Romanen är ju känd för sin dystopiska samhällsskildring; skriven och utgiven i startgroparna av andra världskriget 1940 är det inte så svårt att förstå varifrån inspirationen till den fulländade övervakningsstaten kom. Nu när jag läser den kan jag inte undgå att se paralleller till vår samtid. Den ständiga bevakningen av polisögon och polisöron påminner en aning om hur vi nuförtiden ser till att posera på rätt sätt inför alla sociala medier som vi låter oss iakttas av nästan hela dygnet. Ängsligheten för att råka säga fel saker, använda fel ord eller avslöja en längtan som inte riktigt passar in i normen känns inte heller helt väsensfrämmande.
I Kallocains framtidsvärld har ingen människa något egenvärde, en människas enda syfte är att vara till nytta för Staten på effektivast möjliga sätt. Men det är faktiskt inte samhällsskildringen som är huvudsaken i Kallocain, det är inte den som är det intressanta. Nej, det intressanta är det som pågår inuti huvudpersonen Leo Kall. Hans inre kamp handlar om sökandet efter en djupare mening och längtan efter kärlek och tillit, men den är så svår och obegriplig att han hellre väljer att bara följa strömmen, hitta en likriktning att anpassa sig till. Han rentav deltar aktivt i skapandet av denna likriktning, av rädsla för att finna det han söker. Leo Kall gör ingen skillnad mellan det som sker inom honom själv och det som sker runt omkring honom. Genom att begränsa andra människors tankar, genom att utöva sin makt över dem, kan han också (åtminstone skenbart) kontrollera sig själv. Det är så skickligt gjort av Boye – hon använder en hel samhällskropp som metafor för individens lidande. Leo Kall reflekterar i inledningen:
Man kan tala om ”kärlek” som ett föråldrat romantiskt begrepp, men jag är rädd att den finns likafullt och ända från början rymmer den ett obeskrivligt kvalfullt element. En man dras till en kvinna, en kvinna till en man, och för vart steg man närmar sig varandra har man givit till spillo något av sig själv; en serie nederlag där man hoppades på segrar. Redan i mitt första äktenskap – barnlöst och därför ingenting att fortsätta – hade jag känt en försmak. Linda stegrade den till en mardröm. Under de första åren vi var gifta hade jag verkligen en mardröm, fast jag då inte satte den i samband med henne: jag stod mitt i ett stort mörker, själv starkt belyst med strålkastarljus; utifrån mörkret kände jag ögonen riktade på mig och jag vred mig som en mask för att komma undan, medan jag inte kunde undgå att skämmas som en hund över de oanständiga trasorna jag hade fått på mig. Först senare förstod jag att det var en god bild av mitt förhållande till Linda där jag själv kände mig skrämmande genomskinlig fast jag gjorde allt för att krypa undan och skydda mig medan hon tycktes förbli samma gåta, underbar, stark, nästan övermänsklig, men evigt oroande, därför att hennes gåtfullhet gav henne ett förhatligt övertag. När hennes mun drog ihop sig till ett smalt rött streck – å nej, det var inte ett leende, varken av hån eller glädje, snarare kunde det kallas en spänning som när man spänner en båge – och under tiden stod ögonen orörligt vidöppna – då gick alltjämt samma ilning av ångest tvärsigenom mig och alltjämt band hon mig och drog mig lika obarmhärtigt fast jag anade att hon aldrig skulle öppnas för mig. Jag förmodar att det är på sin plats att använda ordet kärlek när man mitt i hopplösheten ändå håller fast vid varandra som om trots allt ett under kunde ske – då själva kvalfullheten har fått ett slags eget värde och blivit ett vittnesbörd om att man åtminstone har ett gemensamt: väntan på något som inte finns.
Leo Kalls känslor är motstridiga – han både vill uppleva ”det som inte finns” (men som likväl kanske ändå gör det) och kväva denna plågsamma längtan – vilket sipprar fram då och då. Vid ett tillfälle säger han det helt oväntat rakt ut, när han misstänker att Linda är sjuk:
Jag steg upp och omfamnade henne.
–Du får inte dö ifrån mig, sade jag. Jag behöver dig. Du måste stanna hos mig.
Men jämsides med min ängslan för att lämnas ensam löpte en liten rännil av hopp: ja, varför kunde hon inte dö – det kanske skulle vara rätta lösningen på problemet? Men jag ville inte kännas vid den. Och så pressade jag henne mot mig hårt i ett slags vanmäktigt raseri.
När Leo Kall framåt slutet faktiskt, mot alla odds och tvärtemot sina egna beräkningar, överraskas av att komma själsligt nära Linda, ja precis när man anar att det faktiskt ändå finns en gnutta hopp! – då avbryts alltihop av yttre omständigheter: Världsstaten, där de lever, invaderas av Universalstaten, och Leo Kall blir krigsfånge, bortförd och för alltid skild från Linda och barnen. Den befrielse han hela tiden i hemlighet önskat infriades utan att han själv behövde agera.
Jag är grymt imponerad av alla nivåer av sanningar och lögner i Kallocain, och jag upplever att Karin Boye hade modet att skriva ärligt. Hon hittade sätt att göra det på. Nu är jag nyfiken på hennes tidigare romaner. Dikterna kom plötsligt lite i skymundan. Allt har sin tid hos en läsare.
Foton: Carita Forslund
0 kommentarer | Skriv en kommentar | Kommentarer RSS