Enkelt uttryckt

Mina tvivel rör mitt skrivande. Det poetiska, alltså. Vad tjänar det egentligen till? Hur bra är det? Hur dåligt är det inte? Varför håller jag på? Varför kan jag inte sluta? Vad skulle jag göra i stället? Många frågor som går i varann, som är olika men samtidigt lika. Jag skriver ju för att jag vill, för att jag tycker det är roligt. Ändå blir det så jobbigt emellanåt.

Idag råkade jag läsa en presentationstext om en konstnär. Jag minns inte vem det var, men det stod att konstnären ville utmana vårt sätt att se eller betrakta något. Nu var det kanske inte konstnären själv som uttryckt sig så, det låter jag vara osagt. Det är en välanvänd och klichéartad formulering för att beskriva konstnärliga arbeten. Jag passade på att spegla mig själv i den: Är det det jag vill med mitt skrivande, att ”utmana” någons syn på något? Enkelt svar: nej. Jag kan nog inte tänka mig något mer lustdödande än att gå omkring med någon slags pekpinne för världen. En så fruktansvärt trist inställning. Jag vill bara gå omkring med en penna.

Jag minns en sekvens i en film om konstnären Louise Bourgeois, som i slutet av sitt långa liv regelbundet höll konstnärliga salonger. Hon var så gammal, liten och mager, i nittioårsåldern, och fortfarande nyfiken. De unga konstnärerna som bjöds in i hennes hem visade upp sina verk och ventilerade funderingar. En av dem sade något om lidandet som konstnärskapet innebar. Varpå Louise Bourgeois blev upprörd och röt till: Att vara konstnär är inte att lida! Att vara konstnär är ett privilegium! 

Om man tittar på Bourgeois egen produktion så handlar alltihop om våndor och lidanden som åsamkats av barndomen, moderskapet, den egna kroppen, relationer, ja rentav lidandet det innebär att vara människa. Stående teman i hennes konst. 

Men att få lov att, och att vara kapabel att kunna, uttrycka allt detta plågsamma i konstnärlig form, det är ett privilegium.

Lätt att blanda ihop det där. 

När jag säger att jag skriver för att jag tycker det är roligt så betyder det inte att jag skriver om roliga saker, och det betyder heller inte att jag skrattar när jag försöker finna de rätta formuleringarna. Det är inte roligt på det sättet. Nej, snarare handlar det om att känna sig stimulerad, road av utmaningen, och ruset som infinner sig när jag blir någorlunda nöjd. När jag lyckats fånga en tanke eller ett intryck på ett sätt som känns rätt. Där skapas också ett begär, tror jag, efter att få uppleva den tillfredsställelsen igen. Att det är möjligt lockar till nya försök.

Ingenting som är alltför enkelt är särskilt roligt. 

Jag skriver alltså inte för att utmana, utan snarare bara för att beskriva. Jag avbildar ju livet. Den yttre och den inre upplevelsen, den skildring jag väljer att skapa – och den skapas medan jag skriver. Jag har aldrig tänkt ut den innan.

Kanske är det så att jag mest av allt skriver för att få en sorts bekräftelse. I så fall, bekräftelse på vad? Helt enkelt en bekräftelse på att det är möjligt att skriva det jag skriver. Och att få läsa det.  

Ibland tvivlar jag redan på anteckningsstadiet, jag fann till exempel följande notering i ett block nyligen: ”Varför försöker jag beskriva tystnaden? Om jag bara är tyst så har jag den.” Precis så – och där kom samtidigt bekräftelsen.

Jag har alltid haft löjligt lätt för att skämmas. Kombinationen med en rädsla för att göra fel gjorde mig ganska hämmad som barn. Inte på alla sätt, men på vissa sätt. Jag har nog varit ganska självsäker också, när det har gällt sådant som jag vetat om att jag varit bra på. Sammanfattningsvis: Jag var ganska duktig av mig. Jag var bra på att spela flöjt till exempel. Jag var bra på språk. Jag kände mig trygg så länge det fanns ett facit.

Samtidigt – denna längtan efter att skapa! Det är svårt att förstå hur det hänger ihop.

Jag minns fortfarande skräcken den flöjtlektionen jag blev uppmanad att improvisera. Det stod i noterna i läroboken att man skulle improvisera i några takter. Där fanns några föreslagna toner som kunde användas. Jag diskuterade de där fyra-fem takterna länge med min tålmodiga, underbara flöjtfröken Monica. Sedan tutade jag pliktmässigt några eländiga helt platta toner på den angivna sträckan. Det var så hemskt alltihop att jag fortfarande känner lite ångest när jag skriver om det nu, över 35 år senare.

Samma sak gällde skrivandet. Jag var duktig på stavning och grammatik, och en fena på att skriva referat. Så ibland drabbades jag av uppgiften att skriva en helt fri uppsats, som jag själv skulle hitta på. Kraftig ångest. Jag hade ingen som helst fantasi. Helt blank. Jag kunde bara skriva sanningar, sådant som var ”based on a true story”, exempelvis en redogörelse för vad jag hade gjort under sommarlovet. Inte för att det heller var lätt, men det gick med ansträngning, och jag fick alltid kämpa för att lyckas närma mig föreskrivet sidantal.

För att gå ännu längre tillbaka. I tvåan på lågstadiet skulle vi skriva en dikt. Jag minns att jag tyckte om idén, förutom att jag inte hade någon aning om vad jag skulle skriva. Förmodligen är det därför jag minns detta så väl. Den där rädslan för att misslyckas med att ”hitta på” – inget kan väl vara mer hämmande i en kreativ process! Fröken sa att vi skulle gå ut och beskriva vårtecken. Så det gjorde vi. Gick ut på den gamla skolgården och letade. Min dikt, som jag skrev våren 1978, var jättesvår att skriva. 

Min frigörelseprocess från rädslan att göra fel började efter att jag gått ut gymnasiet. I musiksammanhang gick det ganska snabbt. Jag var inte ens 30 när jag vågade spela improvisationsflöjt i publika tillställningar. Med skrivandet var det värre. Där krävdes uppmuntran från en riktig författare för att jag skulle våga söka in på journalistutbildningen.  Då var jag redan närmare 30. Sedan arbete i ytterligare 10-15 år som skribent i andras tjänst. 

Hade jag inte fått mitt andra barn sent i livet så hade kanske allt stannat här. Hade jag inte fått vara föräldraledig i två år och fått tid att upptäcka min egen lust och längtan, och vad den längtan handlade om, så hade jag aldrig börjat skriva dikter igen. Det tog mig ett halvt liv att förstå vad fantasi egentligen är, och lika länge att börja tro på min kapacitet att formulera något eget, som skulle kunna vara av intresse för omvärlden. Det sistnämnda återstår att se. Självförtroendet är åtminstone införskaffat – idag kom examensbeviset på en konstnärlig masterexamen. Nu vill jag börja jobba på riktigt.

Mitt pågående skrivprojekt handlar alltså om smärta. Jag fick låna en bok om lidandets mening av min kompis Katarina. Drogs inte helt överraskande genast till en essä av framlidne professor i musikvetenskap Jan Ling om gråtsång. Ett sjungande, rentav tjutande och bölande, men trots allt mycket formaliserat, uttryck för sorg och smärta som förekommit i tusentals år. Jag får här en bild av hur lamentationens estetik har införlivats i konstmusiken från medeltiden och framåt.

Artikeln är jätteintressant och triggar igång ett soundtrack i bakhuvudet där den här sången,The Cold Song av barocktonsättaren Henry Purcell,  som min kompis Vanessa först spelade för mig, framträder starkast, och jag bara måste leta fram videon.

Samtidigt som jag nynnar på ABBAs Thank you for the music.

Plötsligt får jag några spontana och (som jag uppfattar dem i stundens hetta) ovanligt innovativa idéer kring hur poesi och ljud skulle kunna sammanfogas till en nyskapande enhet, vilket jag genast måste messa om till ytterligare en vän, som spinner vidare med mycket briljantare förslag.

Decemberregnet smattrar oregelbundet mot rutan medan diskmaskinen gurglar och snörvlar bredvid. Jag borde ha gått och lagt mig för två timmar sedan. Jag är trött men alltför uppspelt för att kunna tänka på att sova. Och jag inser att Göran Sonnevis rader, som Jan Ling lät knyta ihop sin artikel med, även sammanfattar mitt kreativa nattrus:

Musik kan inte bortförklaras

Det går inte ens

att säga emot,

annat än

med helt ny musik.

I det kommande numret av tidskriften Aurora har jag skrivit en artikel om poeten Gunnar Björling. En ganska kort artikel, men den var svår att skriva. Det överraskade mig. Jag läser så lätt hans dikter, men det var inte helt enkelt att berätta om varför. Den som är nyfiken kan snart läsa den artikeln, plus flera andra intervjuer och dikter i ett matigt dubbelnummer om finlandssvensk poesi. Prenumeration rekommenderas till denna tidskrift (där jag numera ingår i redaktionen – jag ska inte låtsas vara opartisk). Klicka på länken här ovan, där finns instruktioner.

Sedan jag skrev här i bloggen senast har det hänt en hel del i mitt liv. Det har ju också gått flera månader. Min lilla haikuvärld, till exempel, har expanderat till ett universum. Tack vare att jag bestämde mig för att åka på internationell haikukonferens i brittiska St Albans i slutet av maj. Den helgen blev en slags vändpunkt. Eller kanske snarare ett startskott för ett seriösare haikuskrivande, tack vare inspirationen som många nya internationella kontakter och vänner för med sig.

Jag har skrivit en bok om hur hälsosamt det är att skriva haiku. Den korras för fullt och skickas inom kort till tryck. Jag ger ut den själv, genom mitt företag Tala om som också erbjuder haiku som workshop/event. Haiku som mindfulness heter boken, som innehåller både handledning till skrivande och ett tjugotal haikudikter.

Under våren har processen med min diktsamling pågått i lagom takt, med hjälp av Styx förlag som ger ut den. Boken heter Poetisk organologi och förväntas finnas tillgänglig att läsa i september. Redan i augusti publiceras dikten om orgel i Kyrkomusikernas tidning!

I slutet av augusti sker ventileringen av min magisteruppsats i musikvetenskap. Den heter Musiken i Tomas Tranströmers diktning. En studie i verbal musik. Jag är oerhört nöjd med att ha fixat skriva den under året som varit. Jag har verkligen slitit. Här knyter jag ihop mina två ämnesområden musik och poesi på ett riktigt lyckat sätt tycker jag.

Sedan startar snart den femte och sista kursen i kreativt skrivande vid Linnéuniversitetet, jag ser mycket fram emot den, men också med ett visst vemod. De senaste fyra årens skrivande har fått en allt tydligare struktur och inriktning tack vare kursen. Men någon gång måste man väl vara redo att stå på egna ben. Några skrivarkollegor på kursen har tack och lov blivit vänner och jag hoppas att vi fortsätter stötta varandra även efter avslutad utbildning. Det gör vi förresten redan. Efter denna kurs har jag en konstnärlig masterexamen.

Jag vill ju helst få arbeta med författarskap, skrivarkurser och textkonst i framtiden, om nu någon missat det.

Vid sidan av allt det här jobbar jag ju också på mitt vanliga jobb, så klart. Uppdraget inom arrangörsutveckling och festivaler är det inget större fel på. Jag har varit med och skapat flera väldigt spännande projekt som utvecklar både människor och platser. Det är roligt. 

Men jag funderar en hel del över det fängelseliknande huset som Västra Götalandsregionen har byggt. De har liksom lyckats bygga in en känsla av utanförskap och ensamhet i lokalerna, trots att man aldrig riktigt kan komma undan och vara helt själv. Ingenstans är man bekväm – varken vad gäller atmosfär eller ergonomi. Det finns inga ledtrådar om verksamhetens karaktär i våra lokaler – eftersom vi inte ska betrakta lokalerna som våra, de är ju ”allas”. Men istället tillhör de ingen. Vi smyger omkring som spöken. Rullgardinerna åker ner automatiskt vid dagsljus, vi ska visst arbeta i dunkel. Det krävs nyckel inte bara för att komma in, utan även ut. Olustigt. Jag har nog aldrig vantrivts så intensivt i en byggnad.

Tur då att det finns andra, mer mentala, rum att söka sig till.

skrivlängtan

diktens utsikt över

inre landskap

Jag skriver och skriver, men det går långsamt. Här rafsas det inte ned något i hast. Men som poet utvecklas jag allt.

Kursen i kreativt skrivande som jag går på Linnéuniversitetet är en fantastisk drivkraft. Hela den här våren ägnar vi oss åt eget skrivande. Mot deadlines. Det är suveränt. Nästa inlämning är den 7 april. Jag försöker få tid att skriva varje kväll. Tänker på skrivandet gör jag hela tiden.

Idag fattade jag ett stort beslut: jag avskaffade stor bokstav som markör för ny mening. Skriver nu enbart med gemener. (Utom vid egennamn – än så länge i alla fall. Undantaget är också rubriken, alltså namnet på dikten.) Jag ser detta som ett test. Har haft idén i bakhuvudet länge, men varit emot den. Jag har tyckt att det verkar omoget på något sätt, lite infantilt att skriva ofärdiga meningar. Men samtidigt, vad är det som är "färdigt" med en dikt? Den är ju bara ett utsnitt ur tanke- och känslovärlden. Ett försök att föreställa sig en liten glimt av något med hjälp av ord.

Redan har jag kunnat se den befriande effekt detta beslut hade för mina skrivna dikter. När stora bokstaven försvann frigjordes raderna från varandra och jag kunde även ta bort ett antal "och" och "men" och "som". Jag älskar att skala bort.

För läsaren blir dikten mer öppen. Det är säkert svårare att se precis hur jag tänkte när jag skrev, men det är en bra sak. Jag vill inte någon ska låsa sig vid hur jag har tänkt. Det räcker att jag är låst i mitt sätt att tänka, fler behövs inte. Dessutom gillar även jag att komma tillbaka som läsare och hitta något nytt.

En dikt har inget tydligt innehållsligt meddelande. Jag vill att den ska framkalla andra tankar och känslor än vad som står skrivet. Jag ser den mer som musik.

Äntligen har jag tagit min konstnärliga strävan och dröm på allvar. Jag går en halvfartskurs i Kreativt skrivande på Linnéuniversitetet. I kombination med heltidsarbete och småbarn, och en kvällskurs i silversmide, blir det tyvärr inte mycket tid över till Enkelt uttryckt. Två månader har gått sedan mitt senaste inlägg här. Det betyder med andra ord inte att jag har glömt bort eller gett upp min blogg. Kanske kan den komma att blomma upp mer än någonsin när jag är klar med kursen? Vi får se.

Det är fantastiskt att få skriva skönlitterärt med handledning och tuffa deadlines. Jag är förvånad över den höga nivån på kursen och framför allt på alstren som produceras av mina studiekamrater. Här får jag kämpa ordentligt för att hålla näsan över vattenytan. Nyttig upplevelse, bra för min utveckling, och det är ju det som är hela poängen.

Vid sidan av svåra skrivuppgifter kräver kursen en hel del läsning, både skönlitterär och fackinriktad. Jag har tur som kan hitta många av böckerna i min egen bokhylla, och det är klart att det är en liten fördel att redan ha läst många, även om det var över 20 år sedan. Väldigt intressant att än en gång läsa Mare Kandre, en författare jag beundrade när jag var sådär mellan 20 och 25. Nu har jag läst om Bübins unge, och det var en oerhört stark upplevelse även nu. Vad mycket smärta och svärta hon måste ha burit på, Kandre. Både fascinerande och sorgligt. Det första jag någonsin läste av Kandre var en slags poetisk reseberättelse, I ett annat land. Jag hade inte läst något liknande, jag minns att jag blev helt fångad av språkvärlden och bilderna. Som en bilderbok, fast det inte var det. Jag måste läsa om den snart. Har den i hyllan. 

Andra böcker jag har läst i höst är Främlingen av Albert Camus (som jag - hör och häpna - aldrig hade läst!), Älskaren av (en av mina absoluta favoritförfattare någonsin) Marguerite Duras. Den hade jag inte läst på väldigt, väldigt länge och den innehöll väldigt mycket mindre älskande och mycket mer hatande än vad jag mindes. Så intressant vad minnet väljer att minnas... Det var den som gjorde mig intresserad av hennes böcker från början, men nu i efterhand tycker jag att hon skrivit många mycket bättre saker. Emily L. till exempel, eller Halv elva en sommarkväll, den är väldigt fin.

Just nu kämpar jag med Gustave Flauberts Madame Bovary, en bok som inte alls fångar mig, tyvärr. Förutom att storyn inte gör mig nyfiken så är typsnittet för smått, raderna för täta och sidorna för många, men jag måste ju ta mig igenom den. Har fått tips om stilistiska grepp att spana efter, vilket gör det hela lite mindre jobbigt, men det är fortfarande svårt för mig att vilja öppna den igen när jag väl lagt den ifrån mig. Parallellt har jag Virginia Woolfs Mot fyren att läsa, vilket förstås är en fröjd i jämförelse.

Samtidigt bläddrar jag bland dikter inför nästa veckas deadline då vi ska skriva om några utvalda poeters (Tranströmer, Boye, Dickinson, Ekelöf och Ashbery) ordval i några dikter som man får välja själv. Jag har inte valt än. Jag är ju rätt bekant med de tre förstnämnda diktarna. Det känns lättast att välja en svensk poet, så får man språket rätt, som det var tänkt av poeten, och jag är nyfiken på Ekelöf, ska bläddra lite till så får jag se vad det blir.

Förutom kursen så återinträdde jag i arbetslivet i september efter över två års föräldraledighet. Fantastiskt roligt, över förväntan, och jag har fått ett väldigt intressant och kul uppdrag på min arbetsplats Kultur i Väst. Jag ska reda ut hur vi ska skapa en Plattform för festivalutveckling. Alltså en plats för nätverkande, stöttning och utveckling av Västra Götalands festivaler. Kulturnämnden i Västra Götalandsregionen har gett Kultur i Väst detta i ett specifikt uppdrag, och det är jag som ska göra det. Ett fritt uppdrag med höga förväntningar från många håll. Det måste vara det bästa uppdraget en arrangörsutvecklare kan få. Jag njuter. Och det kommer att bli bra.