Visar inlägg taggade med Gunnar Björling

Tillbaka till bloggens startsida

Att läsa är aktivt

Marguerite Duras
Marguerite Duras, lysande på både ord och historieberättande.  

Det talas ofta om läsupplevelsen. Sällan om läsaktiviteten, alltså arbetet som läsaren måste utföra för att göra den omtalade läsupplevelsen möjlig. Att läsa är inget man passivt är med om, vilket ordet läsupplevelse lite grann antyder. Idén om att koppla av med en bok är en villfarelse. Det må se slappt och skönt ut att halvligga i fåtöljen med boken, men därinne i läsarens hjärna pågår hårt (och förhoppningsvis njutbart) arbete.

Utan läsaktivitet ingen läsupplevelse!

Nivån på läsaktivitet kan säkerligen variera massor, dels beroende på vad det är man läser, dels beroende på vem det är som läser. Och målsättningen med läsningen, så klart. Vad vill jag uppnå med att läsa den här boken?

Jag interagerar alltid med texten jag läser. Kan liksom inte låta bli. Jag smakar på orden, funderar över ordval och testar andra alternativ. Om texten är översatt till svenska så översätter jag den tillbaka i mitt huvud, och försöker "höra" hur formuleringar och dialoger skulle ha låtit på originalspråket (i den mån jag behärskar språket). Om författaren är svenskspråkig så föreställer jag mig gärna texten med författarens röst och dialekt, om jag känner till dessa. Jag vill höra hur texten lät i huvudet på den som skrev. Jag vill veta hur författaren tänkte, jag vill förstå författarens val. 

Gunnar Björling
Gunnar Björling hade koll på varje ord.

Varför vill jag det? Det handlar om ren nyfikenhet från min sida. Jag är väldigt intresserad av berättarteknik och språkanvändning. Förhoppningsvis kan det bidra till att utveckla mitt eget skrivande också.

Jag älskar att bli imponerad av en författares förmåga, och jag söker medvetet efter sådana upplevelser. Jag läser aktivt, väldigt aktivt. Och väldigt långsamt.

Monika Fagerholm
Monika Fagerholm lägger pussel med berättelsen och briljerar med språket.

En tillräckligt effektfull meningsbyggnad kan få mig att flämta högt. Jag kan tappa andan av ett ordval, likväl som av en smart uppbyggnad av en berättelse. Handlar inte skrivandet egentligen om komposition (av ord och meningar) och presentation (av idéer och händelseförlopp)? En författare är sällan bra på allt. De träffsäkra och gärna mångtydiga ordvalen kanske poeterna är bäst på – och för all del vissa låtskrivare – medan romanförfattarna behärskar att berätta en historia på ett effektfullt sätt.

Här skulle jag vilja nämna en författare som framstår som fulländad, som i mina ögon behärskar både orden och berättelsen. Det är svårt att komma på någon.

John Irving
Historieberättarnas mästare John Irving.

"En människa går från dag till dag"

Det är svårt att vara sämre än jag på att komma ihåg minnesvärda citat ur böcker och dikter. Men en rad minns jag, och jag tänker den varenda dag: "En människa går från dag till dag." Jag ser framför mig en person – det kan vara du eller jag – som lunkar fram, från en dag till en annan, genom sin livstid. Det är en så vacker bild. Storslagen men samtidigt omärkvärdig. Det är något vemodigt över det hela.

Vem står bakom den? Gunnar Björling så klart... Favoriten. Raden kommer ur en dikt som jag är löjligt förtjust i:

En kvinna gråter,
och en mor,
och ingen vet varför
hon ler ibland.
En människa går från dag till dag.
En doms slag, och snön som smälter.
Och snön som lägger sig
snart.

Ur Där jag vet att du (1938)

På något vis identifierar jag mig med den gråtande kvinnan. Som jag har gråtit det senaste året, först som gravid och sedan som nybliven mor. Hormonerna. Förändringarna. Rädslorna. Närheten till livet och döden samtidigt, den blir aldrig så påtaglig som när man får barn. Jag tycker om oklarheten i hur man ska läsa ihop raderna. Ingen vet varför hon gråter, eller ingen vet varför hon ler ibland..? Kanske båda?

Och snön som smälter, och snön som lägger sig. Från vår till vinter. Årshjulet, det rullar på, människan går från dag till dag, och kyrkklockan som kanske symboliserar livets milstolpar. 

Jag älskar verkligen den här dikten. Den känns som en saktmodig hyllning till livet. Kanske kan jag lära mig hela utantill en vacker dag.

Upplev hösten med Gunnar Björling

Jag vandrar i årstiden och färgerna och förundras gång på gång över att något som håller på att vissna kan vara så vackert. Jag börjar längta efter Gunnar Björlings höstformuleringar. Letar fram mina böcker och där dyker de upp, en efter en, de avskalade men samtidigt så komplexa dikterna som jag älskar så mycket. 

Det var en höstens dag
den ljusa morgon
och vi i morgonlanden
vi gick i solarna in
in i varandets händer

det var en höstens dag
den ljusa morgon
och vi i morgonlanden

det var en höst och morgon.

Det var den här dikten som fick mig att falla pladask för Björling. Det sista stycket. Så fullkomligt briljant och vackert formulerat:

I höstregn
gräsplan och buske
och mark är så ej röd
en gullkadrilj och smäckerpil
men bruna fälten.
Mjukt och pressat
vått och stegen

nu öppnar ljus sitt rike
grått och stilla —
ljus av sol
men utan bländverk
som ett inseende

Jag avslutar denna lilla exposé med en annan favorit. En dunig dager? Det är svårt att förklara vad han menar, men visst kan man känna det?!

En dunig dager
aftonrikes dager
skum som brunbladsmarken
silvertung som höstlighaven
som är en tysthets
milt.


Taggat med: 

, ,

Nyare inlägg

Konst