Enkelt uttryckt

En kvinna gråter

och en mor,

och ingen vet varför

hon ler ibland.

En människa går från dag till dag.

En doms slag, och snön som smälter.

Och snön som lägger sig

snart.

Denna dikt av Gunnar Björling gavs ut till världen 1938. Det är en dikt jag återkommer till. Jag skrev om den i bloggen för några år sedan. För en vecka sedan tog jag med den till min biblioterapigrupp, och varje dag sedan dess har jag mumlat den för mig själv.

Från början tror jag att den här dikten slog an hos mig som en spegel. Jag tänkte att jag ofta kände mig som den där kvinnan och modern som gråter, och som ler ibland. Det är inte alltid lätt att själv förstå varför man är ledsen eller glad. Många gånger blandas känslorna till ett besvärligt kaos, andra gånger till ett stillsamt vemod.

Efter de fyra första raderna ändrar dikten karaktär. ”En människa går från dag till dag.” Det handlar om livets gång. En vandring som pågår vare sig man vill eller inte. ”En doms slag” refererar till livshändelserna, milstolparna som ofta hörs i kyrkklockorna: dop, bröllop, begravning. Detsamma gäller snön som först smälter och som sedan lägger sig igen, där har vi naturens förlopp och upprepning. Naturen upprepar sig, men det gör inte den enskilda människan. När det är slut är det slut.

Det slog mig häromdagen att kvinnan som gråter kanske är Moder Jord. Jag läser den så och något händer med dikten. Varje gång jag läser dikten händer något med mig. 

I det kommande numret av tidskriften Aurora har jag skrivit en artikel om poeten Gunnar Björling. En ganska kort artikel, men den var svår att skriva. Det överraskade mig. Jag läser så lätt hans dikter, men det var inte helt enkelt att berätta om varför. Den som är nyfiken kan snart läsa den artikeln, plus flera andra intervjuer och dikter i ett matigt dubbelnummer om finlandssvensk poesi. Prenumeration rekommenderas till denna tidskrift (där jag numera ingår i redaktionen – jag ska inte låtsas vara opartisk). Klicka på länken här ovan, där finns instruktioner.

Sedan jag skrev här i bloggen senast har det hänt en hel del i mitt liv. Det har ju också gått flera månader. Min lilla haikuvärld, till exempel, har expanderat till ett universum. Tack vare att jag bestämde mig för att åka på internationell haikukonferens i brittiska St Albans i slutet av maj. Den helgen blev en slags vändpunkt. Eller kanske snarare ett startskott för ett seriösare haikuskrivande, tack vare inspirationen som många nya internationella kontakter och vänner för med sig.

Jag har skrivit en bok om hur hälsosamt det är att skriva haiku. Den korras för fullt och skickas inom kort till tryck. Jag ger ut den själv, genom mitt företag Tala om som också erbjuder haiku som workshop/event. Haiku som mindfulness heter boken, som innehåller både handledning till skrivande och ett tjugotal haikudikter.

Under våren har processen med min diktsamling pågått i lagom takt, med hjälp av Styx förlag som ger ut den. Boken heter Poetisk organologi och förväntas finnas tillgänglig att läsa i september. Redan i augusti publiceras dikten om orgel i Kyrkomusikernas tidning!

I slutet av augusti sker ventileringen av min magisteruppsats i musikvetenskap. Den heter Musiken i Tomas Tranströmers diktning. En studie i verbal musik. Jag är oerhört nöjd med att ha fixat skriva den under året som varit. Jag har verkligen slitit. Här knyter jag ihop mina två ämnesområden musik och poesi på ett riktigt lyckat sätt tycker jag.

Sedan startar snart den femte och sista kursen i kreativt skrivande vid Linnéuniversitetet, jag ser mycket fram emot den, men också med ett visst vemod. De senaste fyra årens skrivande har fått en allt tydligare struktur och inriktning tack vare kursen. Men någon gång måste man väl vara redo att stå på egna ben. Några skrivarkollegor på kursen har tack och lov blivit vänner och jag hoppas att vi fortsätter stötta varandra även efter avslutad utbildning. Det gör vi förresten redan. Efter denna kurs har jag en konstnärlig masterexamen.

Jag vill ju helst få arbeta med författarskap, skrivarkurser och textkonst i framtiden, om nu någon missat det.

Vid sidan av allt det här jobbar jag ju också på mitt vanliga jobb, så klart. Uppdraget inom arrangörsutveckling och festivaler är det inget större fel på. Jag har varit med och skapat flera väldigt spännande projekt som utvecklar både människor och platser. Det är roligt. 

Men jag funderar en hel del över det fängelseliknande huset som Västra Götalandsregionen har byggt. De har liksom lyckats bygga in en känsla av utanförskap och ensamhet i lokalerna, trots att man aldrig riktigt kan komma undan och vara helt själv. Ingenstans är man bekväm – varken vad gäller atmosfär eller ergonomi. Det finns inga ledtrådar om verksamhetens karaktär i våra lokaler – eftersom vi inte ska betrakta lokalerna som våra, de är ju ”allas”. Men istället tillhör de ingen. Vi smyger omkring som spöken. Rullgardinerna åker ner automatiskt vid dagsljus, vi ska visst arbeta i dunkel. Det krävs nyckel inte bara för att komma in, utan även ut. Olustigt. Jag har nog aldrig vantrivts så intensivt i en byggnad.

Tur då att det finns andra, mer mentala, rum att söka sig till.

skrivlängtan

diktens utsikt över

inre landskap

En kvinna gråter

och en mor,

och ingen vet varför

hon ler ibland.

En människa går från dag till dag.

En doms slag, och snön som smälter.

Och snön som lägger sig

snart.

(Gunnar Björling, 1938)

"Dikt är en form för livet. Ett livsintryck som uttryckes." Hör Gunnar Björling ge sin syn på poesin och konsten.

Så skulle min skriva-bok heta om jag skrev en sådan. Det skulle förmodligen vara lättare för mig att skriva den boken än att skriva dikterna som jag egentligen vill skriva.

Nu kan jag verkligen inte skriva igen.

Jag tittar på andras skriva-böcker som omger mig. Bodil Malmstens "Så gör jag" som på ett roligt sätt (fast egentligen är det ju inte alls roligt) uttrycker detta med att vara så hård mot sig själv att man stryker idéerna redan innan man formulerat dem. Så gör jag hela tiden. Det är kanske därför jag får så lite skrivet. Å andra sidan, när jag någon gång har gjort tvärtom, och fritt skrivit ner vad som fallit mig in för att inte missa någon intressant tråd, så har sällan något av det nedtecknade överlevt efterföljande vecka. Oanvändbart blaha. Jag kan inte skriva så. Har aldrig gjort. På den tiden jag skrev reportage var min tänketid längre än skrivtiden. Det mesta var klart när jag väl började skriva. Självklart redigerade jag och flyttade runt text och strök och så vidare då också, men det var på ett annat sätt. Flödeskrivande har aldrig funkat för mig.

Stephen Kings "Att skriva" ligger orörd på fönsterkarmen. Den ska visst vara bra. Jag har inte tittat i den än. Tror jag har fördomar. 

Marguerite Duras "Att skriva", handlar den inte om att det är omöjligt att skriva? Omöjligt men nödvändigt. 

Den vackraste av dessa böcker har Kristian Lundberg skrivit, "Jag rör mig mot en nollpunkt där allt är du". Den är passionerad och fylld av kärlek till dikten och skrivandet, samtidigt som den bekräftar tvivlen man ofta har som skrivande. Jag är en svårtflörtad läsare, men den här boken hade jag svårt att lägga ifrån mig.

Ibland, när jag inte kan skriva, söker jag lite inspiration i andras dikter. Bläddrar i mina Björling, Jäderlund, Dickinson, haikusamlingarna. Sedan är allt ännu värre. När självförtroendet redan är i botten och självkritiken högintensiv behöver jag inte toppa med texter jag bara drömmer om att ha skrivit.  

Nej, det är inte i poesin jag hittar exemplen som får mitt eget diktande att lossna. I stället är det kanske i musiken, ljudexperiment, eller i andra konstarter. Skulptur, fotografi. Hur speglar andra världen, de som inte använder ord? 

Gråmulet, brunmurrigt och blött ute. Kanske en perfekt dag för Gunnar Björling, om han hade levat. Att döma av hans poetiska gärning rörande hösten så lyckades han se det vackra även då. Kunde han så kan vi. 

ur En mun vid hand (1958)