Min mormor använde ordet finge. Det gör inte jag och det är ju faktiskt lite tråkigt när man tänker på det. Finge är en konjunktivform av verbet fick. Vad är då skillnaden mellan fick och finge? Ordet fick handlar om att få något i dåtid. Ordet finge handlar om att kanske kunna få något i dåtid. Konjunktiv uttrycker hypotetiska tillstånd. Sådant som skulle kunna vara möjligt. Det finns med andra ord en grammatisk form för att uttrycka drömmar och fantasier!

Är det inte vackert?

Tyvärr är svenska språkets konjunktiva verbformer under utdöende. Språket håller på att bli lite fattigare på nyanser. Om det inte är så att man kan säga samma saker på andra sätt, det är ju också en möjlighet. Jag vill inte vara en mossig bakåtsträvare i språksammanhang ... men jag är estet. Jag måste få vurma lite för den fonetiska skönheten i dessa ord: vore, finge, sprunge, ginge. 

Jag hittade ett välskrivet litet blogginlägg om konjunktivens skönhet, läs det vetja!

Hur många använder konjunktiv idag? Jag kan föreställa mig ungefär två personer som skulle kunna säga finge eller ginge på ett sätt som förefaller naturligt: Fredrik Lindström och Jan Guillou.

Även om de flesta av oss andra inte är lika bekväma i detta ålderdomliga verbmodus så borde vi åtminstone ägna oss åt att sakna konjunktiven en smula. Det tycker jag.