Av en slump råkade jag titta på tv-programmet UR Samtiden på Kunskapskanalen. Detta avsnitt var inspelat på Bokmässan i Göteborg för en månad sedan och bestod av en diskussion kring frågan "Måste barn läsa skönlitteratur?"

Utgångspunkten verkade vara att det finns en rådande bild av att det är finare eller bättre att läsa skönlitteratur än att läsa faktaböcker. Ärligt talat så förstod jag inte riktigt hur de menade. Att tecknade serier inte betraktas som "riktig" litteratur av exempelvis lärare i skolan, det har jag väl hört, men att även faktaböcker skulle vara sämre, det var en nyhet för mig.

En anledning till att det skulle vara bättre att läsa skönlitteratur handlade om att genom den kan man förvärva inlevelseförmåga, föreställningsförmåga och empati.

Diskussionsdeltagarna Sarah Sheppard och Johan Unenge hakade inte riktigt på moderatorns hypoteser. Sarah Sheppard sa väl ungefär att man har förmodligen inte läst en faktabok på länge om man tror att de bara staplar fakta utan känsla. Johan Unenge påpekade att genom att läsa böcker som handlar om "verkliga" saker samlar man på sig en katalog av samtalsämnen som kan vara fantastiskt användbara i sociala sammanhang.

Jag tänker genast på min elvaårige son som under det senaste året plöjt skolbibliotekets alla böcker om Titanic. Tidigare intresseområden (som jag känner till) har varit pirater, insekter, hajar och valar. Han har läst massor om detta och besitter förbluffande detaljkunskaper om allt möjligt, han minns namn och årtal. För mig har han berättat många spännande historier om besättningsmän på Titanic som trängde sig före kvinnor och barn till livbåtarna, eller kvinnliga pirater som sluppit dödsstraff tack vare att de väntat barn. 

Ja, han har helt klart målgruppsanpassat sina berättelser. Han vet vad mamma går igång på. Det har gett upphov till många intressanta diskussioner här hemma, om såväl historiska händelser som om människans komplicerade natur.

Själv läser jag aldrig faktaböcker utan håller mig till skönlitteratur. Jag får ofta mycket starka upplevelser av mina böcker. Men är det något jag kan dela med någon annan? Ger det upphov till många spännande och utvecklande samtal? Nej, det är ytterst sällan. Oftast går jag omkring ensam och känner hur upprymdheten bubblar i magen, men jag har ingen att kanalisera det till eller med. (Jag har startat en läsecirkel bara för att åtminstone någon gång få prata om mina läsupplevelser!)

Det är faktiskt inte alls gångbart i särskilt många sociala sammanhang att bara ha läst en massa skönlitteratur. Om man inte träffar någon som har läst samma bok så finns det inte så mycket att prata om. Det är lätt att i stället bli lite introvert och ägna sig åt att blogga om sina läsupplevelser i stället för att träffa folk.