Visar inlägg taggade med lyrikvännen

Tillbaka till bloggens startsida

Dubbeldebut som poet

Under maj månad har jag blivit publicerad som poet två gånger. Är det inte fantastiskt? Det är ett stort steg från att aldrig ha publicerat dikter tidigare. 

Först i Lyrikvännen, det är så stort att jag knappt förstår det själv. För mig – och säkerligen för många andra – är Lyrikvännen den finaste publikationen för poesi. I senaste numret, nr 2-3 2018, finns fem dikter med som jag skrivit. Enstaka nummer av Lyrikvännen kan beställas här.

Parallellt medverkar jag i Populär poesis digitala nummer 36, med tre dikter. Oerhört roligt att få synas och få mölligheten att bli läst i två publikationer samtidigt.

Vilket erkännande som poet dessutom, att klämma sig igenom det där nålsögat. (Jag misstänker nämligen att antalet refuseringar överskrider antagningar.) 

Det blir spännande att se om jag kan behålla flaggan i topp. :)

Fjärilar, fåglar, färger – om poeten Sujata Bhatt

Underström. Sujata Bhatt

Posten damp ner med en smäll på hallgolvet. En knapp timme senare tittar jag upp. Då sitter jag på köksgolvet och har precis sträckläst en diktsamling.

I känslan och minnet är jag 22 och befinner mig på en slags litteraturfestival på engelska institutionen. Jag läste engelska på universitetet. Kanske var det ett symposium om commonwealth literature, jag gick en sådan kurs. Där var gäster från hela världen, men det är bara en författare jag minns. En poet. Hon läste eller reciterade en dikt om att föda barn, om behovet av att gång på gång återuppleva förlossningen i huvudet efteråt. Ett ämne jag knappast kände någon samhörighet med vid den tiden. Men det var något med henne som fångade mig fullständigt.

Sujata Bhatt

Engelskspråkig, ursprungsindisk, tyskboende. Jag minns hennes milda röst, hennes vackra språk och hennes vänliga, lite blyga leende. Hennes uppläsning ägde rum i en sådan där hemskt hörsal där talaren befinner sig nedanför publiken. Jag har tänkt på henne och hennes dikt många, många gånger sedan dess. Mitt minne är mycket selektivt, men henne minns jag tydligt, hur hon rörde sig på scenen, till och med hur hon sa vissa ord.

Två av hennes diktsamlingar har jag haft i min bokhylla sedan dess, hennes två första. Nu, 25 år senare, fick jag oväntat en tredje, en tunn liten samling utvalda dikter, fint översatta till svenska av Birgitta Wallin, utgiven av Ellerströms, det bästa bokförlaget som jag själv hoppas på en dag, och boken följde med senaste numret av Lyrikvännen. Damp ner genom brevinkastet idag. 

Tack. Den här dagen blev en märkvärdig dag.

Nu blev jag lyckligt påmind om hennes varma bilder av livet, kärleken, smärtan, längtan, fjärilarna och färgerna. Hennes förmåga att fånga dået och nuet och från varandra avlägsna platser, på en och samma gång. Hon återger det enhetligt mänskliga så att det känns som en dröm, fast sann.

Lyrikvännen – en behaglig kompis

Lyrikvännnen


Bredvid mig i soffan ligger senaste numret av Lyrikvännen. En tidskrift som borde få mer av min tid. Det skulle jag må bra av. Temat i detta nummer är tystnad, och jag känner mig lite tagen, rentav lycklig, av ett par texter jag just läst. Henrika Ringbom, en finlandssvensk författare och översättare som jag inte känner till sedan tidigare, har skrivit om sitt förhållande till begreppet tystnad. Jag tycker mycket om hennes artikel, kanske därför att hon har en del referensramar som jag kan relatera till. Hon inleder med en kul beskrivning av hur hon och en kompis brukade leka Simon & Garfunkel och stå uppställda bakom varandra som på Bridge Over Troubled Water-omslaget när de sjöng. Men det är förstås låten The Sound Of Silence hon ska skriva om egentligen, dess betydelse för hennes egna tankar om tystnad. Hon tar sig tid att göra en liten genomgång av låttextens olika delar, och citerar även Paul Simon som får erkänna att låten mest handlar om hans möte med mörkret och tystnaden i badrummet där han brukade sitta och spela gitarr, den är inte mycket djupare menad än så. För Henrika Ringbom däremot har låtens text spelat en roll i livets olika skeden. Som för så många andra.
Jag har inte för avsikt att referera hela Henrika Ringboms text, som rymmer både en inre och en yttre resa. Den senare till Japan. Jag bara älskar att hon låter Basho avsluta med sin dikt:

Den gamla dammen
En groda hoppar i
Ljudet av vatten

Och ljudet av tystnad.

Henrika Ringbom har också översatt en dikt som fick mina tankar att gå lite långsammare en stund. En japansk författare och poet, Shizue Ogawa, som jag inte heller har hört talas om förut, har skrivit dikten

Skulle jag kunna bli en form som jag tycker om?

Molnet
tittade
ner
tungt av tankar.
Hon frågade,
"Kan jag falla
i dina armar?"

"Hör du till en familj, ett land?"
frågade jag.
Molnet funderade då på landet hon fötts i,
bredde ut sig och slappnade av i mina armar
och blev mjukt och vitt.
Hon viskade,
"Skulle jag kunna bli en form som jag tycker om?"

Jag släppte molnet fritt,
och då
antog hon formen av
en fisk, ett skepp
och upplöste sig,
jag letade efter spår av hennes vind
med mina händer höjda.

Konst