Visar inlägg taggade med ljudkonst

Tillbaka till bloggens startsida

Ett ljud säger mer än tusen bilder

Det är en stor lycka att upptäcka en person som Bernie Krause – amerikansk dokumenterare av ljudlandskap sedan mer än 40 år. Här berättar han lite om vad man får veta genom att lyssna på naturen. 

Enligt Krause består ljudlandskapet av tre delar: geofoni (ljud som alstras av marken), biofoni (ljud med ursprung hos växter och djur) och antrofoni (människoskapade ljud).

Jag gillar att lyssna på världen, och efter den här föreläsningen lovar jag att lyssna ännu mer uppmärksamt. Inte minst på Bernie Krauses arbeten, i den mån de finns tillgängliga.



Läsa om att lyssna

Magnus Haglunds nya bok Lyssnare är fantastisk. Jag har inte velat släppa den på hela helgen, har fått tjuvläsa några sidor då och då medan treåringen befunnit sig i andra änden av lägenheten.

Jag funderar ofta på vad det är jag gillar med ljud. Jag attraheras av konsten att lyssna, höra nytt, uppmärksamma ljuden som jag inte tänker på när jag inte lyssnar. Jag gillar dessvärre idén mer än vad jag lyckas ägna mig åt att praktisera detta i min vardag. Det är väl därför jag aldrig slutar återvända till R. Murray Schafers fantastiska lilla handbok "Ljudbildning. 100 övningar i konsten att lyssna eller skapa ljud". I bokhyllan står den bland mina poesi-, konst- och fotofavoriter, dem jag alltid går och småbläddrar i för att få inspiration eller bara vill bli glad.

Experimentell musik. Elektronisk, elektroakustisk, akustisk. Generera ljud och skapa nya rum genom klanger och ljudkombinationer. Ljudande förändringsprocesser. Klanger som rör på sig, vrider på sig, förflyttar sig – och mig. Jag hör dem med hela kroppen. Det är som om min kropp upplöses, ljudvågorna vibrerar i inte bara mitt kött och mitt blod utan i hela mitt väsen. 

(Var nu gränserna går).

Ljud utan puls. Helst. 

(Var och en har sin egen puls, den räcker).

Detta med konkreta ljud frikopplade från sin källa. Eller syntetiska ljud som inte har någon konkret källa. Sådana ljudupplevelser gör något med en. De är kittlande, lockande, utmanande och befriande på samma gång. Jag blir upprymd och alltid lite lyckligare. Lite friare.

Det var det här som gjorde mig nyfiken på CTM i Berlin. "Festival for Adventurous Music and Art". Hur låter inte det?! Fick några fantastiska kickar där i februari i år. Har aldrig sett så välbesökta konserter av det mer udda slaget. Hoppas komma dit igen, den festivalen gav mig energi som jag haft med mig hela året. 

I Göteborg finns Geiger. En verksamhet för de inbitna, kan man säga. Underbart nördiga och små märkliga konserter som nästan ger mig vingar. 

Jag brukar försöka hinna kolla in konstutställningar med ljudkonstinriktning, men det är sällan jag blir imponerad. Det är svårt för konstnärer att inkludera någon aspekt på ljud eller referens till musik som överraskar en trots allt ganska kunnig halvgammal musikvetare. Ofta har jag känt mig otillfredsställd när jag lämnat en sådan utställning. Både frustrerad och lite irriterad. Jag har kommit hem och önskat någon slags vägledning i ljudkonstvärlden, från Cage och beyond. Vart ska jag söka mig för att hitta det som är bra? Googlat lite, letat på wiki, hittat en del intressanta sajter, men aldrig riktigt hittat något som hänger ihop. Kanske har jag varit för lat för att bygga pusslet själv. Först hade jag behövt samla ihop alla bitarna. Orka. I stället famla.

Jag vet inte hur jag hittade den, men när jag beställde böcker från en nätbokhandel senast kom Magnus Haglunds Lyssnare med i paketet. I helgen har den fått mig att flyga.

Oerhört faktatät och med skyskrapehög namedropping-nivå. Men allt fyller sin funktion. Det är omöjligt för en bara-lite-nyfiken-människa som jag att känna till alla personer som nämns och hänga med i alla kors-och-tvärs-referenser som Haglund gör – men de är viktiga. Magnus Haglund delar frikostigt ut nycklar. Jag kan ta dem jag vill ha, som intresserar mig, och låsa upp. Massor av dörrar.

I den här boken placeras nämligen ljudkonsten i sitt sammanhang, inemellan musik, konst och litteratur. Där, bland alla dem från olika konstriktningar som längtade efter något annat, som vågade fantisera och ta ut svängarna, som vågade experimentera med nya tekniska möjligheter, där hände den. 

Det är inte lätt att förklara idéflödena som leder till en utvecklingsprocess, men jag uppfattar att Magnus Haglund gett sig den på att lyckas. Och han gör det. 

Själv tänker jag på alla dörrar jag kommer att kunna låsa upp framöver. Och jag ska gå psyko-geografiska promenader.


Soloröst som varken sjunger eller talar

Roar mig med att läsa lite om ljudkonstens historia. Kommer in på Dadaismen och multikonstnären Kurt Schwitters. Mellan 1922 och 1932 komponerade han sitt verk Ursonate i fyra satser för soloröst som varken talar eller sjunger. Gjorde en sökning på Youtube och hittade en härlig tolkning av en taiwanesisk slagverkare, Yi-Ping Yang. Här framför hon första satsen.

The Singing Ringing Tree - underbar vindorgel

Hit ska jag åka. Någon gång. Jag vill se och höra den i verkligheten. The Singing Ringing Tree är en tre meter hög virvelformad skulptur som står och sjunger över Burnley i Lancashire, England. Jag bara älskar den.

Ljudkonst - konstljud - konstmusik

Jag borde skriva mer om musik här i min blogg, det tänker jag ofta. 

Musikvetenskap är det ämne som dominerar min universitetsutbildning. Jag kan faktiskt lite grann om musik. Ur olika aspekter: estetiskt, konstnärligt, psykologiskt, socialt, kulturhistoriskt, antropologiskt, och så vidare.

Musik är min stora passion, det intresse jag i särklass ägnat mig åt längst, mest och djupast. Både lyssnat och spelat och skapat. Framför allt bottnar jag i pop- och rockmusiken. Det är där jag fått mina emotionella kickar och bekräftelser. Och får fortfarande. 

Vad gäller intellektuell stimulans, som jag faktiskt också känner behov av ibland, så har ganska sällan musik varit en källa (om man bortser från sångtexter). Det är egentligen konstigt, men så är det. Jag har snarare sökt i litteraturen och poesin efter intressanta och utmanande tankelekar. Någon sällsynt gång har musik gett den typen av hjärnkickar också. Då har det ofta varit så kallad nutida musik. Experimentella och avantgardistiska förhållningssätt till musiktraditionen. Här finns massor att hämta, men tyvärr har jag sällan gjort det, för det är så otympligt – jag vill ju ha det live. Och jag är lat. Dålig kombo.

Därför är jag glad att jag lyckades pallra mig iväg för att se ljudkonstutställningen Efterklang på Röda Stens konsthall innan den tog slut.  

Jag uppskattade utställningen riktigt mycket medan jag såg den. Men så här i efterhand känns det nästan som att jag låtsades, åtminstone överdrev jag min entusiasm en aning, bara för att jag ville gilla vad jag var med om. Redan där och då kände jag mig dock lite besviken på bristen på överraskningar och utmaningar.

Jag förstod till exempel inte riktigt grejen med Ursula Nistrups musikkuber. Alltså: konstnären hade tagit foton på ett slags musikkuber som ingår i ornamenten i en skotsk renässanskyrka. Musikkubernas inristade tecken på sidorna tror man ska återge det på den tiden "farliga" tritonusintervallet. Dessa kuber i sig var lite intressanta att se. Jag förstår emellertid inte riktigt vad konstnären bidrog med här. Att uppmärksamma oss på dessa gamla musikkuber genom sina foton? Det är ju inget nytt att musik har uttryckts, tolkats och nedtecknats på många fantasifulla sätt genom århundraden, kanske till och med årtusenden. Och gett upphov till upprörda känslor. Bannor från religiösa håll, rädslor för musikens makt över människorna. Allt går igen med jämna mellanrum.

musikkuber

Nistrup hade också tillverkat två egna musikkuber, baserade på akustiken i Röda Sten. Med hjälp av två musiker/kompositörer hade hon spelat in ett antal tritonus-intervall i byggnaden, och med någon slags teknik omvandlat ljuden till mönster som hon ristat in i två tegelstenar, typ. Är detta intressant konst? Nja. Jag tycker det saknas något. Nerv, kanske. Eller djup. Överarbetat utan att direkt bli något i slutändan.

Den danska konstnären Kirstine Roepstorff hade gjort mobiler, alltså hängande skulpturer, som skulle återge ljud och musik visuellt. Tanken var att ljud är rörelse, och konstnären hade försökt fånga rörelser med sina mobiler. Skulpturer som rör sig och återger skuggor och reflektioner i rummet. Det hela var mycket vackert. Jag gillar idén också, önskan om att kunna att frysa rörelser, att fånga ett flyktigt ögonblick på det sättet. Det lockar mig. Men jag vet ändå inte om jag blev särskilt imponerad. Ett myller av hängande former a lá Miró. Vackra. Men räcker det? 

visuellt ljud?visuellt ljud?

Det stora huvudverket The Forty Part Motet av kanadensiskan Janet Cardiff var mäktigt. Ett 40-stämmigt körverk framfördes med en högtalare för varje stämma uppställda i en ring. Vi besökare kunde välja att lyssna i mitten av ringen, lyssna på enskilda stämmor eller röra oss i rummet för att få olika perspektiv. Verket som sjöngs var en motett från 1500-talet av Thomas Tallis som han skrev till drottning Elisabeth I:s 40-årsdag. Det hela var väldigt effektfulllt, särskilt i den salen, industrilokalen blev en kyrka av tonerna. Mäktigast av allt upplevde jag tystnaden efteråt. Och enligt utställningstexten var det det som var själva poängen. 

The Forty Party Motet

Men vari låg själva konsten i detta? Någon annan hade ju redan skrivit verket, det har förmodligen någon gång framförs live av riktiga sångare, kanske stående i en liknande cirkel. Visst, konstnären gav oss en möjlighet att uppleva detta ovanligt mångstämmiga verk på ett sätt som liknar en riktig kör i rummet. Det var fantastiskt. Men ändå. Jag hade velat ha något mer...

Nu kan jag förstås inte dra någon generell slutsats kring så kallad ljudkonst efter den här utställningen. Jag vet ingenting om dessa konstnärer ur ett större perspektiv. Men det är klart att jag ändå funderar lite på konst med ljud i. Hur bra är egentligen konstnärer på det? Jag upplever att de medverkande i denna utställning saknade något för att kunna tänka mer fritt kring ljud och musik. Kompetens kanske? Eller är det jag som har kompetensproblem? (Det har jag förstås definitivt, på konstområdet.)

Jag funderar på begreppet ljudkonst. Jag, som är intresserad av ljud, och kanske faktiskt har hört och läst mycket mer om och av ljudande uttryck än vad gemene konstnär har, kanske inte ska söka efter något nytt inom detta fält? Jag borde nog leta mig till "konstljud" i stället. Finns detta begrepp på svenska ens? Art sounds. Kanske kallas det oftast bara för konstmusik..? 

Jag ser i alla fall fram emot GAS-festivalen. I år ska jag dit.

Konst