Enkelt uttryckt

Sommaren är, precis som andra årstider, en perfekt tid för kontemplation och skriftlig reflektion. Haiku är en utmärkt form för den som inte vill fastna i veckor i en och samma text (även om man självklart kan göra det). Gå en inspirationspromenad, en ginko, och var uppmärksam på nuet. Samla sinnesinstryck, anteckna gärna, det kan vara intryck av ljud, syn, doft, känsel, minnen. 

Använd sedan dina anteckningar som grund till att skriva en haiku, en kortdikt, som i sin japanska ursprungsform gav uttryck för en ögonblicksupplevelse samtidigt som den visade på människans relation till naturen och alltets ofantlighet.

En egen haiku behöver naturligtvis inte innehålla detta, eller följa alla regler som gällde för den ursprungliga diktformen. Du är fri att använda dina ord hur du vill, så att du själv får största möjliga utbyte av dem.

Jag har tur som har en haiku-kompis. Hon heter Nillla. Vi har börjat dela våra haikudikter i en blogg, främst för att inspirera varandra. Kanske kan vi inspirera fler? Välkomna att kika!

Vissa dagar, som idag, arbetar kroppen långsammare. Och som alltid när jag får ont i halsen måste jag kontrollera statusen på vita blodkroppar. Medicinen jag äter kan ge sig på immunförsvaret.

Jag promenerar från spårvagnen till sjukhusets provtagningscentral med en lätt illamåendekänsla i hela kroppen. Den kommer långt inifrån. Från märg och ben, tänker jag halvhögt. Medan jag går genom en korridor som saknar utsmyckningar slås jag av det sorgliga med livets ändlighet. Den här kroppen jag vandrar omkring i har begränsad livslängd. Ingen hållbarhetsgaranti heller. Det känns plötsligt förfärligt olustigt.

Jag sätter mig i ett väntrum där det redan sitter många gamla människor och en del yngre, vissa i rullstol, andra med allvarliga åkommor som inte syns utanpå. 

Alla vet.

I väntan på min tur plockar jag fram boken jag har i väskan: Japansk haiku, den kortaste diktformen av Lars Vargö. Slår upp den på måfå, låter ögonen falla mitt på en sida.

Mina återstående dagar

är räknade,

natten är kort

Jag försöker låtsas som att det inte är ett omen. 

Sjuksköterskan sticker snabbt och beslutsamt nålen i rätt kärl i armvecket och fyller fyra rör med blod. Det hela är klart på någon minut. Jag beundrar hennes handlag, hennes proffsighet. Det är här och ingen annanstans man ska ta sina blodprover, det tänker jag varje gång. Aldrig att de har svårt att hitta rätt med nålen.

Utanför sjukhusentrén slokar en ensam flagga på halv stång i grådiset. Jag undrar för vem. Det känns som att alla slokar idag. 

Utom en mamma på spårvagnen som säger till sitt barn: "Se, nu tittar solen fram, då blir det snart varmt och gott!" 

Fotnot: Haikun ovan är skriven av Masaoka Shiki (1867–1902). 

Det är svårt att förstå och än mer förklara vad som händer med en inuti när man läser en diktsamling som denna. Ozaki Hôsai heter diktaren, han levde ett kort liv, 1885-1926. Samlingen är den enda hittills på svenska, Klockans återklang. Haiku och kortdikter. 

Ozaki Hôsai började skriva i unga år, och drogs till haikudiktningens nydanande kretsar. Förutom att dikta verkar han inte ha varit kapabel till särskilt mycket. En okontrollerad alkoholkonsumtion omöjliggjorde ett vettigt yrkesliv, och jag gissar att även familjelivet blev lidande därav. I slutet av sitt liv levde han ensam och spartanskt på en ö i anslutning till en grupp skribenter. Här dog han av lunginflammation efter en kall vinter med alltför klen hälsa. 

Jag beställde den här boken eftersom jag gillar kortdiktning, och är sedan länge intresserad av haiku. Ozaki Hôsai valde att bryta mot haikuns traditionella form och i stället skriva på fri vers. Det gjorde mig väldigt nyfiken. Vilka ramar är det han går utanför då? Typ alla, visar det sig. Detta är en samling iakttagelser och reflektioner. 

Dikterna är så korta att de ofta bara består av en mening. Till en början känns de opersonliga (fast egentligen är det tvärtom, de är extremt bundna till hans person), det är svårt att sjunka in i en människas tankevärld genom så korthuggna texter. Det är så lätt att bara hasta förbi alla dessa kortfattade konstateranden. Lätt att missa metaforiken. 

på varje sida ryms fyra dikter. I 67 sidor. Jag läser boken från början till slut. Framåt slutet är jag känslomässigt helt tagen. Jag läser den igen, jag bara måste. Återigen (som om jag någonsin hade tvivlat!) förstår jag storheten med att formulera sig kort och enkelt. Genom små medel. Få ord, skildringar av det lilla i ett liv. Kan man säga så? Det låter förminskande, det är inte så jag menar. Man brukar ju tala om att se det stora i det lilla. 

Jag tror inte att det går att illustrera, för genom att bara läsa några stycken blir det lösryckt och inte alls så djuplodande som läsningen av hela boken blev. Man sjönk djupare efter hand. Men jag återger några stycken här ändå. 

Från toppen på berget

ser jag alla ensamma byar

När vi går djupare in i berget

blir vårt samtal förtroligare

Oavsett vad

så är du ensam min skugga

jag går åt sidan för att se efter

Låtsas glömma allt

går i sommarhatt

Jag dödar myror

lika många kommer fram

Dagens slöa myggor

fastnar i gårdagens nyheter

Lämnar mitt paraply

så att hjärtat får vara med

I kväll faller kastanjerna

ett barn och jag lyssnar på ljudet

Samlar ihop mina sinnen och vässar pennan

Lånade paraplyet

jag nyss lämnade tillbaka

samma väg i kväll

Går djupt nere i ravinen och det är ljust

Totalt ensam

även febern är borta

Ett plektrum ligger tyst på stråmattan

Efter grälet

går min fru och jag ut

i den varma solen

Vintervägen i parken leder ingenstans

men finns

Jag blickar tillbaka på stranden

fotspåren syns inte längre

Jag ringer i klockan

och vilar i klockans återklang