Enkelt uttryckt

Jag borde skriva mer om musik här i min blogg, det tänker jag ofta. 

Musikvetenskap är det ämne som dominerar min universitetsutbildning. Jag kan faktiskt lite grann om musik. Ur olika aspekter: estetiskt, konstnärligt, psykologiskt, socialt, kulturhistoriskt, antropologiskt, och så vidare.

Musik är min stora passion, det intresse jag i särklass ägnat mig åt längst, mest och djupast. Både lyssnat och spelat och skapat. Framför allt bottnar jag i pop- och rockmusiken. Det är där jag fått mina emotionella kickar och bekräftelser. Och får fortfarande. 

Vad gäller intellektuell stimulans, som jag faktiskt också känner behov av ibland, så har ganska sällan musik varit en källa (om man bortser från sångtexter). Det är egentligen konstigt, men så är det. Jag har snarare sökt i litteraturen och poesin efter intressanta och utmanande tankelekar. Någon sällsynt gång har musik gett den typen av hjärnkickar också. Då har det ofta varit så kallad nutida musik. Experimentella och avantgardistiska förhållningssätt till musiktraditionen. Här finns massor att hämta, men tyvärr har jag sällan gjort det, för det är så otympligt – jag vill ju ha det live. Och jag är lat. Dålig kombo.

Därför är jag glad att jag lyckades pallra mig iväg för att se ljudkonstutställningen Efterklang på Röda Stens konsthall innan den tog slut.  

Jag uppskattade utställningen riktigt mycket medan jag såg den. Men så här i efterhand känns det nästan som att jag låtsades, åtminstone överdrev jag min entusiasm en aning, bara för att jag ville gilla vad jag var med om. Redan där och då kände jag mig dock lite besviken på bristen på överraskningar och utmaningar.

Jag förstod till exempel inte riktigt grejen med Ursula Nistrups musikkuber. Alltså: konstnären hade tagit foton på ett slags musikkuber som ingår i ornamenten i en skotsk renässanskyrka. Musikkubernas inristade tecken på sidorna tror man ska återge det på den tiden "farliga" tritonusintervallet. Dessa kuber i sig var lite intressanta att se. Jag förstår emellertid inte riktigt vad konstnären bidrog med här. Att uppmärksamma oss på dessa gamla musikkuber genom sina foton? Det är ju inget nytt att musik har uttryckts, tolkats och nedtecknats på många fantasifulla sätt genom århundraden, kanske till och med årtusenden. Och gett upphov till upprörda känslor. Bannor från religiösa håll, rädslor för musikens makt över människorna. Allt går igen med jämna mellanrum.

Nistrup hade också tillverkat två egna musikkuber, baserade på akustiken i Röda Sten. Med hjälp av två musiker/kompositörer hade hon spelat in ett antal tritonus-intervall i byggnaden, och med någon slags teknik omvandlat ljuden till mönster som hon ristat in i två tegelstenar, typ. Är detta intressant konst? Nja. Jag tycker det saknas något. Nerv, kanske. Eller djup. Överarbetat utan att direkt bli något i slutändan.

Den danska konstnären Kirstine Roepstorff hade gjort mobiler, alltså hängande skulpturer, som skulle återge ljud och musik visuellt. Tanken var att ljud är rörelse, och konstnären hade försökt fånga rörelser med sina mobiler. Skulpturer som rör sig och återger skuggor och reflektioner i rummet. Det hela var mycket vackert. Jag gillar idén också, önskan om att kunna att frysa rörelser, att fånga ett flyktigt ögonblick på det sättet. Det lockar mig. Men jag vet ändå inte om jag blev särskilt imponerad. Ett myller av hängande former a lá Miró. Vackra. Men räcker det? 

Det stora huvudverket The Forty Part Motet av kanadensiskan Janet Cardiff var mäktigt. Ett 40-stämmigt körverk framfördes med en högtalare för varje stämma uppställda i en ring. Vi besökare kunde välja att lyssna i mitten av ringen, lyssna på enskilda stämmor eller röra oss i rummet för att få olika perspektiv. Verket som sjöngs var en motett från 1500-talet av Thomas Tallis som han skrev till drottning Elisabeth I:s 40-årsdag. Det hela var väldigt effektfulllt, särskilt i den salen, industrilokalen blev en kyrka av tonerna. Mäktigast av allt upplevde jag tystnaden efteråt. Och enligt utställningstexten var det det som var själva poängen. 

Men vari låg själva konsten i detta? Någon annan hade ju redan skrivit verket, det har förmodligen någon gång framförs live av riktiga sångare, kanske stående i en liknande cirkel. Visst, konstnären gav oss en möjlighet att uppleva detta ovanligt mångstämmiga verk på ett sätt som liknar en riktig kör i rummet. Det var fantastiskt. Men ändå. Jag hade velat ha något mer...

Nu kan jag förstås inte dra någon generell slutsats kring så kallad ljudkonst efter den här utställningen. Jag vet ingenting om dessa konstnärer ur ett större perspektiv. Men det är klart att jag ändå funderar lite på konst med ljud i. Hur bra är egentligen konstnärer på det? Jag upplever att de medverkande i denna utställning saknade något för att kunna tänka mer fritt kring ljud och musik. Kompetens kanske? Eller är det jag som har kompetensproblem? (Det har jag förstås definitivt, på konstområdet.)

Jag funderar på begreppet ljudkonst. Jag, som är intresserad av ljud, och kanske faktiskt har hört och läst mycket mer om och av ljudande uttryck än vad gemene konstnär har, kanske inte ska söka efter något nytt inom detta fält? Jag borde nog leta mig till "konstljud" i stället. Finns detta begrepp på svenska ens? Art sounds. Kanske kallas det oftast bara för konstmusik..? 

Jag ser i alla fall fram emot GAS-festivalen. I år ska jag dit.