Det måste ha varit precis när Göteborgs Stadsmuseum var i vardande i mitten av 1990-talet som detta ägde rum. Jag jobbade i museibutiken och var därför även ansvarig för att hålla igång musiken i utställningshallen intill. Där visades nydesignad kyrkokonst och konsthantverk. Dopfuntar i betong och nymålade altarskåp. Allt var, som jag minns det, ganska kantigt, minimalistiskt och gick i grått. Utom altarmålningarna som var färgglada. Men en stilren och högtidlig utställning. 

För att hålla stämningen hög i utställningssalen skulle det spelas musik där. Med en liten kassettbandspelare som någon tagit dit, jag tror knappast den hade stereoljud. 

På de hemkopierade kassettbanden fanns den vackraste körmusik jag någonsin hört. Så andäktig, så stämningsfull, och jag njöt något så vansinnigt när jag fick gå omkring i dessa toner som ekade som i ett kyrkorum mellan valven. Jag minns fascinationen över att musiken både lät medeltida och modern samtidigt. Den upplever jag fortfarande.

Musiken var skriven av den nu alldeles nyblivne 80-åringen Arvo Pärt, och ett av verken på kassetten var Te Deum. Det var min första kontakt med den estniske tonsättaren. Och ett av mina ljuvligaste musikminnen.