Enkelt uttryckt

I Marguerite Duras roman Vicekonsuln är titelpersonen att betrakta som galen, eller åtminstone obehaglig och oförutsägbar. Han, en fransman på något slags officiellt uppdrag i Indien, har dödat, han har skjutit rätt in i en folkmassa, och massan bestod av fattiga, leprasjuka. Eftersom offren inte tillhörde de som har namn – den fattiga och sjuka lokalbefolkningen omtalas av de vita som vore de flockar av en annan art – blev inte Vicekonsuln åtalad för något, han blev dock ett ärende för omplacering. Han kan inte stanna i Lahore. Hela romanen igenom väntar han på sin omplacering. Under tiden befinner han sig i ambassadkretsarna i Calcutta. 

Alltihop utspelar sig någon gång under första halvan av 1900-talet.

De som definierar Vicekonsuln som olustig är de andra européerna som ingår i en gemenskap, de håller ihop. De pratar om Vicekonsuln och hans galenskap.

De betraktar även en fattig kvinna som sjunger om nätterna från floden Ganges som galen. Hon blev som ung ivägkörd av sin mamma eftersom hon blivit gravid. Hon begav sig på en lång vandring, sökande efter en plats att höra till. Hon föder sitt barn som hon inte kan ta hand om, hon lyckas ge bort barnet till en vit kvinna. Sedan befinner hon sig på ständig vandring. Hon sjunger i floden, hon äter rå fisk, hon verkar ha förlorat sina mänskliga drag. Hon har ingen självrespekt, hon bara är.  

En av européerna skriver en roman om henne, och det är oklart vad som är sanning och vad som är dikt. I början av boken är kvinnans historia en berättelse som håller på att bli skriven, alldeles i slutet dyker hon upp. Däremellan hör vi hennes sångröst i bakgrunden.

Det är som om huvudpersonernas egna liv får näring genom alla berättelser som de spekulerar kring. De är européer i en för dem främmande del av världen, alla är de gäster i en värld som de inte tycks uppfatta som verklig. De har skapat sig begränsade, inhägnade områden inom vilka de rör sig och låtsas vara fria. Upplever de sig trots allt friare här än hemma i Europa? 

Ju längre tid jag umgås med de skvallrande personerna i Calcuttas ambassadkretsar, desto mer övertygad blir jag om att även dessa människor är lika avtrubbade och skadade som känslovarelser som Vicekonsuln. Det är en grupp som håller ihop, det är de som bestämmer, därför är det deras definition på galenskap som är den rådande, och den galenskapen innefattar givetvis inte dem själva. Deras egen dekadenta livsstil är den som blir gällande som civilicerad. Den går i mångt och mycket ut på att bedöma och värdera andra. 

Alla är de ganska udda fåglar och frågan som blir hängande i luften efter sidan är: vem av dem är mest skrämmande? Den sjungande kvinnan i Ganges framstår som den mest begripliga.

Min kärlekshistoria med Marguerite Duras (1914–96) böcker är inte okomplicerad. Den är av det där lite jobbiga slaget som lockar och skaver på samma gång, och det är antagligen det som håller lågan vid liv.

Jag är så vansinnigt förtjust i hennes stillastående berättelser, som knappt ens är berättelser, de kanske snarare ska beskrivas som sinnestillstånd på analys. De är stundtals extremt tröga att läsa, men när man äntligen har läst ut en bok har något blivit annorlunda. Då är det plötsligt väldigt jobbigt att boken tog slut.

Jag har precis läst ut Kärleken, en bok som utgavs 1972 på originalspråk, L’amour, men först 2016 i svensk översättning. Jag har haft den i bokhyllan sedan dess. En gång tidigare började jag läsa den, men jag kom av mig. Jag vill minnas att jag upplevde den som lite besvärlig, jag tappade koncentrationen. Nu blev jag inspirerad att försöka igen, efter att ha läst Monsieur Andesmas eftermiddag (L’après-midi de Monsieur Andesmas, 1962), en riktig pärla. Jag påmindes om lyckokänslan jag fått av andra guldkorn: Halv elva en sommarkväll (Dix heure et demi du soir en été, 1960), Emily L. (Emily L., 1987). Tänkte att nu är tiden äntligen inne för Kärleken.

Titeln är ju lockande. Och baksidestexten signalerar ungefär vad jag väntar mig från en Duras-roman:

En kvinna befinner sig vid havet, i det bländande vita ljuset. Hon är gravid och illamående, men det tjänar ingenting till att kräkas. Det börjar om. Hon har en vit flickväska, inuti finns bara en spegel. Omkring henne på stranden cirklar två män, en resenär och en fånge. De bildar en triangel. Platsen är S. Thala, med sin balsal, sitt fängelse och sitt bombade kasino. Det är minnets plats. Himlen täcks av bensinrök och havet färgas rosa. Scenerna upprepas och förskjuts. Ingenting händer. Allt är oundvikligt.

Kärleken är ett destillat av Marguerite Duras verk. Här finns det omöjliga begäret, våldet, fångenskapen, vansinnet, tystnaden och döden. Själv säger hon om boken: ”Det är inte en berättelse om kärlek utan om allt det som, i passionen, förblir uppskjutet i omöjligheten.”

Så jag läste den.

Fattade ingenting.

De där tre personerna som beskrivs i baksidestexten promenerar fram och tillbaka på en strand mellan havet och staden. De möts, någon säger ”du kom tillbaka”, de skiljs åt. Någon ser någon gå till piren. Någon sover. Någon vaknar. De vandrar, promenerar in i staden, minns något, möter någon, tillbaka till stranden. Sirener, en död hund. Uppgivenheten, förvissningen.

Var det allt? En konstig bok, en obegriplig historia? Knappast – varför skulle Duras bemödat sig att skriva något obegripligt? 

På förlagets (Ellerströms) hemsida citeras ganska många recensioner. Formuleringarna andas ungefär samma sak – att ingen av recensenterna heller förstått någonting:

”en text fullständigt införstådd med sig själv och sina hemligheter”

”Skeendet har något sömngångaraktigt över sig, som om alla inblandade var höggravida och fullt upptagna av att lyssna inåt, på den egna kroppens signaler. Detta är avsiktligt.”

”Kärleken uppmanar läsaren att släppa kontrollen och bara ge sig hän, till orden. Ja, känna hänförelse.”

”Duras vanställer sin egen prosa. Det hon gör med språket: angriper det. I romanen formas ett skrik som sliter itu tystnaden, och det är ett igenkännbart inslag hos Duras: hur språket nått sin yttersta gräns /…/ Det bortomspråkliga ger också hennes prosa en säregen rytm, där ordningen också slitits itu, som om det gått en reva i själva tillvaron.”

”Det enda sättet att läsa Duras är att översköljas av språket, följa med i varje tidvattenförändring och skifte i blickar. Duras låser fast läsaren i ett andäktigt nu och trots stillheten, bristen på tydlig framåtrörelse, är det med andan i halsen som du lägger ifrån dig boken efteråt”

”Duras text, i en gnistrande klar översättning av Athena Farrokhzad och Olivia Iso, är på samma gång befriande enkel och mättad av innebörd. Det rytmiskt poetiska språket och det korta formatet gör dessutom Kärleken utmärkt väl lämpad för såväl högläsning som omläsning.”

Jag kände mig inte tillfreds med min läsning av Kärleken. I några dagar processade jag upplevelsen medan jag ägnade mig åt annat. Duras som brukar vara så konkret och brutal, varför skulle hon ha skrivit något så … luddigt? Det stämde inte. Kunde det vara så att boken skulle läsas på ett annat sätt? Den kanske inte alls handlade om tre personer på en strand? Kanske är människorna i boken symboler för något annat – liksom platsen, yttre händelser och intryck?

Med detta som utgångspunkt beslöt jag mig för att läsa boken en gång till. 

Det blev en helt annan upplevelse. 

Jag är övertygad om att det är detta Duras har roat sig med: hon har försökt personifiera kärleken. Kvinnan i boken blir med ens begripligare om man tänker att hon är en symbol för, en gestaltning av, vad kärleken kanske är. Hon är gravid, hon bär på både det förflutna och framtiden, det finns en fortsättning. Hon kan inte dö, det uttalas helt tydligt i en dialog. Hon sover väldigt mycket, är svårväckt. Hon bär en spegel i sin väska, vad betyder det? Att kärleken är narcissistisk, eller att var och en kan finna den i sig själv?

Mannen som kallas för Resenären, vad representerar då han? Han har lämnat sin familj, han vill inte ha den mer, han vill ingenting mer, han är beredd att dö, men han vill samtidigt till någon annat, han dras till något som är starkt och oklart, han velar mellan dået, nuet och framtiden, mellan hemma och att resa bort. Han har tidigare haft någon slags relation med den gravida kvinnan, men de har inte setts på väldigt länge. Resenären skulle kunna vara en gestaltning av den flyktiga men åtråvärda passionen. 

Den andre mannen får jag inget grepp om. Han är avlägsen, syns mest på håll, vankar av och an vid havet, som om han befann sig i väntan.

Stranden där det mesta utspelar sig är ett ingemansland mittemellan en kvävande, förstenad och förfallen trygghet (staden S. Thala) och friheten, som samtidigt signalerar fara (floden och havet). Runtomkring dem briserar bomber, det brinner, människor sitter, tiden går och tiden står stilla, inget och allt händer. 

Jag påstår inte att jag har avkodat den här märkliga boken – kanske ska den läsas på annat sätt än jag föreslagit här – men jag känner mig förvissad om att jag är något på spåren. Personerna i den ska inte ses som människor utan kanske som olika uttryck för kärlek. Eller som konsekvenser av den.

Någon gång ska jag läsa den på nytt. Men just nu är jag sugen på att läsa någon mer ”enkel” bok. Jag har plockat fram alla böcker jag kunde hitta av Marguerite Duras ur mina bokhyllor. Jag hittade femton, och jag har nog bara läst drygt hälften, så jag har att göra. 

Böckerna är tunna men koncentrerade. Jag är en mycket långsam läsare. Fin kombination där.

Så skulle min skriva-bok heta om jag skrev en sådan. Det skulle förmodligen vara lättare för mig att skriva den boken än att skriva dikterna som jag egentligen vill skriva.

Nu kan jag verkligen inte skriva igen.

Jag tittar på andras skriva-böcker som omger mig. Bodil Malmstens "Så gör jag" som på ett roligt sätt (fast egentligen är det ju inte alls roligt) uttrycker detta med att vara så hård mot sig själv att man stryker idéerna redan innan man formulerat dem. Så gör jag hela tiden. Det är kanske därför jag får så lite skrivet. Å andra sidan, när jag någon gång har gjort tvärtom, och fritt skrivit ner vad som fallit mig in för att inte missa någon intressant tråd, så har sällan något av det nedtecknade överlevt efterföljande vecka. Oanvändbart blaha. Jag kan inte skriva så. Har aldrig gjort. På den tiden jag skrev reportage var min tänketid längre än skrivtiden. Det mesta var klart när jag väl började skriva. Självklart redigerade jag och flyttade runt text och strök och så vidare då också, men det var på ett annat sätt. Flödeskrivande har aldrig funkat för mig.

Stephen Kings "Att skriva" ligger orörd på fönsterkarmen. Den ska visst vara bra. Jag har inte tittat i den än. Tror jag har fördomar. 

Marguerite Duras "Att skriva", handlar den inte om att det är omöjligt att skriva? Omöjligt men nödvändigt. 

Den vackraste av dessa böcker har Kristian Lundberg skrivit, "Jag rör mig mot en nollpunkt där allt är du". Den är passionerad och fylld av kärlek till dikten och skrivandet, samtidigt som den bekräftar tvivlen man ofta har som skrivande. Jag är en svårtflörtad läsare, men den här boken hade jag svårt att lägga ifrån mig.

Ibland, när jag inte kan skriva, söker jag lite inspiration i andras dikter. Bläddrar i mina Björling, Jäderlund, Dickinson, haikusamlingarna. Sedan är allt ännu värre. När självförtroendet redan är i botten och självkritiken högintensiv behöver jag inte toppa med texter jag bara drömmer om att ha skrivit.  

Nej, det är inte i poesin jag hittar exemplen som får mitt eget diktande att lossna. I stället är det kanske i musiken, ljudexperiment, eller i andra konstarter. Skulptur, fotografi. Hur speglar andra världen, de som inte använder ord? 

Äntligen har jag tagit min konstnärliga strävan och dröm på allvar. Jag går en halvfartskurs i Kreativt skrivande på Linnéuniversitetet. I kombination med heltidsarbete och småbarn, och en kvällskurs i silversmide, blir det tyvärr inte mycket tid över till Enkelt uttryckt. Två månader har gått sedan mitt senaste inlägg här. Det betyder med andra ord inte att jag har glömt bort eller gett upp min blogg. Kanske kan den komma att blomma upp mer än någonsin när jag är klar med kursen? Vi får se.

Det är fantastiskt att få skriva skönlitterärt med handledning och tuffa deadlines. Jag är förvånad över den höga nivån på kursen och framför allt på alstren som produceras av mina studiekamrater. Här får jag kämpa ordentligt för att hålla näsan över vattenytan. Nyttig upplevelse, bra för min utveckling, och det är ju det som är hela poängen.

Vid sidan av svåra skrivuppgifter kräver kursen en hel del läsning, både skönlitterär och fackinriktad. Jag har tur som kan hitta många av böckerna i min egen bokhylla, och det är klart att det är en liten fördel att redan ha läst många, även om det var över 20 år sedan. Väldigt intressant att än en gång läsa Mare Kandre, en författare jag beundrade när jag var sådär mellan 20 och 25. Nu har jag läst om Bübins unge, och det var en oerhört stark upplevelse även nu. Vad mycket smärta och svärta hon måste ha burit på, Kandre. Både fascinerande och sorgligt. Det första jag någonsin läste av Kandre var en slags poetisk reseberättelse, I ett annat land. Jag hade inte läst något liknande, jag minns att jag blev helt fångad av språkvärlden och bilderna. Som en bilderbok, fast det inte var det. Jag måste läsa om den snart. Har den i hyllan. 

Andra böcker jag har läst i höst är Främlingen av Albert Camus (som jag - hör och häpna - aldrig hade läst!), Älskaren av (en av mina absoluta favoritförfattare någonsin) Marguerite Duras. Den hade jag inte läst på väldigt, väldigt länge och den innehöll väldigt mycket mindre älskande och mycket mer hatande än vad jag mindes. Så intressant vad minnet väljer att minnas... Det var den som gjorde mig intresserad av hennes böcker från början, men nu i efterhand tycker jag att hon skrivit många mycket bättre saker. Emily L. till exempel, eller Halv elva en sommarkväll, den är väldigt fin.

Just nu kämpar jag med Gustave Flauberts Madame Bovary, en bok som inte alls fångar mig, tyvärr. Förutom att storyn inte gör mig nyfiken så är typsnittet för smått, raderna för täta och sidorna för många, men jag måste ju ta mig igenom den. Har fått tips om stilistiska grepp att spana efter, vilket gör det hela lite mindre jobbigt, men det är fortfarande svårt för mig att vilja öppna den igen när jag väl lagt den ifrån mig. Parallellt har jag Virginia Woolfs Mot fyren att läsa, vilket förstås är en fröjd i jämförelse.

Samtidigt bläddrar jag bland dikter inför nästa veckas deadline då vi ska skriva om några utvalda poeters (Tranströmer, Boye, Dickinson, Ekelöf och Ashbery) ordval i några dikter som man får välja själv. Jag har inte valt än. Jag är ju rätt bekant med de tre förstnämnda diktarna. Det känns lättast att välja en svensk poet, så får man språket rätt, som det var tänkt av poeten, och jag är nyfiken på Ekelöf, ska bläddra lite till så får jag se vad det blir.

Förutom kursen så återinträdde jag i arbetslivet i september efter över två års föräldraledighet. Fantastiskt roligt, över förväntan, och jag har fått ett väldigt intressant och kul uppdrag på min arbetsplats Kultur i Väst. Jag ska reda ut hur vi ska skapa en Plattform för festivalutveckling. Alltså en plats för nätverkande, stöttning och utveckling av Västra Götalands festivaler. Kulturnämnden i Västra Götalandsregionen har gett Kultur i Väst detta i ett specifikt uppdrag, och det är jag som ska göra det. Ett fritt uppdrag med höga förväntningar från många håll. Det måste vara det bästa uppdraget en arrangörsutvecklare kan få. Jag njuter. Och det kommer att bli bra.

Det talas ofta om läsupplevelsen. Sällan om läsaktiviteten, alltså arbetet som läsaren måste utföra för att göra den omtalade läsupplevelsen möjlig. Att läsa är inget man passivt är med om, vilket ordet läsupplevelse lite grann antyder. Idén om att koppla av med en bok är en villfarelse. Det må se slappt och skönt ut att halvligga i fåtöljen med boken, men därinne i läsarens hjärna pågår hårt (och förhoppningsvis njutbart) arbete.

Utan läsaktivitet ingen läsupplevelse!

Nivån på läsaktivitet kan säkerligen variera massor, dels beroende på vad det är man läser, dels beroende på vem det är som läser. Och målsättningen med läsningen, så klart. Vad vill jag uppnå med att läsa den här boken?

Jag interagerar alltid med texten jag läser. Kan liksom inte låta bli. Jag smakar på orden, funderar över ordval och testar andra alternativ. Om texten är översatt till svenska så översätter jag den tillbaka i mitt huvud, och försöker "höra" hur formuleringar och dialoger skulle ha låtit på originalspråket (i den mån jag behärskar språket). Om författaren är svenskspråkig så föreställer jag mig gärna texten med författarens röst och dialekt, om jag känner till dessa. Jag vill höra hur texten lät i huvudet på den som skrev. Jag vill veta hur författaren tänkte, jag vill förstå författarens val. 

Gunnar Björling hade koll på varje ord.

Varför vill jag det? Det handlar om ren nyfikenhet från min sida. Jag är väldigt intresserad av berättarteknik och språkanvändning. Förhoppningsvis kan det bidra till att utveckla mitt eget skrivande också.

Jag älskar att bli imponerad av en författares förmåga, och jag söker medvetet efter sådana upplevelser. Jag läser aktivt, väldigt aktivt. Och väldigt långsamt.

Monika Fagerholm lägger pussel med berättelsen och briljerar med språket.

En tillräckligt effektfull meningsbyggnad kan få mig att flämta högt. Jag kan tappa andan av ett ordval, likväl som av en smart uppbyggnad av en berättelse. Handlar inte skrivandet egentligen om komposition (av ord och meningar) och presentation (av idéer och händelseförlopp)? En författare är sällan bra på allt. De träffsäkra och gärna mångtydiga ordvalen kanske poeterna är bäst på – och för all del vissa låtskrivare – medan romanförfattarna behärskar att berätta en historia på ett effektfullt sätt.

Här skulle jag vilja nämna en författare som framstår som fulländad, som i mina ögon behärskar både orden och berättelsen. Det är svårt att komma på någon.

Historieberättarnas mästare John Irving.