Enkelt uttryckt

Jag har alltid haft löjligt lätt för att skämmas. Kombinationen med en rädsla för att göra fel gjorde mig ganska hämmad som barn. Inte på alla sätt, men på vissa sätt. Jag har nog varit ganska självsäker också, när det har gällt sådant som jag vetat om att jag varit bra på. Sammanfattningsvis: Jag var ganska duktig av mig. Jag var bra på att spela flöjt till exempel. Jag var bra på språk. Jag kände mig trygg så länge det fanns ett facit.

Samtidigt – denna längtan efter att skapa! Det är svårt att förstå hur det hänger ihop.

Jag minns fortfarande skräcken den flöjtlektionen jag blev uppmanad att improvisera. Det stod i noterna i läroboken att man skulle improvisera i några takter. Där fanns några föreslagna toner som kunde användas. Jag diskuterade de där fyra-fem takterna länge med min tålmodiga, underbara flöjtfröken Monica. Sedan tutade jag pliktmässigt några eländiga helt platta toner på den angivna sträckan. Det var så hemskt alltihop att jag fortfarande känner lite ångest när jag skriver om det nu, över 35 år senare.

Samma sak gällde skrivandet. Jag var duktig på stavning och grammatik, och en fena på att skriva referat. Så ibland drabbades jag av uppgiften att skriva en helt fri uppsats, som jag själv skulle hitta på. Kraftig ångest. Jag hade ingen som helst fantasi. Helt blank. Jag kunde bara skriva sanningar, sådant som var ”based on a true story”, exempelvis en redogörelse för vad jag hade gjort under sommarlovet. Inte för att det heller var lätt, men det gick med ansträngning, och jag fick alltid kämpa för att lyckas närma mig föreskrivet sidantal.

För att gå ännu längre tillbaka. I tvåan på lågstadiet skulle vi skriva en dikt. Jag minns att jag tyckte om idén, förutom att jag inte hade någon aning om vad jag skulle skriva. Förmodligen är det därför jag minns detta så väl. Den där rädslan för att misslyckas med att ”hitta på” – inget kan väl vara mer hämmande i en kreativ process! Fröken sa att vi skulle gå ut och beskriva vårtecken. Så det gjorde vi. Gick ut på den gamla skolgården och letade. Min dikt, som jag skrev våren 1978, var jättesvår att skriva. 

Min frigörelseprocess från rädslan att göra fel började efter att jag gått ut gymnasiet. I musiksammanhang gick det ganska snabbt. Jag var inte ens 30 när jag vågade spela improvisationsflöjt i publika tillställningar. Med skrivandet var det värre. Där krävdes uppmuntran från en riktig författare för att jag skulle våga söka in på journalistutbildningen.  Då var jag redan närmare 30. Sedan arbete i ytterligare 10-15 år som skribent i andras tjänst. 

Hade jag inte fått mitt andra barn sent i livet så hade kanske allt stannat här. Hade jag inte fått vara föräldraledig i två år och fått tid att upptäcka min egen lust och längtan, och vad den längtan handlade om, så hade jag aldrig börjat skriva dikter igen. Det tog mig ett halvt liv att förstå vad fantasi egentligen är, och lika länge att börja tro på min kapacitet att formulera något eget, som skulle kunna vara av intresse för omvärlden. Det sistnämnda återstår att se. Självförtroendet är åtminstone införskaffat – idag kom examensbeviset på en konstnärlig masterexamen. Nu vill jag börja jobba på riktigt.

Idag är det fredag, Alla hjärtans dag, sista dagen på ett snöfritt vinterlov som vi tillbringat på hemmaplan. Resan till norr blev inställd på grund av feber i familjen, den vandrade runt. Det var tråkigt att inte komma iväg till mamma och pappa några dagar, men vi har ändå haft det bra. Jag har ägnat några nätter – min bästa kreativa tid på dygnet, tyvärr sällan möjlig att utnyttja numera – åt att skriva, komma in i mitt pågående projekt ordentligt. Det har varit mycket bra. Nu är det nästan så att jag vet varthän det bär.

Åh vad jag älskar nätter. Men det är ju ingen nyhet.

Om hösten handlade om utgivningen av mina två böcker – halleluja! – så handlar denna vår om att avsluta mina studier i kreativt skrivande. Nu går jag masterkursen på Linnéuniversitetet. Det är den sista. Jag har varit distraherad under höstterminen, men nu känns det alltså som att jag börjar återta kontrollen. 

Det är också min avsikt att rulla igång lite mer utåtriktad aktivitet kring skrivandet och författarskapet. Av den anledningen känns det betydelsefullt att ha blivit invald som medlem i Författarcentrum Väst.

Här är några saker som jag har på gång framöver:

20–21 mars – Poesimässa på Stadsbiblioteket i Göteborg. Kl 16.00 på fredagen läser jag ur min bok Poetisk organologi. Jag kommer att finnas tillgänglig bland utställarna båda dagarna, då tidskriften Aurora som jag jobbar med har ett bord.

Söndag 26 april – Hanami, japansk vårfest, i Botaniska trädgården. Jag håller i en löpande haikuworkshop hela dagen. Det blir nog mer av en haikustation. Kom förbi då! Skriv en haiku om körsbärsblommorna eller de fina karparna som släpps ut i dammen. Jag finns i Galleri Floras Rike (ingång via butiken). 

27 juni– 4 juli – At the Fringe i Tranås. Medverkan på festivalen. Mer info så småningom!

Fler evenemang tillkommer snart, det känner jag på mig.

Jag skriver och skriver, men det går långsamt. Här rafsas det inte ned något i hast. Men som poet utvecklas jag allt.

Kursen i kreativt skrivande som jag går på Linnéuniversitetet är en fantastisk drivkraft. Hela den här våren ägnar vi oss åt eget skrivande. Mot deadlines. Det är suveränt. Nästa inlämning är den 7 april. Jag försöker få tid att skriva varje kväll. Tänker på skrivandet gör jag hela tiden.

Idag fattade jag ett stort beslut: jag avskaffade stor bokstav som markör för ny mening. Skriver nu enbart med gemener. (Utom vid egennamn – än så länge i alla fall. Undantaget är också rubriken, alltså namnet på dikten.) Jag ser detta som ett test. Har haft idén i bakhuvudet länge, men varit emot den. Jag har tyckt att det verkar omoget på något sätt, lite infantilt att skriva ofärdiga meningar. Men samtidigt, vad är det som är "färdigt" med en dikt? Den är ju bara ett utsnitt ur tanke- och känslovärlden. Ett försök att föreställa sig en liten glimt av något med hjälp av ord.

Redan har jag kunnat se den befriande effekt detta beslut hade för mina skrivna dikter. När stora bokstaven försvann frigjordes raderna från varandra och jag kunde även ta bort ett antal "och" och "men" och "som". Jag älskar att skala bort.

För läsaren blir dikten mer öppen. Det är säkert svårare att se precis hur jag tänkte när jag skrev, men det är en bra sak. Jag vill inte någon ska låsa sig vid hur jag har tänkt. Det räcker att jag är låst i mitt sätt att tänka, fler behövs inte. Dessutom gillar även jag att komma tillbaka som läsare och hitta något nytt.

En dikt har inget tydligt innehållsligt meddelande. Jag vill att den ska framkalla andra tankar och känslor än vad som står skrivet. Jag ser den mer som musik.

Äntligen har jag tagit min konstnärliga strävan och dröm på allvar. Jag går en halvfartskurs i Kreativt skrivande på Linnéuniversitetet. I kombination med heltidsarbete och småbarn, och en kvällskurs i silversmide, blir det tyvärr inte mycket tid över till Enkelt uttryckt. Två månader har gått sedan mitt senaste inlägg här. Det betyder med andra ord inte att jag har glömt bort eller gett upp min blogg. Kanske kan den komma att blomma upp mer än någonsin när jag är klar med kursen? Vi får se.

Det är fantastiskt att få skriva skönlitterärt med handledning och tuffa deadlines. Jag är förvånad över den höga nivån på kursen och framför allt på alstren som produceras av mina studiekamrater. Här får jag kämpa ordentligt för att hålla näsan över vattenytan. Nyttig upplevelse, bra för min utveckling, och det är ju det som är hela poängen.

Vid sidan av svåra skrivuppgifter kräver kursen en hel del läsning, både skönlitterär och fackinriktad. Jag har tur som kan hitta många av böckerna i min egen bokhylla, och det är klart att det är en liten fördel att redan ha läst många, även om det var över 20 år sedan. Väldigt intressant att än en gång läsa Mare Kandre, en författare jag beundrade när jag var sådär mellan 20 och 25. Nu har jag läst om Bübins unge, och det var en oerhört stark upplevelse även nu. Vad mycket smärta och svärta hon måste ha burit på, Kandre. Både fascinerande och sorgligt. Det första jag någonsin läste av Kandre var en slags poetisk reseberättelse, I ett annat land. Jag hade inte läst något liknande, jag minns att jag blev helt fångad av språkvärlden och bilderna. Som en bilderbok, fast det inte var det. Jag måste läsa om den snart. Har den i hyllan. 

Andra böcker jag har läst i höst är Främlingen av Albert Camus (som jag - hör och häpna - aldrig hade läst!), Älskaren av (en av mina absoluta favoritförfattare någonsin) Marguerite Duras. Den hade jag inte läst på väldigt, väldigt länge och den innehöll väldigt mycket mindre älskande och mycket mer hatande än vad jag mindes. Så intressant vad minnet väljer att minnas... Det var den som gjorde mig intresserad av hennes böcker från början, men nu i efterhand tycker jag att hon skrivit många mycket bättre saker. Emily L. till exempel, eller Halv elva en sommarkväll, den är väldigt fin.

Just nu kämpar jag med Gustave Flauberts Madame Bovary, en bok som inte alls fångar mig, tyvärr. Förutom att storyn inte gör mig nyfiken så är typsnittet för smått, raderna för täta och sidorna för många, men jag måste ju ta mig igenom den. Har fått tips om stilistiska grepp att spana efter, vilket gör det hela lite mindre jobbigt, men det är fortfarande svårt för mig att vilja öppna den igen när jag väl lagt den ifrån mig. Parallellt har jag Virginia Woolfs Mot fyren att läsa, vilket förstås är en fröjd i jämförelse.

Samtidigt bläddrar jag bland dikter inför nästa veckas deadline då vi ska skriva om några utvalda poeters (Tranströmer, Boye, Dickinson, Ekelöf och Ashbery) ordval i några dikter som man får välja själv. Jag har inte valt än. Jag är ju rätt bekant med de tre förstnämnda diktarna. Det känns lättast att välja en svensk poet, så får man språket rätt, som det var tänkt av poeten, och jag är nyfiken på Ekelöf, ska bläddra lite till så får jag se vad det blir.

Förutom kursen så återinträdde jag i arbetslivet i september efter över två års föräldraledighet. Fantastiskt roligt, över förväntan, och jag har fått ett väldigt intressant och kul uppdrag på min arbetsplats Kultur i Väst. Jag ska reda ut hur vi ska skapa en Plattform för festivalutveckling. Alltså en plats för nätverkande, stöttning och utveckling av Västra Götalands festivaler. Kulturnämnden i Västra Götalandsregionen har gett Kultur i Väst detta i ett specifikt uppdrag, och det är jag som ska göra det. Ett fritt uppdrag med höga förväntningar från många håll. Det måste vara det bästa uppdraget en arrangörsutvecklare kan få. Jag njuter. Och det kommer att bli bra.