Enkelt uttryckt

Idag är det fredag, Alla hjärtans dag, sista dagen på ett snöfritt vinterlov som vi tillbringat på hemmaplan. Resan till norr blev inställd på grund av feber i familjen, den vandrade runt. Det var tråkigt att inte komma iväg till mamma och pappa några dagar, men vi har ändå haft det bra. Jag har ägnat några nätter – min bästa kreativa tid på dygnet, tyvärr sällan möjlig att utnyttja numera – åt att skriva, komma in i mitt pågående projekt ordentligt. Det har varit mycket bra. Nu är det nästan så att jag vet varthän det bär.

Åh vad jag älskar nätter. Men det är ju ingen nyhet.

Om hösten handlade om utgivningen av mina två böcker – halleluja! – så handlar denna vår om att avsluta mina studier i kreativt skrivande. Nu går jag masterkursen på Linnéuniversitetet. Det är den sista. Jag har varit distraherad under höstterminen, men nu känns det alltså som att jag börjar återta kontrollen. 

Det är också min avsikt att rulla igång lite mer utåtriktad aktivitet kring skrivandet och författarskapet. Av den anledningen känns det betydelsefullt att ha blivit invald som medlem i Författarcentrum Väst.

Här är några saker som jag har på gång framöver:

20–21 mars – Poesimässa på Stadsbiblioteket i Göteborg. Kl 16.00 på fredagen läser jag ur min bok Poetisk organologi. Jag kommer att finnas tillgänglig bland utställarna båda dagarna, då tidskriften Aurora som jag jobbar med har ett bord.

Söndag 26 april – Hanami, japansk vårfest, i Botaniska trädgården. Jag håller i en löpande haikuworkshop hela dagen. Det blir nog mer av en haikustation. Kom förbi då! Skriv en haiku om körsbärsblommorna eller de fina karparna som släpps ut i dammen. Jag finns i Galleri Floras Rike (ingång via butiken). 

27 juni– 4 juli – At the Fringe i Tranås. Medverkan på festivalen. Mer info så småningom!

Fler evenemang tillkommer snart, det känner jag på mig.

Nu är böckerna ute och dikterna är befriade. Den 15 november bjöd jag på releasefest och hade en fantastisk kväll. Så många människor som kom och var nyfikna, uppmuntrande, beundrande. Det hela var väldigt märkvärdigt, och märkligt. Ganska overkligt, faktiskt. 

Att be min goda vän poeten Linda Ghaderi vara konferencier och samtalspartner var ett lyckodrag naturligtvis. Hon var (och är) fantastisk. 

Bland släkt och vänner som dök upp måste jag nämna min barndomsvän Siv, som kom resande från Stockholm, liksom min kusin Johnny och hans fru Helena, min skolkamrat Maritza som jag inte träffat på 32 år (!) förärade mig med sitt besök, vilket var så otroligt roligt! För att inte tala om min gamla brevvän Carrie från Kalifornien som under Europa-resa ”gömt” sig i Grekland i några veckor extra bara för att kunna stanna på denna kontinent länge nog för att komma... Helt enormt! Förutom dessa långresare så kom en lång rad gamla kompisjobbare från Musik i Väst, och många vänner och bekanta som jag känner från lite olika håll. Musikvetenskapen, journalistiken, silversmidet och några andra sammanhang.

Min äldste son Zakaria höll i bokbord och försäljningen, medan min yngste son Alexander satt på den högst belägna läktarplatsen och skötte sig fint. Joachim och hans föräldrar och syster var där. Jag saknade bara min egen mamma och pappa. Och lillbrorsan. Det här var ju som bästa födelsedagspartyt. Eller bröllopsfest kanske, och någon sådan lär jag ju knappast få anledning att bjuda in till. Så det gäller helt enkelt att ge ut fler böcker.

Böckerna Poetisk organologi och Haiku som mindfulness går att beställa via min hemsida talaom.se. 

Torsdag 22 augusti. Då genomfördes äntligen opponeringen mot min magisteruppsats i musikvetenskap. Jag var en aning orolig innan, eftersom jag visste att mitt ämne inte tillhörde de konventionella inom musikstudier, och min tid som uppsatsstudent hade varit ensam. 

Musiken i Tomas Tranströmers diktning. En studie i verbal musik.

I det kommande numret av tidskriften Aurora har jag skrivit en artikel om poeten Gunnar Björling. En ganska kort artikel, men den var svår att skriva. Det överraskade mig. Jag läser så lätt hans dikter, men det var inte helt enkelt att berätta om varför. Den som är nyfiken kan snart läsa den artikeln, plus flera andra intervjuer och dikter i ett matigt dubbelnummer om finlandssvensk poesi. Prenumeration rekommenderas till denna tidskrift (där jag numera ingår i redaktionen – jag ska inte låtsas vara opartisk). Klicka på länken här ovan, där finns instruktioner.

Sedan jag skrev här i bloggen senast har det hänt en hel del i mitt liv. Det har ju också gått flera månader. Min lilla haikuvärld, till exempel, har expanderat till ett universum. Tack vare att jag bestämde mig för att åka på internationell haikukonferens i brittiska St Albans i slutet av maj. Den helgen blev en slags vändpunkt. Eller kanske snarare ett startskott för ett seriösare haikuskrivande, tack vare inspirationen som många nya internationella kontakter och vänner för med sig.

Jag har skrivit en bok om hur hälsosamt det är att skriva haiku. Den korras för fullt och skickas inom kort till tryck. Jag ger ut den själv, genom mitt företag Tala om som också erbjuder haiku som workshop/event. Haiku som mindfulness heter boken, som innehåller både handledning till skrivande och ett tjugotal haikudikter.

Under våren har processen med min diktsamling pågått i lagom takt, med hjälp av Styx förlag som ger ut den. Boken heter Poetisk organologi och förväntas finnas tillgänglig att läsa i september. Redan i augusti publiceras dikten om orgel i Kyrkomusikernas tidning!

I slutet av augusti sker ventileringen av min magisteruppsats i musikvetenskap. Den heter Musiken i Tomas Tranströmers diktning. En studie i verbal musik. Jag är oerhört nöjd med att ha fixat skriva den under året som varit. Jag har verkligen slitit. Här knyter jag ihop mina två ämnesområden musik och poesi på ett riktigt lyckat sätt tycker jag.

Sedan startar snart den femte och sista kursen i kreativt skrivande vid Linnéuniversitetet, jag ser mycket fram emot den, men också med ett visst vemod. De senaste fyra årens skrivande har fått en allt tydligare struktur och inriktning tack vare kursen. Men någon gång måste man väl vara redo att stå på egna ben. Några skrivarkollegor på kursen har tack och lov blivit vänner och jag hoppas att vi fortsätter stötta varandra även efter avslutad utbildning. Det gör vi förresten redan. Efter denna kurs har jag en konstnärlig masterexamen.

Jag vill ju helst få arbeta med författarskap, skrivarkurser och textkonst i framtiden, om nu någon missat det.

Vid sidan av allt det här jobbar jag ju också på mitt vanliga jobb, så klart. Uppdraget inom arrangörsutveckling och festivaler är det inget större fel på. Jag har varit med och skapat flera väldigt spännande projekt som utvecklar både människor och platser. Det är roligt. 

Men jag funderar en hel del över det fängelseliknande huset som Västra Götalandsregionen har byggt. De har liksom lyckats bygga in en känsla av utanförskap och ensamhet i lokalerna, trots att man aldrig riktigt kan komma undan och vara helt själv. Ingenstans är man bekväm – varken vad gäller atmosfär eller ergonomi. Det finns inga ledtrådar om verksamhetens karaktär i våra lokaler – eftersom vi inte ska betrakta lokalerna som våra, de är ju ”allas”. Men istället tillhör de ingen. Vi smyger omkring som spöken. Rullgardinerna åker ner automatiskt vid dagsljus, vi ska visst arbeta i dunkel. Det krävs nyckel inte bara för att komma in, utan även ut. Olustigt. Jag har nog aldrig vantrivts så intensivt i en byggnad.

Tur då att det finns andra, mer mentala, rum att söka sig till.

skrivlängtan

diktens utsikt över

inre landskap

Den dova klangen från orkestern: trevande efter något att hålla i, men där finns inget. Rösten kommer in skör och klar. Ledsen men inte anklagande, bara konstaterande. Sången är lidande, rösten sårbar, med ett ljuvligt vibrato i de ljusa partierna, som en drömmande fågel. 

väntans musik

varken uppgivenhet

eller hopp hörs

Ett minimalistiskt malande. Något är plågsamt och uppfyllt av skönhet. Jag värjer mig inte, utan lockas allt djupare in.

livets sång

ljus i nuet

hopplös på sikt

En liten utmaning för mig själv, kan vi kanske kalla det. Jag har beslutat mig för att skriva (minst) en haiku om dagen under 2019. Jag inledde redan den 29 december, så att det inte skulle bli alltför chockartat den 1 januari. Därför har jag nu redan hunnit producera nio haikudikter och en haibun. 

Jag har även beslutat mig för att inte bestraffa mig själv om en dikt uteblir någon dag. Syftet är inte att orsaka mig mer stress. Syftet är att hålla haikublicken öppen, och att, som en slags bieffekt, att skriva många haikuer.

Sommaren är, precis som andra årstider, en perfekt tid för kontemplation och skriftlig reflektion. Haiku är en utmärkt form för den som inte vill fastna i veckor i en och samma text (även om man självklart kan göra det). Gå en inspirationspromenad, en ginko, och var uppmärksam på nuet. Samla sinnesinstryck, anteckna gärna, det kan vara intryck av ljud, syn, doft, känsel, minnen. 

Använd sedan dina anteckningar som grund till att skriva en haiku, en kortdikt, som i sin japanska ursprungsform gav uttryck för en ögonblicksupplevelse samtidigt som den visade på människans relation till naturen och alltets ofantlighet.

En egen haiku behöver naturligtvis inte innehålla detta, eller följa alla regler som gällde för den ursprungliga diktformen. Du är fri att använda dina ord hur du vill, så att du själv får största möjliga utbyte av dem.

Jag har tur som har en haiku-kompis. Hon heter Nillla. Vi har börjat dela våra haikudikter i en blogg, främst för att inspirera varandra. Kanske kan vi inspirera fler? Välkomna att kika!