Senaste inlägg

Visar inlägg taggade med kreativitet

Tillbaka till bloggens startsida

Källförteckning

Något i bildkonst, skulptur och konstinstallationer, och musik och ljudkonst, får mig ofta att tänka:

så vill jag skriva

Inspirationen måste komma från en konstart till en annan. 

Från ett sinne till ett annat. 

Vilket sinne är egentligen verksamt under skrivandet? Eller läsning? Synen förstås, som ser bokstäverna.

Musiken och poesin har relationen med tiden gemensam. Den tid som krävs för att ta sig igenom den.

Att uppleva musik är att lyssna. Ljudvärlden är en egen. 

Att uppleva en text är tolkning och föreställning, inga sinnesintryck är egentligen på riktigt. Jag måste själv föreställa mig sinnesintrycken som beskrivs eller gestaltas i texten. 

Då gör jag dem verkliga, men inifrån.

Skulpturen, den är verkligen där, och fyller sin plats i rummet. Jag ser den, jag kan vidröra den.

Målningen ser jag. Musiken hör jag.

Dessa omedelbara upplevelsebaserade konstarter.

Texten? Glyfer.

Måste tolkas innan den kan upplevas. 

Måste förstås. Tydas. Begripas.

Jag tycker mycket om att läsa, och jag studerar hur de bästa har gjort, men jag blir aldrig sugen på att härma eller imitera. Texterna är ju redan skrivna.

Däremot vill jag härma en målning, men med ord, 

jag vill härma skulpturen, men med ord,

jag vill härma musiken, men med ord.

Och tystnaden. 

Frånvaron, så som den ter sig när den är där, i mellanrummet, som den både skapar och fyller ut.

Om att hitta på

Siren med bruten vinge

När jag var liten, ja under hela min skolgång faktiskt, inklusive gymnasiet, kunde jag inte hitta på. Det hände att man fick i uppgift på svenskalektionen, eller på svenskaprov, att skriva en uppsats som man skulle hitta på, ofta utifrån ett givet tema. Den uppgiften orsakade alltid blockering hos mig. Skrivkramp. Jag kunde inte.

Referat, däremot, det var jag en fena på. Att ta del av en berättelse eller en text och sedan återge den i sammanfattad version. Skriva kunde jag, och jag har aldrig varit särskilt mycket för överflödiga ord – det var en estetik som lämpade sig bra för referatskrivande.

Jag var övertygad om att fantasi var en kvalitet eller kanske en egenskap som jag saknade. Förmågan att tänka ut saker som inte var verkliga. Förmågan att hitta på nya saker. Den förmågan ägde jag inte. 

Åtminstone inte i de stunder när jag var tvungen att skriva uppsats. Eller på andra sätt vara kreativ i skolan. Jag älskade estetiska ämnen men kunde inte prestera något ”fritt”. 

Däremot fantiserade jag mycket, egentligen hela tiden, när jag inte var i skolan. Fantiserade om vem och var jag ville vara. Jag byggde världar i huvudet, spelade upp scener i tysthet. Men det berättade jag aldrig för någon. Det var definitivt inget jag skulle ha skrivit om. Det hade varit pinsamt.

Så egentligen handlade det kanske mest om att våga? Att ha självförtroende? Nej, riktigt så enkelt var det nog inte. Jag tror inte att jag såg någon koppling mellan mina hemliga fantasier och den eftersträvansvärda förmågan att hitta på. 

Jag var jätteduktig på att lära mig vad andra sa åt mig att lära mig och sedan upprepa det. Att vara kreativ, däremot, det var känsligt, väldigt personligt, för att inte säga privat, inget jag önskade bli bedömd i.

Jag spelar flöjt

Jag minns som igår den där flöjtlektionen då min lärare sa åt mig att improvisera. Det ingick i ett stycke i läroboken. Några takter var tomma, där skulle man hitta på melodi själv, med hjälp av vad man visste om tonarten. Jag kommer tydligt ihåg känslan av fullständig tomhet. Jag hade ingen aning om vad jag skulle spela och det blev väldigt pinsamt. Jag blev så generad över att behöva göra egna val. Jag minns att jag tutade mig igenom de där takterna med några stela toner och jag skämdes.

När jag var i mitten av tonåren läste jag mycket poesi och musiklyrik, och jag skrev även lite dikter själv. Men inte heller dessa visade jag för någon. Jo, i mina sena tonår vågade jag visa för några familjemedlemmar. En gång skickade jag en dikt till en tidskrift också, minns jag, men den blev refuserad. Så det gjorde jag inte om. Inte förrän i höstas, 30 år senare. Då gick det bra.

Jag var alltid så rädd att göra fel, eftersom jag visste att det alltid fanns ett rätt. När det plötsligt inte fanns något rätt kunde jag inte förhålla mig till det. Blev omåttligt hämmad. 

Vad är det då man gör när man hittar på? Jo man pusslar. Med sina egna minnen och upplevelser man haft; glada, lyckliga händelser, besvikelser, smärta, sorg, upplevelser man såg fram emot men som aldrig blev, eller som blev helt annorlunda. 

Därtill måste man våga använda sig av erfarenheter som man själv inte har haft, jag menar alltså erfarenheter som andra har delat med sig av genom berättelser, böcker, filmer, och icke att förglömma alla iakttagelser man gjort. Sett hur människor beter sig och reagerar, lyssnat på människors samtal. Allt är användbart material, och allt kommer faktiskt från verkligheten. 

Den som pusslar på ett väldigt innovativt sätt kan åstadkomma berättelser som verkar helt nya och påhittade, och det är de ju på ett sätt. Men även dessa grundar sig på erfarenheter och tolkningar av världen.

Jag har förstått — och det tog många år att komma till denna insikt — att förmågan att hitta på egentligen är en fråga om empati. Det handlar om förmågan att kunna sätta sig in i en annan människas upplevelser och känslor. Den förmågan äger jag. Ibland kanske till och med lite i överkant.

Konst