Enkelt uttryckt

Den ensamma staden

Om konst, ensamhet och överlevnad 

av Olivia Laing

Jag har en sådan lust att skriva något om den här fina boken, men jag vet inte vad. Nu när jag har läst ut den känns det tomt, lite som att bli ensam kvar med städningen när festen tagit slut, och alla andra är säkert på efterfest.

Inte för att boken skildrar någon fest, direkt. Den handlar om ensamhet och känslan av utanförskap, hos författaren och hos konstnärerna som skapat den konst hon känt sig dragen till i sina försök att förstå eller bekräfta sin egen ensamhet.

Konstnärerna, i synnerhet Edward Hopper, David Wojnarowicz, Henry Darger och Andy Warhol. Nu känner jag dem alla bättre, och med någon av dem kan jag till och med känna en slags samhörighet. I min enskildhet, förstås. Ytterligare personers ensamhet berörs av Laing, som Greta Garbos, Klaus Nomis och Valerie Solanas.

(Jag saknar Louise Bourgeois.)

En rörande och annorlunda bok, och bokförlaget Daidalos tillhandahåller dessutom en länksamling på sin hemsida, så att man lätt kan hänga med i diskussionerna kring konstverken. 

Mina senaste veckors buss- och spårvagnsfärder: mobilen i ena handen, med tummen på länkarna, och boken i den andra. Inte ensam en sekund.

Så skulle min skriva-bok heta om jag skrev en sådan. Det skulle förmodligen vara lättare för mig att skriva den boken än att skriva dikterna som jag egentligen vill skriva.

Nu kan jag verkligen inte skriva igen.

Jag tittar på andras skriva-böcker som omger mig. Bodil Malmstens "Så gör jag" som på ett roligt sätt (fast egentligen är det ju inte alls roligt) uttrycker detta med att vara så hård mot sig själv att man stryker idéerna redan innan man formulerat dem. Så gör jag hela tiden. Det är kanske därför jag får så lite skrivet. Å andra sidan, när jag någon gång har gjort tvärtom, och fritt skrivit ner vad som fallit mig in för att inte missa någon intressant tråd, så har sällan något av det nedtecknade överlevt efterföljande vecka. Oanvändbart blaha. Jag kan inte skriva så. Har aldrig gjort. På den tiden jag skrev reportage var min tänketid längre än skrivtiden. Det mesta var klart när jag väl började skriva. Självklart redigerade jag och flyttade runt text och strök och så vidare då också, men det var på ett annat sätt. Flödeskrivande har aldrig funkat för mig.

Stephen Kings "Att skriva" ligger orörd på fönsterkarmen. Den ska visst vara bra. Jag har inte tittat i den än. Tror jag har fördomar. 

Marguerite Duras "Att skriva", handlar den inte om att det är omöjligt att skriva? Omöjligt men nödvändigt. 

Den vackraste av dessa böcker har Kristian Lundberg skrivit, "Jag rör mig mot en nollpunkt där allt är du". Den är passionerad och fylld av kärlek till dikten och skrivandet, samtidigt som den bekräftar tvivlen man ofta har som skrivande. Jag är en svårtflörtad läsare, men den här boken hade jag svårt att lägga ifrån mig.

Ibland, när jag inte kan skriva, söker jag lite inspiration i andras dikter. Bläddrar i mina Björling, Jäderlund, Dickinson, haikusamlingarna. Sedan är allt ännu värre. När självförtroendet redan är i botten och självkritiken högintensiv behöver jag inte toppa med texter jag bara drömmer om att ha skrivit.  

Nej, det är inte i poesin jag hittar exemplen som får mitt eget diktande att lossna. I stället är det kanske i musiken, ljudexperiment, eller i andra konstarter. Skulptur, fotografi. Hur speglar andra världen, de som inte använder ord?