på håll, vankar av och an vid havet, som om han befann sig i väntan.

Stranden där det mesta utspelar sig är ett ingemansland mittemellan en kvävande, förstenad och förfallen trygghet (staden S. Thala) och friheten, som samtidigt signalerar fara (floden och havet). Runtomkring dem briserar bomber, det brinner, människor sitter, tiden går och tiden står stilla, inget och allt händer. 

Jag påstår inte att jag har avkodat den här märkliga boken – kanske ska den läsas på annat sätt än jag föreslagit här – men jag känner mig förvissad om att jag är något på spåren. Personerna i den ska inte ses som människor utan kanske som olika uttryck för kärlek. Eller som konsekvenser av den.

Någon gång ska jag läsa den på nytt. Men just nu är jag sugen på att läsa någon mer ”enkel” bok. Jag har plockat fram alla böcker jag kunde hitta av Marguerite Duras ur mina bokhyllor. Jag hittade femton, och jag har nog bara läst drygt hälften, så jag har att göra. 

Böckerna är tunna men koncentrerade. Jag är en mycket långsam läsare. Fin kombination där.

Posten damp ner med en smäll på hallgolvet. En knapp timme senare tittar jag upp. Då sitter jag på köksgolvet och har precis sträckläst en diktsamling.

I känslan och minnet är jag 22 och befinner mig på en slags litteraturfestival på engelska institutionen. Jag läste engelska på universitetet. Kanske var det ett symposium om commonwealth literature, jag gick en sådan kurs. Där var gäster från hela världen, men det är bara en författare jag minns. En poet. Hon läste eller reciterade en dikt om att föda barn, om behovet av att gång på gång återuppleva förlossningen i huvudet efteråt. Ett ämne jag knappast kände någon samhörighet med vid den tiden. Men det var något med henne som fångade mig fullständigt.

Sujata Bhatt. 

Engelskspråkig, ursprungsindisk, tyskboende. Jag minns hennes milda röst, hennes vackra språk och hennes vänliga, lite blyga leende. Hennes uppläsning ägde rum i en sådan där hemskt hörsal där talaren befinner sig nedanför publiken. Jag har tänkt på henne och hennes dikt många, många gånger sedan dess. Mitt minne är mycket selektivt, men henne minns jag tydligt, hur hon rörde sig på scenen, till och med hur hon sa vissa ord.

Två av hennes diktsamlingar har jag haft i min bokhylla sedan dess, hennes två första. Nu, 25 år senare, fick jag oväntat en tredje, en tunn liten samling utvalda dikter, fint översatta till svenska av Birgitta Wallin, utgiven av Ellerströms, det bästa bokförlaget som jag själv hoppas på en dag, och boken följde med senaste numret av Lyrikvännen. Damp ner genom brevinkastet idag. 

Tack. Den här dagen blev en märkvärdig dag.

Nu blev jag lyckligt påmind om hennes varma bilder av livet, kärleken, smärtan, längtan, fjärilarna och färgerna. Hennes förmåga att fånga dået och nuet och från varandra avlägsna platser, på en och samma gång. Hon återger det enhetligt mänskliga så att det känns som en dröm, fast sann.

Nog undrar jag då och då varför jag håller på. Med mina dikter. Jag ägnar dem ganska mycket tid, särskilt om man tänker att de är meningslösa. För det tänker jag ibland. Sedan brukar jag komma på att det är ändå är viktigt att jag skapar mina dikter. Mina ögonblicks-, evighets- och verklghetsbilder. Men för vem är det viktigt? För mig så klart. Men om det inte är viktigt för någon annan än mig, anser jag då verkligen att det är av vikt att jag kämpar på med mina formuleringar? 

Jag har precis läst Kristian Lundbergs jättefina bok Jag rör mig mot en nollpunkt där allt är du. Anteckningar om dikten. En bok som fick mig att tänka "Precis! Precis så där är det!" flera gånger. Jätteskönt. Tankar jag har kring mitt skrivande är inte bara mina, och det är bra, för vissa sådana tankar har ibland fått mig att ifrågasätta mitt eget förstånd. 

Det handlar om skrivandets och diktens viktighet. Dess betydelse. Kristian Lundberg tar skrivandet på största allvar, och även om jag inte är en publicerad författare som han så gör jag det också, och tänker liknande tankar om mitt skrivande.

Nu har ju även jag skrivit hela mitt liv. I yrkeslivet alltid i någon annans tjänst. Jag har skrivit bra, både som journalist och som kommunikatör, jag vet att jag många gånger genom min text gjort produkten intressantare än den kunnat leva upp till. Det är kanske inte så bra egentligen, men i en värld av konkurrens så fungerar det ju så.

Jag vill ju gärna skriva dikter bättre än andra också. Fast det är en annan sak. Dikten står för sig själv. Den ska inte sälja in någon annan produkt än sig själv och den upplevelse den ger upphov till, de tankar eller känslor den framkallar. Möjligen att den fungerar som en ambassadör för andras dikter också, för poesin. Men det är i så fall en positiv bieffekt.

Bättre och bättre förresten. Jag vill skriva bra. Det räcker så. Helst utan jämförelse med andra, för andra skriver ofta så bra. Då framstår jag som mindre bra. Men i en värld av konkurrens är det svårt att undvika jämförelser. Och i så fall vill jag ju vara bäst.

Det är inte samma slags skrivande, att skriva för sig själv och sin byrålåda, eller att skriva för att bli läst. Kristian Lundberg resonerar en hel del kring detta, på ett uppmuntrande men samtidigt uppfordrande sätt. Antingen är man en skrivande människa eller inte. Är man det så måste man ta det på allvar. 

Jag tar det på allvar, men det fick mig ändå att fundera. För vem skriver jag? Nog skriver jag väl för att bli läst? Jo, det är min önskan. Ändå är det knappt jag visar mina texter för någon.

Det här året har jag ägnat åt en skrivarkurs. Nu suckar kanske Kristian Lundberg, men det finns bra och dåliga kurser, och skrivarkurser fungerar olika väl för olika personer. För mig är formen utmärkt just nu. Jag vågar låta läsa mina dikter. Jag blir inspirerad och strukturerad. Jag blir bättre.

Målet är alltid att bli bättre.

Detta är på intet sätt en recension av en bok, om nu någon som läst så här långt börjat undra. Det är mer menat som ett tack. Tack Kristian Lundberg. Om inte annat så har mitt skrivande lett mig till din bok och den är fantastisk. Tänk att åstadkomma en bok som handlar om skrivandet och är skrivanet samtidigt. Jag förstår inte hur du bar dig åt när du skrev den. Men tack för att du gjorde det.

Läser Kristian Lundbergs bok om skrivande och lyssnar samtidigt på John Cages musik om ljud. För mig hör de ihop. Fria flöden. Allt är öppet och till förfogande. Att förfoga över. Orden, ljuden, texten, musiken. Det blir vad du vill göra det till. Läsandet, lyssnandet. Skrivandet. Skriv, skriv, skriv. Lyssna, flöda med, låt det flöda, där vill jag vara, i flödet, i flowet. Jag vill befria mig från den här boken så att jag kan skriva igen, men den håller mig kvar, och jag vill helst inte läsa ut den, jag trivs i den. Jag stannar där några kvällar till. Hur ofta njuter jag så här av en bok? Och tonerna.

Bara att komma in i en vanlig bokhandel kan stressa mig. Vart ska jag gå? Vad letar jag efter? Vad är jag intresserad av? Vad heter författarna jag gillar? Det kan vara som bortblåst.

Idag ska jag till Bokmässan. Det gäller att ha strategin färdig när man kommer dit. Jag tänker så här: de "vanliga" böckerna jag är intresserad av, romanerna som alltid finns att tillgå i vanlig butik eller internetbokhandel, dem struntar jag i. Om inte Siri Hustvedt skulle stå där och signera sin nya, då får jag väl slå till idag. Men det gör hon nog inte eftersom hon inte står på programmet förrän på söndag. 

Så. På mässan är det smartast att fokusera på sådant som jag inte kommer åt annars. Antikvariatdelen kan vara intressant. De litterära sällskapen är alltid roliga att kolla in. Fotoböcker brukar vara svåra att hitta samlat. Och Ellerströms förlag, där finns det alltid guldkorn. 

Nu måste jag packa matsäck och blöjor så att även ettåringen klarar eftermiddagen... Även hans hörselskydd kommer med, ljudvolymen brukar vara överraskande hög från alla monterscener.