Senaste inlägg

Visar inlägg taggade med graves sjukdom

Tillbaka till bloggens startsida

Diktsamlingens namn

Onsdagen den 7 mars 2018, då trodde jag att jag skulle dö. Det gjorde jag nu inte, men sköldkörteln avlägsnades enligt plan. Jag var inte på något sätt beredd på att ett så lokalt ingrepp, visserligen på ett mycket obehagligt ställe men ändå lokalt, skulle kännas så mycket i hela kroppen. Min värkproblematik som jag nått så mycket framgång med senaste halvåret, med så gott som smärtfria dagar senaste veckorna, den är tillbaka. Måste jag måste börja om från början nu?

Jag hatar verkligen när kroppen sätter käppar i hjulen för mig. Livsglädjen, motivationen, kreativiteten, den hänger på en skör tråd, och det är kroppens fel. Jag har ofta en känsla av att kroppen är ett oönskat påhäng, en fiende som jag antingen måste fly ifrån eller ta striden mot, men jag inser ju samtidigt att det inte är så. Jag borde nog rikta in mig på samarbete i stället.

Tur att jag har mina projekt att fundera på. Vad ska mitt skönlitterära projekt heta? Snart är kursen slut och projektet ska slutventileras. Då måste det ju heta något! 

Jag tror att jag kanske har det: Poetisk organologi

Hur låter det? Det låter bra i mina öron. Än så länge. Ser bra ut i ögonen. Det är mitt i prick. Ringar in vad det handlar om så exakt som det går, faktiskt! Blir intressant att se om något förlag vill ge ut det sedan. Tala om att vara nischad...

Jag läser också. Boken som bär mig just nu heter Gå vilse. En fälthandbok av Rebecca Solnit. Den är lite svårläst men helt fantastisk, jag är fast, och ser fram emot att berätta om den här när jag läst ut den. Den handlar om att förlora sig som ett sätt att hitta vägen. Jag är fullständigt förlorad i Solnits språk och berättarstil. Långa meningar med många bisatser, komplicerade – och ärliga – associationsbanor, motsatsen till mitt eget skrivande. Inte för att jag skriver oärligt, men jag skriver inte allt. Det gör förstås ingen. Men jag upplever nu att jag borde tillåta mig att ta ut svängarna lite mer. Inte vara så rädd. 

Inte vara så rädd.

Grådisdag, halvstångsdag

Vissa dagar, som idag, arbetar kroppen långsammare. Och som alltid när jag får ont i halsen måste jag kontrollera statusen på vita blodkroppar. Medicinen jag äter kan ge sig på immunförsvaret.

Jag promenerar från spårvagnen till sjukhusets provtagningscentral med en lätt illamåendekänsla i hela kroppen. Den kommer långt inifrån. Från märg och ben, tänker jag halvhögt. Medan jag går genom en korridor som saknar utsmyckningar slås jag av det sorgliga med livets ändlighet. Den här kroppen jag vandrar omkring i har begränsad livslängd. Ingen hållbarhetsgaranti heller. Det känns plötsligt förfärligt olustigt.

Jag sätter mig i ett väntrum där det redan sitter många gamla människor och en del yngre, vissa i rullstol, andra med allvarliga åkommor som inte syns utanpå. 

Alla vet.

I väntan på min tur plockar jag fram boken jag har i väskan: Japansk haiku, den kortaste diktformen av Lars Vargö. Slår upp den på måfå, låter ögonen falla mitt på en sida.


Mina återstående dagar
är räknade,
natten är kort


Jag försöker låtsas som att det inte är ett omen. 

Sjuksköterskan sticker snabbt och beslutsamt nålen i rätt kärl i armvecket och fyller fyra rör med blod. Det hela är klart på någon minut. Jag beundrar hennes handlag, hennes proffsighet. Det är här och ingen annanstans man ska ta sina blodprover, det tänker jag varje gång. Aldrig att de har svårt att hitta rätt med nålen.

Utanför sjukhusentrén slokar en ensam flagga på halv stång i grådiset. Jag undrar för vem. Det känns som att alla slokar idag. 

Flagga på halvstång

Utom en mamma på spårvagnen som säger till sitt barn: "Se, nu tittar solen fram, då blir det snart varmt och gott!" 


Fotnot: Haikun ovan är skriven av Masaoka Shiki (1867–1902). 

Konst