Visar inlägg taggade med läsupplevelse

Tillbaka till bloggens startsida

Poesi - ren och skär dikt!

Bruno K. Öijer

"Så kan det va'!"

Fyra ord från Bruno K. Öijer gav mig ett nytt perspektiv på hans poesi. Kanske på all poesi.

Det var i söndags som han framträdde på Lorensbergsteatern i Göteborg. Jag har hört honom live tidigare, för tolv år sedan. (Hittade en biljett i den diktsamling som var anledningen till den turnén).
När han nu kom ut på scenen blev jag lite rörd av den ganska korta gestalten med lite vaggande gångstil och en aningen krum rygg. Även poeter åldras visst. På ett coolt sätt.

Från första raden kunde jag se hans minspel, grimaser, hur han tog sats inför varje dikt genom att gå igenom den för sig själv först (jag kom att tänka på en sydafrikansk höjdhopperska som alltid genomför en fiktiv löpning och hoppning med händerna innan hon sätter av).

Bruno K. Öijer är ju (ö)känd för sitt något manierade reciterande av sina dikter. Jag tänker att det är en teknik han använder, en minneshjälp. Han darrade faktiskt lite när han kom ut på scenen och gick fram till mikrofonen. Men även om till och med Bruno K. Öijer kan bli nervös så stakar han sig inte en enda gång under två timmar. Det är skickligt. De gånger han pratade med sin normala röst så var det extra fint.

Efter en av dikterna, som lockade publiken till både applåder och skratt, log poeten själv lite åt humorn i den, och medan han gick bort till bordet med vattenglaset utbrast han: "Så kan det va'!"

Med de orden omvandlade han sin poesi till fiktion. Han tog avstånd från dikt-jaget och skrattade till och med åt honom.

Jag insåg helt tvärt, där jag satt på första raden, att jag – även om jag aldrig aktivt eller medvetet tänkt på det – utgått ifrån att jaget i hans poesi alltid är han själv och att innehållet på något vis alltid är sant. Självupplevt. Bruno K. Öijer har alltid varit ett med sina texter, liksom.

Så dum jag kände mig.

Aha-upplevelsen väckte frågor. Kan det vara så att det rent generellt faktiskt finns någon slags idé om att skönlitteratur i roman- och novellform är mer påhittad än poesi? Finns det en förväntan om att poesi ska vara mer personlig, kanske rentav privat och utlämnande?

Svaren på frågorna är dock ointressanta. 

Visst är det väl så att jag läser in författaren i romanen och poeten i dikten i bland. Men vad tillför det, egentligen? Det är ju först när jag läser in mig själv i verket som det blir intressant. Då blir läsupplevelsen på riktigt.

Att läsa är aktivt

Marguerite Duras
Marguerite Duras, lysande på både ord och historieberättande.  

Det talas ofta om läsupplevelsen. Sällan om läsaktiviteten, alltså arbetet som läsaren måste utföra för att göra den omtalade läsupplevelsen möjlig. Att läsa är inget man passivt är med om, vilket ordet läsupplevelse lite grann antyder. Idén om att koppla av med en bok är en villfarelse. Det må se slappt och skönt ut att halvligga i fåtöljen med boken, men därinne i läsarens hjärna pågår hårt (och förhoppningsvis njutbart) arbete.

Utan läsaktivitet ingen läsupplevelse!

Nivån på läsaktivitet kan säkerligen variera massor, dels beroende på vad det är man läser, dels beroende på vem det är som läser. Och målsättningen med läsningen, så klart. Vad vill jag uppnå med att läsa den här boken?

Jag interagerar alltid med texten jag läser. Kan liksom inte låta bli. Jag smakar på orden, funderar över ordval och testar andra alternativ. Om texten är översatt till svenska så översätter jag den tillbaka i mitt huvud, och försöker "höra" hur formuleringar och dialoger skulle ha låtit på originalspråket (i den mån jag behärskar språket). Om författaren är svenskspråkig så föreställer jag mig gärna texten med författarens röst och dialekt, om jag känner till dessa. Jag vill höra hur texten lät i huvudet på den som skrev. Jag vill veta hur författaren tänkte, jag vill förstå författarens val. 

Gunnar Björling
Gunnar Björling hade koll på varje ord.

Varför vill jag det? Det handlar om ren nyfikenhet från min sida. Jag är väldigt intresserad av berättarteknik och språkanvändning. Förhoppningsvis kan det bidra till att utveckla mitt eget skrivande också.

Jag älskar att bli imponerad av en författares förmåga, och jag söker medvetet efter sådana upplevelser. Jag läser aktivt, väldigt aktivt. Och väldigt långsamt.

Monika Fagerholm
Monika Fagerholm lägger pussel med berättelsen och briljerar med språket.

En tillräckligt effektfull meningsbyggnad kan få mig att flämta högt. Jag kan tappa andan av ett ordval, likväl som av en smart uppbyggnad av en berättelse. Handlar inte skrivandet egentligen om komposition (av ord och meningar) och presentation (av idéer och händelseförlopp)? En författare är sällan bra på allt. De träffsäkra och gärna mångtydiga ordvalen kanske poeterna är bäst på – och för all del vissa låtskrivare – medan romanförfattarna behärskar att berätta en historia på ett effektfullt sätt.

Här skulle jag vilja nämna en författare som framstår som fulländad, som i mina ögon behärskar både orden och berättelsen. Det är svårt att komma på någon.

John Irving
Historieberättarnas mästare John Irving.

Konst