Visar inlägg taggade med läsning

Tillbaka till bloggens startsida

Allt ljus på mig: personlig årskrönika

Faktiskt är det rätt intressant att titta i backspegeln på året som gått. Det är så lätt att undra vad man egentligen har gjort. Det känns som om tiden bara gått. Jag undrade också vad jag inspirerats mest av. Så här kommer en slags sammanställning över de mest minnesvärda upplevelserna jag hade under året, ur ett konstnärligt perspektiv alltså.



MUSIK


Thom Yorke live på Sonár Barcelona.

Thom Yorkes album Suspiria.


Jag vet jag är ensidig. Jag är med musik som med pålägg på frukostmackan: en utpräglad periodare. Nuvarande Radiohead-period har pågått i fem år. Har senaste året även lyssnat en hel del på Kate Bush, Arvo Pärt, John Cage. För ett par månader sedan hade jag en egen liten R.E.M.-festival.


Mitt poesiprojekt Poetisk organologi (mer om det längre ner) ledde mig till en hel del fördjupning kring musik som jag vanligtvis inte ägnar mig åt. Fokus låg på instrumenten, från viola d’amore till qin. (Vilka instrument finns inte däremellan?)


Genom jobbet närvarade jag i oktober på världsmusikmässan Womex. Därifrån har jag två riktigt fina konsertminnen: Den koreanska slagverkaren Kim So Ra som gjorde en explosiv – både fysiskt och estetiskt – show, och den schweiziske dragspelaren Mario Batkovic som utforskade instrumentets klangmöjligheter, vilket var mycket annorlunda. Omväxlande expressivt och meditativt. Inte särskilt melodiskt, jag minns det hela mest som ett mörkt vibrerande ljudrum.


Sedan de där konserterna där sällskapet stod i fokus, inte musiken, även om den också var bra:


ELO – med Zacke ❤️

Per Gessle – med Nilla 💙

Lauryn Hill – med Sivan 💜 



LITTERATUR


Rebecca Solnit: Det avlägset nära

Rebecca Solnit: Gå vilse. En fälthandbok

Staffan Börjesson: Än flyger aspfjärilen

Stephen King: Att skriva

Annie Dillard: Det skrivande livet

Ben Lerner: Varför alla hatar poesi


Poesi jag läst mycket av i år:

Gunnar Björling, Tomas Tranströmer, Ann Jäderlund, Helga Krook, Ko Un, Eva-Stina Byggmästar. Och mycket haiku.


Fick en roman i födelsedagspresent av min son. Mörkrets hjärta av Joseph Conrad. Stark läsupplevelse, när jag väl trängt in i Conrads språk. Leddes in i en annan tid, annan världsbild, annan kontinent, andra värderingar. Det var en mycket inspirerande bok, och oväntad läsupplevelse. Den bjöd lite motstånd i början, men sträcklästes sedan.


Dessutom, en bonusbok värd att nämnas: Min gamle klasskompis från journalisthögskolan Thomas Pettersson gav ut en bok om Palme-mordet. Den osannolika mördaren. En slags litteratur jag sällan (typ aldrig) läser, men som jag i den här fallet sträckläste. För att den var bra. Kul! 



KONST / UTSTÄLLNING


Museu de la Música

Musikmuseet i Barcelona. Jättefin instrumentutställning, vackert exponerade instrument från när och fjärran, förr och nu. Mitt andra besök gjorde mig inte besviken.


Museu Frederic Marès 

Alla träskulpturer med Maria med Jesusbarnet var överväldigande. Inte ur ett religiöst perspektiv. Det var interaktionen mellan mor och son som var intressant. Även detta sett under samma Barcelona-resa.


Chiharu Shiota: The Distance

Installationen med alla trådarna, Nät eller livlina? Kanske både-och. På Göteborgs konstmuseum.


Medelhavsmuseet

Varje gång jag varit i Stockholm har jag sprungit dit en stund. Jag finner det väldigt fridfullt och stärkande att vandra runt bland antika skulpturer och spår. Fint museum, som en miniversion av Glyptoteket i Köpenhamn.


Jin Taira: Doble o mitad

Märklig liten utställning som gjorde intryck. Mycket text, bilder, musiknoter, sångtexter, collage, böcker och tavlor. Allt var kanske inte så bra. Men jag uppskattade konstnärens utnyttjande av sin poetiska frihet. Bland annat tre platsspecifika böcker, en för varje utställningsrum. 

Centro Atlántico de Arte Moderno (CAAM) i Las Palmas, Gran Canaria.



PERSONLIGT


Det har hänt en massa med mig i år, både bra och dåligt. Jag drar igenom det dåliga först, så blir det en desto roligare avslutning på det här inlägget.


Långväga möte

I början av året såg min brevvän från 80-talet Carrie till att vi äntligen fick träffas. Hon gjorde en world tour och stannade till i Göteborg bara för min skull. Vilken grej! Smånervöst möte som blev väldigt fint. Det kändes som att vi känt varandra länge. Och det har vi ju. Jag är glad att vi fick ses på riktigt. Tack Carrie för att du såg till att förverkliga detta! 


Hälsan

I mars var jag tvungen att operera bort sköldkörteln. Ett snitt på halsen kändes gruvsamt, för att uttrycka det milt. Jag är en orolig person med dödsångest. Jag var inte övertygad om att jag skulle överleva. Det gjorde jag, tack och lov. Men jag var inte beredd på hur medtagen hela kroppen skulle bli efter ett sådant ingrepp. 

I somras blev jag återigen sjukskriven, hela semestern och lite till, på grund av stress och ångest kopplat till jobbet. Ett omfattande projekt jag inte ville ansvara för från första början, men ingen lyssnade, tog nu ut sin rätt. Ingen ska behöva jobba i motvilja, i synnerhet inte om jobbet kräver ganska mycket kreativitet och entusiasm. Min arbetslust är nu körd i botten, och även om jag arbetar igen så är det svårt. Det sitter mycket långt inne att vara kreativ på jobbet. Lusten för både min roll och mitt ansvarsområde är ganska stukat. Jag vill helst byta arbetsuppgifter och har inlett processer för att kunna förverkliga det.

Att vara slutkörd psykiskt påverkar även den fysiska hälsan. Förutom att stress ger mig fysiska smärtor, framför allt i rygg, bäcken och ben, har jag under hösten dessutom drabbats av än den ena, än den andra åkomman, vilket har sinkat mig. 


Studier

Privat är däremot kreativiteten och arbetslusten hög. Jag har under året haft förmånen att utveckla mitt konstnärliga skrivande under handledning av (under hela förra läsåret) poeten Helga Krook, och senaste terminen essäisten och litteraturvetaren Niklas Schiöler. Jag är mycket tacksam! Kurserna i kreativt skrivande på Linnéuniversitetet rekommenderar jag verkligen. Skrivandet är naturligtvis helt efter ens egen hjärna, det är en själv som skapar innehållet i sin kurs. Men kursen erbjuder deadlines och feedback. Och nya skrivarkompisar! Jag är nu inne på den fjärde kursen, D-kursen alltså. 

Jag har även återupptagit musikvetenskapen med avsikt att slutföra min magisterexamen. Har ”bara” uppsatsen kvar och den påbörjade jag nu under hösten. Har tyvärr inte presterat lika mycket som jag hade önskat, och jag hoppas hälsan tillåter lite högre tempo till våren. Vill verkligen ro detta i land.


Publicerat poesi

I våras publicerade jag dikter för första gången. Dels i tidskriften Lyrikvännen, dels i Populär poesis digitala upplaga. Alldeles nyss hade jag med en liten haiku i tidskriften Blåeld. Snart kommer fler diktpubliceringar, men vi hinner byta år innan dess.

Tillsammans med en kompis startade jag även en egen haiku-kanal: Haiku-kompis. En blogg för korta dikter.


Bokförlag

I år färdigställde jag mitt manus till en diktsamling: Poetisk organologi. Mitt manus har alldeles nyligen hittat till ett förlag som verkligen omhuldar det! Jag vågar knappt tänka det, än mindre yttra det högt, för då kanske jag förstör det, men jag tror faktiskt att det kan bli bokrelease under våren. Och då kan vi kan vänta oss en mycket vacker liten utgåva. 🖤


Redaktionsmedlem i Aurora

Nu i december blev det också klart att jag numera ingår i redaktionen för den lilla tidskriften Aurora. Så fantastiskt roligt det ska bli att medverka i ett sådant sammanhang. Aurora ges ut av Romantiska förbundet, innehåller mest poesi men även andra konstnärliga uttryck, och även intervjuer och reportage. Ska bli roligt att bidra och samarbeta med ett gäng poetiska romantiker.

Poesi - ren och skär dikt!

Bruno K. Öijer

"Så kan det va'!"

Fyra ord från Bruno K. Öijer gav mig ett nytt perspektiv på hans poesi. Kanske på all poesi.

Det var i söndags som han framträdde på Lorensbergsteatern i Göteborg. Jag har hört honom live tidigare, för tolv år sedan. (Hittade en biljett i den diktsamling som var anledningen till den turnén).
När han nu kom ut på scenen blev jag lite rörd av den ganska korta gestalten med lite vaggande gångstil och en aningen krum rygg. Även poeter åldras visst. På ett coolt sätt.

Från första raden kunde jag se hans minspel, grimaser, hur han tog sats inför varje dikt genom att gå igenom den för sig själv först (jag kom att tänka på en sydafrikansk höjdhopperska som alltid genomför en fiktiv löpning och hoppning med händerna innan hon sätter av).

Bruno K. Öijer är ju (ö)känd för sitt något manierade reciterande av sina dikter. Jag tänker att det är en teknik han använder, en minneshjälp. Han darrade faktiskt lite när han kom ut på scenen och gick fram till mikrofonen. Men även om till och med Bruno K. Öijer kan bli nervös så stakar han sig inte en enda gång under två timmar. Det är skickligt. De gånger han pratade med sin normala röst så var det extra fint.

Efter en av dikterna, som lockade publiken till både applåder och skratt, log poeten själv lite åt humorn i den, och medan han gick bort till bordet med vattenglaset utbrast han: "Så kan det va'!"

Med de orden omvandlade han sin poesi till fiktion. Han tog avstånd från dikt-jaget och skrattade till och med åt honom.

Jag insåg helt tvärt, där jag satt på första raden, att jag – även om jag aldrig aktivt eller medvetet tänkt på det – utgått ifrån att jaget i hans poesi alltid är han själv och att innehållet på något vis alltid är sant. Självupplevt. Bruno K. Öijer har alltid varit ett med sina texter, liksom.

Så dum jag kände mig.

Aha-upplevelsen väckte frågor. Kan det vara så att det rent generellt faktiskt finns någon slags idé om att skönlitteratur i roman- och novellform är mer påhittad än poesi? Finns det en förväntan om att poesi ska vara mer personlig, kanske rentav privat och utlämnande?

Svaren på frågorna är dock ointressanta. 

Visst är det väl så att jag läser in författaren i romanen och poeten i dikten i bland. Men vad tillför det, egentligen? Det är ju först när jag läser in mig själv i verket som det blir intressant. Då blir läsupplevelsen på riktigt.

Bodil och jag – del 1

"Vi kan inte skriva av verkligheten, det kommer inte att bli likt."

Hon har så rätt och hon säger det så bra – allt! Eller skriver, rättare sagt, det är det hon gör. Skriver. Och jag läser. Boken som Bodil Malmsten skrivit för att beskriva sin skrivprocess, och den är svinbra. Som väntat, jag hade verkligen inte väntat mig annat, men den är faktiskt ändå bättre än väntat. Jag hade svårt att föreställa mig en bok om konsten att skriva skriven av Bodil Malmsten. Jag kunde inte göra mig en bild av hur det skulle kunna bli. Jag kunde bara se framför mig en traditionell lärobok, och jag visste att Bodil skulle leverera mera än så, vilket hon gjort och hon överträffar alla mina förväntningar som jag inte kunnat formulera.

Jag vet inte riktigt när min och Bodil Malmstens relation inleddes. Jag bodde fortfarande "hemma", så mycket vet jag. Det var åttiotal och jag hörde henne sommarprata på radion. Med tanke på att jag spelade in hennes sommarprat på kassettband så måste jag ha varit intresserad redan innan hon sommarpratade i radion. Men det är programmet jag minns som inledning. Ett slags förspel. Hon spelade musik av Tom Waits och läste upp sin fenomenala dikt om moster Lillie som dött, jag kan fortfarande höra i mitt huvud hur hon läser den, jag minns rytmen och betoningen i varje ord, ackompanjerad av kontrabas. Jag lyssnade på uppläsningen många gånger. Jag har många gånger önskat att jag fortfarande hade inspelningen kvar. Men det har jag väl på sätt och vis, inuti mitt huvud.

Jag köpte Paddan & branden hos någon av de två bokhandlarna som inte längre finns kvar i Örnsköldsvik. På den vägen är det, en massa ljuvliga läsningar på resan. Nefertiti i Berlin var en upptäcktsresa på många sätt, både hennes till Berlin och sin dotter och min i hennes språk och berättande. På senare år har Bodils loggböcker slagit det mesta i svensk litteratur. Få författare har en så bra egen stil.

Jag har sällan läst en så bra beskrivning av stil som hon själv formulerar i den här boken som jag nu läser:

"Det skrivna måste fungera, vara tydligt eller avsiktligt mystiskt, inte allmänt och trist, utan personligt och, enligt den skrivandes sanning, sant.
Det måste märkas vem avsändaren är utan att man ser det på displayen till mobilen, förstår det av författarnamnet på boken, uppsatsen, reportaget; det kallas stil.
Stil är inte någonting som bara står.
Stil är summan av den skrivandes val.
Stilen är du, den är jag."

Jag har inte läst allt som hon har skrivit, men av allt jag har läst har jag älskat allt, i alla fall nära på. Det finns en bok som jag inte har lyckats ta mig igenom, och det är hennes debutroman. Av någon anledning tilltalades jag inte av hennes stil, som jag älskar så mycket annars, jag tilltalades inte av hennes skrivstil i romanformatet. Så är det och jag kan inte hjälpa det. Jag älskar den där olästa romanen ändå eftersom Bodil har skrivit i den. Jag minns att det krävdes lite mod att gå fram och få den signerad. Titta, visst är det ett litet hjärta hon ritat? Jag älskar dig med, Bodil Malmsten!

Bodil Malmsten har signerat min bok

Konst