Enkelt uttryckt

Ibland följer jag med de andra i familjen ut i naturen. Igår var det till och med jag som föreslog en utflykt. Vi hittade en naturstig, gick genom ängar, hästhagar, skog och längs en sjö. Kastade macka, eller plätte som det hette där jag växte upp. Visst var det fint – men jag blir alltid uttråkad, på ett sätt som är svårt att beskriva, så även idag. Visst är det härligt att komma ut i växtligheten, bort från allt larm i stan. Men det händer ju inget! Det är förutsägbart och ganska tråkigt, även om jag fick syn på ovanligt många gräshoppor idag. 

Det är som att något saknas. Jag blir otålig. Hellre hade jag gått på konstmuseum.

Jag tänker dock att det är bra, på något sätt nyttigt, att för egen del att få uppleva verkligheten på riktigt ibland också. Vad nu verklighet är för något. 

Som om inte konsten vore verklig.

Ofta upplever jag konsten som mer verklig än det som rent generellt kallas verklighet. Verklig är kanske fel ord. Mer intressant, i alla fall. För i konsten får jag ta del av den så kallade verkligheten genom någon annans upplevelse. Upplevelsen har filtrerats genom en annan människa. Konstupplevelsen är alltså en verklighetsupplevelse gånger två. 

Verkligheten har passerat genom ett filter – konstnären – och sedan förmedlats till mig.

Det finns givetvis ett antal filter mellan mig och konstnären också. Platsen där jag upplever konsten. Urvalet av konst, vem har gjort det? Mina egen tolkningsförmåga och egna preferenser beror på min bakgrund, ja hela mitt kulturella habitus. 

Filter är dock inte nödvändigtvis något dåligt. Det är en förädling som tillför något, inte tar bort. Varje människa, varje akt och beslut, tillför något – även när något tas bort. Det svåra är förstås att vara tillräckligt kritisk, så att man inte bara godtar alla filter utan att förstå vad de innebär, vad de kan ha tillfört. Det är alla människors ständiga ansvar, oavsett vad de tar del av: verkligheten i naturen, i samhället eller i konsten.

Jag brukar hävda att jag hör hemma i skogen. Att jag tycker om skogen och längtar dit. Och det är sant! Jag älskar skogen, jag kommer från skogen, jag växte upp där. Men jag har sakteliga förstått att det inte betyder att jag gillar vilken skog som helst. Jag kan inte ge mig ut i slumpmässig skog och känna mig bekväm.

Där jag inte känner igen mig känner jag mig inte hemma. En skog är som vilken miljö som helst, och alla skogar är inte likadana.

Den skog jag känner mig hemma i är min barndoms skog. Den kände jag utan och innan: stigarna, växtligheten, de mossbelupna berghällarna, dofterna, tjärnarna, hyggena, hjulspåren efter skogsmaskinerna, kraftledningarna, blåvingarna. Det är till den skogen jag längtar. Inte till skogen i största allmänhet, någon slags generell skog, nej. Jag vill hitta i skogen. Känna till granarna och genvägarna, veta vilka djur jag kan möta.

På det sättet är jag oerhört nostalgisk. Ingen skog kan ersätta min barndoms skog. Men jag skulle vilja ha en ny sådan skog, som jag känner mig hemma i. Problemet är att jag inte känner mig tillräckligt bekväm häromkring. Bara en sådan sak som att jag inte bor intill en skog, utan att jag föst måste ta mig till en. Redan där infinner sig ett avstånd. Jag gillar inte avstånd. Dessutom är det så mycket folk överallt.

Så om jag ändå övervinner detta med avståndet – hur skulle jag kunna gå ut ensam i en skog här och känna mig förvissad om att jag får vara i fred, att jag kan vara trygg?

Nä.

Då går jag hellre på konstmuseum. På museum känner jag mig trygg och hemma – oavsett var! På museum finns en outtalad överenskommelse mellan människor. Allt är outtalat. Det älskar jag. Man får vara ifred. Där kan jag uppleva nya saker, genom inte bara mina egna sinnen, utan också andras. 

Vissa upplevelser skulle jag aldrig fått ta del av utan konstnärlig förmedling. Men i konsten står ju allt stilla, argumenterar kanske någon. Målningarna, fotografierna, skulpturerna, de är till och med bokstavligt förstenade. Då får man allt vara närsynt, säger jag. Precis som musiken och poesin så pågår den, den händer hela tiden medan någon tar del av den. Både inom oss och mellan oss alla. 

Upplevelse, sinnesförnimmelse, är rörelse.

Vissa konstutställningar är så spektakulära och läckra upplevelser att alla vill dit, helst för att ta en selfie i installationen. Jag trodde att utställningen The Distance av Chiharu Shiota, som nu visas på Göteborgs konstmuseum, skulle tillhöra dessa, och jag hade rätt. Det var en mäktig känsla att stå där mitt i väven av ulltrådar som spände genom rummet. Men här fanns också en djupare dimension, rentav en mångfald av symbolik, som drabbade mig. 

Först rummet med stolar, innästlade i trådar som gick kors och tvärs genom rummet, mellan väggar och tak och andra stolar. Rummet påminde om en konferenssituation och jag tänkte först på mitt jobb. Där sitter jag på en av stolarna, bunden till en position som är intrasslad och fastlåst i den omgivande strukturen och relationerna till omgivande människor. Efter en stund insåg jag att det är så här vi har det i livet. Varje människa har sin plats med en väv kontakter och relationer som knyter fast henne. Det är svårt för en människa att flytta sig särskilt mycket utan att påverka trådarna till andra människor och deras platser i relation till världen. Det är ett komplicerat system, och det krävs mycket mod för att börja dra i en tråd.

I nästa rum hängde båtarna. Drömlika skepp svävade som moln under taket, i riktning mot himlen. Oerhört vackert. Från en vinkel kändes båtarna hoppingivande, de visade en riktning mot något mer upphöjt. Från en annan vinkel, mer från sidan, framträdde båtarnas olika storlekar och jag tyckte att de påminde om begravningskistor. De flesta var i vuxenstorlek, men några i barnstorlek. Jag greps av en sorg över den sista båtresan till andra sidan floden som så många skickas iväg på alltför tidigt. 

Båtarna var upphängda i svarta trådar, och när jag granskade närmare upptäckte jag att där fanns massor av trådar som inte bar upp någon båt, som bara hängde ensamma och slutade i luften. Hade de tappat sina båtar? Vi är alla passagerare i en båt och den hänger i en skör tråd. Känslan var påträngande, aningen banal, men sann.