Senaste inlägg

Visar inlägg taggade med foto

Tillbaka till bloggens startsida

Vivian Maiers perspektiv


För några månader sedan såg jag dokumentärfilmen (se trailer här ovan) om den amerikanska fotografen Vivian Maier (1926-2009) som under flera decennier dokumenterade sin omgivning i framför allt New York och Chicago. 
Det var en fascinerande berättelse om en enstörig kvinna som försörjde sig som barnflicka, men som ägnade sig passionerat åt att fotografera. Hon visade aldrig sina bilder för någon. Samlingen på hundratusen (!) negativ uppdagades när hennes hyrda magasin auktionerades ut på grund av obetalda hyror ett par år före hennes död. Det var för väl att de kom i händerna på någon som insåg att dessa bilder var enastående.
Idag fick jag se hennes fotografi, då Hasselblad Center i Göteborg visar en ganska stor utställning med hennes bilder. Jag är så glad att jag inte missade denna utställning! Bilderna var bättre än jag kom ihåg från filmen.
Vivian Maier betraktas som en gatufotograf. Hon verkar ha tyckt om att avbilda ögonblick ur människors liv, och ofta lyckades hon fånga hastiga känslouttryck. Det kan kännas som att man får en bild av hela människan genom hennes ögonblicksbild. Det är speciellt.
Hon var också en fena på att hitta mönster. Det kunde vara i arkitekturen, eller i en folksamling, eller i vad som helst. Här påminner hon lite om min favorit Henri Cartier-Bresson, faktiskt.
Jag gillar hennes porträtt av barn. Hon fångar deras utsatthet, sårbarhet, deras beroende av vuxna. Jag är kanske lite extra blödig när det gäller just detta tema, jag blir väldigt berörd.

flicka

Det var svårt att fotografera av fotona på utställningen, eftersom de var satta bakom glas. Tyvärr var nästa bild helt omöjlig att ta utan att få med speglingen i glaset, men det kan inte hjälpas. Jag måste visa den ändå. Detta var ett av hennes gråtande barn, och det får mig nästan att gråta också.

pojke

Många gånger kan man undra hur hon lyckades ta så närgångna bilder på människor hon inte kände. I dokumentärfilmen tog de upp det, och fördelen med att använda en kamera som hon höll i maghöjd och såg in i sökaren uppifrån. Hon kunde ju stå och se ut som att hon grejade med något hon höll i händerna, och folk runt omkring förstod säkert inte alltid att hon fotograferade.

En annan mycket intressant kategori av hennes foton är självporträtten. Hon använde speglar av alla de slag - övervakningsspegel, fönsterspegling, skuggor och så vidare. Hon ser nästan alltid allvarlig ut. 

 självporträtt

Men här ler hon lite grann.

Självporträtt 2

Ett bra fotografi hjälper oss att se

En bra bild hjälper oss att se. Att se mer. Ur en ny vinkel, ett överraskande perspektiv. Ett bra foto får oss att se något annat, utöver det uppenbara. Sådana bilder vill jag ta. Jag vill hitta de där lite märkvärdiga utsnitten av verkligheten. Det ställer höga krav på mitt öga, och jag klarar inte riktigt att leva upp till mina egna krav ännu. Men jag försöker. Skam den som ger sig. Jag tränar och ska bli bättre!

Min ambition är att efterbehandla bilderna så lite som möjligt. Collageteknik, retuschering eller annat som förfalskar innehållet i bilden är uteslutet, och det beror inte bara på att jag inte vet hur man gör sådant. Jag vill hitta bilden i verkligheten. Jag tillåter mig dock att vid behov räta upp sneda bilder och att beskära med måtta. 

Samtidigt som jag håller "verkligheten" som ideal så vill jag gärna förstärka upplevelsen av det utsnitt som jag har fångat. Intensifiera färger, öka eller minska kontrasten, till exempel. Det beror kanske på min önskan att förmedla den estetiska upplevelsen som jag själv hade när jag tog bilden.

Här till exempel, råkade jag passera förbi utsikten över tre toppar. Oemotståndligt motiv!

Tre toppar

Formerna är uppenbara redan så här. Samtidigt förstärks poängen med bilden enormt om man låter topparna bilda silhuetter i stället. Det blir svårare att avgöra avståndet mellan granarna och kyrktornet, och det är en önskad effekt. En svartvit bild med för mycket trycksvärta (vi låtsas att vi ser den i morgontidningen) är ganska charmig.

Tre toppar, svartvit

Jag vet inte vilken jag gillar bäst. Båda har sina poänger. 

Taggat med: 

, ,

En mycket blek tonsättare

Chopin
Foto: Carita Forslund

Ibland upptäcker man först i efterhand att en bild man tagit blivit lyckad. När jag tog den här bilden på den lilla skulpturen i ett skyltfönster så tänkte jag inte så mycket på vinklar och mönster. Men när jag kom hem och började titta såg jag hur linjerna i bakgrunden fortsätter i skulpturen. Flugan har samma vinkel, liksom linjen mellan ögonen. Plötsligt blev bilden lite intressant.

Dessutom kan man ju, om man vill, associera linjerna bakom med notsystem, om man nu vet att detta är ett porträtt av den polske tonsättaren och pianisten Frédéric Chopin.

Detta porträtt fick bli mitt bidrag till Fotosöndag i helgen. Temat var "blek". Nu väntar jag spänt på den här veckans tema som ska avslöjas klockan 12.

Mobiliserar för kreativ ledighet

Jag fortsätter mobilisera inför min fortsatta föräldraledighet. I våras, när jag insåg att mammaledigheten närmade sig, såg jag till att köpa mig en ny dator. Då hade jag inte haft någon fungerande hemdator på flera år. Nu gav jag mig själv en Macbook Pro i present. Bara det bästa är bra nog. :)

För några veckor sedan skaffade jag mig en kamera, en Sony Nex-5R  som på alla sätt inneburit en kvalitetshöjning av fotograferandet. Bilderna blir skarpa, kameran är lätt att hantera och allt jag behöver göra är att hitta motiven. (Och det är ju lätt som en plätt...) Jag älskar kameran, den har försett barnvagnspromenaderna med en ny dimension. 

Sony Nex-5R

Härom kvällen beställde jag en iPad mini. Den andra generationen fanns äntligen att beställa! Jag är väldigt nyfiken på vad den kommer att innebära för både mitt läsande och mitt skrivande. Jag föreställer mig e-böcker som kan läsas i sängen utan att behöva tända läslampan, och skrivande närhelst jag har lust. Den har perfekt storlek för handväskan och kommer att följa med mig överallt!

Med de rätta verktygen kan en föräldraledighet blir hur bra som helst. Jag är glad att jag har möjlighet att köpa allt detta. Men jag ser det som mycket goda investeringar för mitt välmåendes skull. Synd bara att det inte är förrän på natten jag har tid att greja och skriva, exempelvis det här. Nåväl, vems liv är perfekt?

Bild av kvällen

Måne
Foto: Carita Forslund

Taggat med: 

, , ,

Cartier-Bressons trappor

Någon gång på 1990-talet trädde Henri Cartier-Bressons fotografier in i mitt medvetande. Var det därför jag skaffade systemkameran och framkallningsapparaten? Jag minns inte i vilken ordning det hände. Det spelar ingen roll. Det är hur som helst ett faktum att jag lyckats se flera utställningar med hans bilder – på bland annat Hasselblad Center i Göteborg, på National Portrait Gallery i London och senast på Fotografiska i Stockholm. 

Varje gång har jag blivit lika fascinerad och inspirerad. Han hade en speciell förmåga att se mönster i omgivningen, hitta samband och fånga ögonblick av speglingar. Det sistnämnda låter kryptiskt kanske, och jag ska återkomma till det i ett annat inlägg. 

Jag är verkligen ingen expert på fotografi eller fotokonst, jag är bara en sådan som tycker om att titta på dels historiska bilder, dels bilder som ger nya perspektiv och som uppmuntrar till nya sätt att se på omvärlden. Från Cartier-Bresson får man båda. Jag inte för avsikt att leverera någon som helst analys av Cartier-Bressons foton, däremot vill jag gärna bidra till att sprida kännedom om hans fotografier.

Här kommer några bilder med trappor. Cartier-Bresson verkar ha varit väldigt förtjust i arkitektoniska nivåskillnader, i synnerhet trappor som bildar olika mönster och kombinationer. Det statiska i kombination med rörelsen, symmetrier och asymmetrier, ljus och skuggor... Visst är det vackert, så som han framställer det?

Liu Bolin

För nästan två år sedan såg jag en fantastisk fotoutställning på Fotografiska i Stockholm. Den kinesiske konstnären Liu Bolin gästade med sin utställning The Invisible man. Han som först låter måla in sig i bakgrunden och sedan fotograferas. Ett tydligt statement från någon som kommer från ett land där man helst inte ska sticka ut från mängden.

Det var svårt att titta sig mätt på bilderna, och jag hade gärna tagit med mig dem hem. Därför blev jag ganska besviken över att museet inte ännu hade fått utställningsboken. Och när jag var där vid ett senare tillfälle var den slut. Typsikt.

Men för några veckor sedan när jag besökte Fotografiska för att titta på Cartier-Bresson-utställningen (återkommer till den så småningom!) hittade jag till min glädje en liten bok om Liu Bolins fotokonst. Yippie!

Titta på omslaget här ovan – ser du att han sitter där i salongen? Photoshopat tänker du kanske, men icke! Han är handmålad för att se ut som bakgrunden, därefter fotograferad.

Här är några bilder ur boken:

I mitt lilla blogginlägg från när jag besökte utställningen finns fler bilder, om du är mer nyfiken.

I samband med utställningen på Fotografiska och Liu Bolins besök i Stockholm lät han måla in sig i Sergels Torg. Proceduren tog visst ungefär tre timmar. I mer komplicerade miljöer kan det ta uppåt en arbetsdag att genomföra målning och fotografering.

Konst