Hur många gånger har man inte hört en musiker, författare eller konstnär beskrivas som någon som "rör sig obehindrat" mellan olika genrer eller konstnärliga stilar, som någon som "befinner sig i gränslandet" mellan olika fält som om det vore något eftersträvansvärt.

Är det inte alltför lätt att skyla över svagheter där i gränslandet? 

Tänk om vederbörande i stället skulle behärska en konstform, en genre eller stil till fulländning? Vara någon som håller sig inom gränserna – och gör det bra! Kanske till och med utvecklar något nytt där innanför rådande estetiska ramar? Vore inte det en bedrift värd att beundra?! Den vore ju möjlig att bedöma, om inte annat.

Men nej, idag ska man helst "bryta ny mark", göra sin egen grej, och det kan ju vara lite hur som helst. Allt är tillåtet och omöjligt att bedöma som bra eller dåligt. Det finns inga estetiska ideal, inga regler att följa eller bryta mot, allt är lika rätt, ingen har fel.

Jo vänta, det finns visst en regel: vad man än gör så ska det vara tillgängligt. För alla. Ingenting får vara svårt och ingen får känna sig kränkt. Allt är tillåtet så länge det är PK.

Det är inte så spännande.