Low Fidelity. En komposition av Joshua Wat från Hong Kong (verksam i Sverige), där ljuden från hemstaden har transponerats till musik. Jag hör avlägsna sirener och alarm, röster, trafikbrus och eventuellt några fotsteg. Rörelsen i musiken är dock är nästan frånvarande, det här är en stillsam upplevelse av vad som borde vara en stökig ljudmiljö. Som en utsträckning av ett ögonblick. Drömskt och konkret på samma gång. Ljuden framförs av ensemblen Gageego! med instrumenten basklarinett, basflöjt, cello, piano och slagverk. Ibland bidrar klarinettisten även med sin egen röst in i instrumentet.
Tonsättaren har översatt stadsljuden till instrumentens klangvärld, och när jag lyssnar översätter jag tillbaka, i mitt huvud alltså. Det liknar hur jag läser en bok som översatts från annat språk till svenska. Medan jag läser kan jag inte låta bli att föreställa mig ordval och formuleringar på originalspråk (förutsatt att det är ett språk jag har något hum om, förstås).
En kort liten melodisk slinga på pianot gör entré ungefär halvvägs in i det 15 minuter långa verket. Den lilla femtoniga trudelutten, som låter som några pigga steg nerför en trappa, ger en känsla av människan i stadsmiljön. Intressant, eftersom en stad alltid är skapad av människan, ändå kan den framstå som så avhumaniserad. Betongen, smutsen, maskinerna, allt det automatiska. Så plötsligt några glada steg nerför en trappa. I slutet av verket flyter stadslandskapet in i en jazzig rytm med vemodig harmonik. Bruset övergår i mänsklig puls, kanske är det arbetsdagen som lämnar över till kvällslivet, och jag hör inte längre bara musiken utan även min egen längtan på något sätt. Jag lyssnar till både det som omger mig och mitt inre, och det är musiken som lett mig dit.
Jag tänker att Joshua Wat har besjälat staden, dess kalla ljud har fått värme. Även jag som lyssnat har fått värme, och lite melankolisk glädje.
Uruppförandet skulle ha ägt rum på Göteborgs konserthus i april 2020 men ställdes in. Det finns inspelat på GSOplay.
I min ungdom var jag oerhört intresserad av musik som politiskt medium. Idag är det tvärtom. Jag hittar mina andningshål i konsten, i synnerhet poesin och musiken. Flyktbeteende kanske. Jag ser det som en nödvändig strategi för en känslig själ att stå ut i en grym värld.
Japansk haiku-diktning är särskilt tilltalande. Stram till formen men vidöppen för upplevelsen i stunden. Den låter oss stanna upp och känna in nuet, samtidigt som den reflekterar över livets gång och dess skoningslösa förgänglighet. Vemodigt och vackert. Poeten märks inte. Inom haikun står inga egon i vägen för den estetiska upplevelsen.
Lika befriande som att läsa haiku är det att lyssna på musik av den amerikanske tonsättaren John Cage (1912–92). Han kan mycket väl vara den ljudkonstnär som gjort mest för att utveckla västvärldens musikestetik i modern tid, och det långt utanför konstmusikens begränsade rum. Mest känd är han nog för det ljudlösa stycket 4’33” (1952) och för att ha etablerat det preparerade pianot som slagverksinstrument (slutet av 1930-talet), samt för att ha utvecklat sätt att komponera musik genom slumpmetodik.
För mig är han tonsättaren som skapat något av den vackraste musik som finns. Jag återkommer ofta till de vilsamma pianostyckena Dream och In a Landscape (den sistnämnda är även avsedd för harpa). Båda verken skrevs 1948, några år innan Cage fullt ut började komponera enligt sina slumpprinciper. Redan här är dock frånvaron av förutsägbar form ganska påtaglig. Lyssnandet gör sig bäst helt i nuet, precis som haiku, med fokus på den ljudande tonen. Inte den förra, inte nästa, utan den som är nu. Mycket behagligt och meditativt.
Både Dream och In a Landscape är skrivna för att ackompanjera dans. När Cage komponerade för dans gjorde han det alltid i efterhand, när koreografin var klar. Båda styckena går i ett långsamt tempo, där varje ton får den tid den behöver. Tonerna spelas nästan uteslutande en och en, knappt några ackord förekommer. Vissa toner får utrymme att klinga ut helt innan nästa tar vid. Det känns som om tiden inte finns. Den är i varje fall inte viktig. Melodislingor upprepas med små variationer – här ges en föraning om minimalismen. Musikstilen påminner en hel del om Eric Saties kontemplativa pianomusik (från 1890-talet), fast friare.
Det är den här friheten som är så skön. Att lyssna på Cages musik är som att gå ut i naturen, eller staden för all del, och bara låta sig översköljas av ljuden i omgivningen. Själv älskade han trafikljud. Detta är det Cageska förhållningssättet: att vara öppen och nyfiken, att se och lyssna utan förutfattad mening.
Själv visade han på en imponerande ambition vad gäller öppenhet och tolerans. Om han inte gillade musik som han hörde ställde han sig frågan: ”varför gillar jag inte detta?” och då kom han alltid fram till att det inte fanns någon orsak. Då var det upp till honom att förändras, inte musiken.
Ett av John Cages viktigaste bidrag till konstmusiken var att flytta fokus från musikskapandet till musiklyssnandet. Tonsättaren blev på så sätt mindre intressant, i stället hamnade musiken i förgrunden. Påminner om relationen mellan poet och dikt inom haiku.
Den amerikanska tonsättaren Pauline Oliveros (1932–2016) vidareutvecklade Cages idéer kring lyssnande med sina metoder för vad hon kallade ”deep listening”, att lyssna med fullständig närvaro. Oliveros ansåg att koncentrerat lyssnande öppnade våra medvetanden vilket skulle vara gynnsamt för andra förmågor, kreativiteten till exempel.
För mig har John Cages konst varit avgörande för mitt sätt att lyssna. Utan hans idéer, hans formuleringar kring musik och lyssnande, hade jag troligtvis aldrig blivit intresserad av ljudkonst och experimentell musik. Hans konst har öppnat mina öron och gett mig tillgång till en större upplevelse av livet.
För Cage var musik bara ljud, utan syfte och mening, och i hans öron var det fullt tillräckligt. Han citerade gärna den tyske filosofen Immanuel Kant som sagt att det finns två saker som inte behöver betyda någonting, som inte behöver ha någon mening, för att kunna skänka oss människor djupt välbefinnande. Det är skratt, och det är musik. John Cage hörde musik i alla ljud, i synnerhet i de ljud som hörs när det är tyst.
Själv äger jag kanske inte riktigt Cages förmåga att höra musik i allt, åtminstone inte utan viss ansträngning ibland. Men om jag behöver en lugn stund och längtar efter att skärma av omvärlden, och inte har tillgång till musik just då, så kan jag faktiskt nöja mig med att lyssna på ljuden i rummet. Och finna ro och njutning i det.
Nyligen utkom Karl Aage Rasmussens porträttbok Tillfälligheternas spel. Vägar till John Cage i svensk översättning på Bo Ejeby Förlag. Den ger en fin och begriplig introduktion till 1900-talets intressantaste ljudkonstnär.
Boktips
Karl Aage Rasmussen, Tillfälligheternas spel. Vägar till John Cage (2017)
John Cage, Silence. Lectures and Writings (1968)
Pauline Oliveros, Deep Listening. A Composer’s Sound Practice (2005)
Lyssna
Happy birthday John! Floraleda Sacchi plays John Cage (2012)
(Ett kul blandalbum med låtar för harpa, som varvas med citat från John Cages egen röst)
Film
How to Get Out of the Cage. A Year with John Cage (2012)
Lite mer John Cage (1912-92). Han idéer om ljud och musik var befriande, och känns fortfarande fräscht utmanande. Jag har lust att läsa på lite mer om och av honom, men hinner nog inte det just nu tyvärr.
På internet hittar man många underbara citat från honom, han verkar ha varit en mästare på att formulera kärnfulla sanningar. Lite som aforismer. Eller reklamslogans. Jag är imponerad av vilket som.
Jag känner mig faktiskt lite träffad av den här:
“If you develop an ear for sounds that are musical it is like developing an ego. You begin to refuse sounds that are not musical and that way cut yourself off from a good deal of experience.”
Måste även ha med denna klassiker:
“I can't understand why people are frightened of new ideas. I'm frightened of the old ones.”
0 kommentarer | Skriv en kommentar | Kommentarer RSS