Instagram @karitchen



Visar inlägg taggade med Linnéuniversitetet

Tillbaka till bloggens startsida

Poeten befriar sig

Jag skriver och skriver, men det går långsamt. Här rafsas det inte ned något i hast. Men som poet utvecklas jag allt.

Kursen i kreativt skrivande som jag går på Linnéuniversitetet är en fantastisk drivkraft. Hela den här våren ägnar vi oss åt eget skrivande. Mot deadlines. Det är suveränt. Nästa inlämning är den 7 april. Jag försöker få tid att skriva varje kväll. Tänker på skrivandet gör jag hela tiden.

Idag fattade jag ett stort beslut: jag avskaffade stor bokstav som markör för ny mening. Skriver nu enbart med gemener. (Utom vid egennamn – än så länge i alla fall. Undantaget är också rubriken, alltså namnet på dikten.) Jag ser detta som ett test. Har haft idén i bakhuvudet länge, men varit emot den. Jag har tyckt att det verkar omoget på något sätt, lite infantilt att skriva ofärdiga meningar. Men samtidigt, vad är det som är "färdigt" med en dikt? Den är ju bara ett utsnitt ur tanke- och känslovärlden. Ett försök att föreställa sig en liten glimt av något med hjälp av ord.

Redan har jag kunnat se den befriande effekt detta beslut hade för mina skrivna dikter. När stora bokstaven försvann frigjordes raderna från varandra och jag kunde även ta bort ett antal "och" och "men" och "som". Jag älskar att skala bort.

För läsaren blir dikten mer öppen. Det är säkert svårare att se precis hur jag tänkte när jag skrev, men det är en bra sak. Jag vill inte någon ska låsa sig vid hur jag har tänkt. Det räcker att jag är låst i mitt sätt att tänka, fler behövs inte. Dessutom gillar även jag att komma tillbaka som läsare och hitta något nytt.

En dikt har inget tydligt innehållsligt meddelande. Jag vill att den ska framkalla andra tankar och känslor än vad som står skrivet. Jag ser den mer som musik.

Bloggen tom och tiden full

Äntligen har jag tagit min konstnärliga strävan och dröm på allvar. Jag går en halvfartskurs i Kreativt skrivande Linnéuniversitetet. I kombination med heltidsarbete och småbarn, och en kvällskurs i silversmide, blir det tyvärr inte mycket tid över till Enkelt uttryckt. Två månader har gått sedan mitt senaste inlägg här. Det betyder med andra ord inte att jag har glömt bort eller gett upp min blogg. Kanske kan den komma att blomma upp mer än någonsin när jag är klar med kursen? Vi får se.

Det är fantastiskt att få skriva skönlitterärt med handledning och tuffa deadlines. Jag är förvånad över den höga nivån på kursen och framför allt på alstren som produceras av mina studiekamrater. Här får jag kämpa ordentligt för att hålla näsan över vattenytan. Nyttig upplevelse, bra för min utveckling, och det är ju det som är hela poängen.

Vid sidan av svåra skrivuppgifter kräver kursen en hel del läsning, både skönlitterär och fackinriktad. Jag har tur som kan hitta många av böckerna i min egen bokhylla, och det är klart att det är en liten fördel att redan ha läst många, även om det var över 20 år sedan. Väldigt intressant att än en gång läsa Mare Kandre, en författare jag beundrade när jag var sådär mellan 20 och 25. Nu har jag läst om Bübins unge, och det var en oerhört stark upplevelse även nu. Vad mycket smärta och svärta hon måste ha burit på, Kandre. Både fascinerande och sorgligt. Det första jag någonsin läste av Kandre var en slags poetisk reseberättelse, I ett annat land. Jag hade inte läst något liknande, jag minns att jag blev helt fångad av språkvärlden och bilderna. Som en bilderbok, fast det inte var det. Jag måste läsa om den snart. Har den i hyllan. 

Andra böcker jag har läst i höst är Främlingen av Albert Camus (som jag - hör och häpna - aldrig hade läst!), Älskaren av (en av mina absoluta favoritförfattare någonsin) Marguerite Duras. Den hade jag inte läst på väldigt, väldigt länge och den innehöll väldigt mycket mindre älskande och mycket mer hatande än vad jag mindes. Så intressant vad minnet väljer att minnas... Det var den som gjorde mig intresserad av hennes böcker från början, men nu i efterhand tycker jag att hon skrivit många mycket bättre saker. Emily L. till exempel, eller Halv elva en sommarkväll, den är väldigt fin.

Just nu kämpar jag med Gustave Flauberts Madame Bovary, en bok som inte alls fångar mig, tyvärr. Förutom att storyn inte gör mig nyfiken så är typsnittet för smått, raderna för täta och sidorna för många, men jag måste ju ta mig igenom den. Har fått tips om stilistiska grepp att spana efter, vilket gör det hela lite mindre jobbigt, men det är fortfarande svårt för mig att vilja öppna den igen när jag väl lagt den ifrån mig. Parallellt har jag Virginia Woolfs Mot fyren att läsa, vilket förstås är en fröjd i jämförelse.

Samtidigt bläddrar jag bland dikter inför nästa veckas deadline då vi ska skriva om några utvalda poeters (Tranströmer, Boye, Dickinson, Ekelöf och Ashberyordval i några dikter som man får välja själv. Jag har inte valt än. Jag är ju rätt bekant med de tre förstnämnda diktarna. Det känns lättast att välja en svensk poet, så får man språket rätt, som det var tänkt av poeten, och jag är nyfiken på Ekelöf, ska bläddra lite till så får jag se vad det blir.

Förutom kursen så återinträdde jag i arbetslivet i september efter över två års föräldraledighet. Fantastiskt roligt, över förväntan, och jag har fått ett väldigt intressant och kul uppdrag på min arbetsplats Kultur i Väst. Jag ska reda ut hur vi ska skapa en Plattform för festivalutveckling. Alltså en plats för nätverkande, stöttning och utveckling av Västra Götalands festivaler. Kulturnämnden i Västra Götalandsregionen har gett Kultur i Väst detta i ett specifikt uppdrag, och det är jag som ska göra det. Ett fritt uppdrag med höga förväntningar från många håll. Det måste vara det bästa uppdraget en arrangörsutvecklare kan få. Jag njuter. Och det kommer att bli bra.