Visar inlägg taggade med musik

Tillbaka till bloggens startsida

Allt ljus på mig: personlig årskrönika

Faktiskt är det rätt intressant att titta i backspegeln på året som gått. Det är så lätt att undra vad man egentligen har gjort. Det känns som om tiden bara gått. Jag undrade också vad jag inspirerats mest av. Så här kommer en slags sammanställning över de mest minnesvärda upplevelserna jag hade under året, ur ett konstnärligt perspektiv alltså.



MUSIK


Thom Yorke live på Sonár Barcelona.

Thom Yorkes album Suspiria.


Jag vet jag är ensidig. Jag är med musik som med pålägg på frukostmackan: en utpräglad periodare. Nuvarande Radiohead-period har pågått i fem år. Har senaste året även lyssnat en hel del på Kate Bush, Arvo Pärt, John Cage. För ett par månader sedan hade jag en egen liten R.E.M.-festival.


Mitt poesiprojekt Poetisk organologi (mer om det längre ner) ledde mig till en hel del fördjupning kring musik som jag vanligtvis inte ägnar mig åt. Fokus låg på instrumenten, från viola d’amore till qin. (Vilka instrument finns inte däremellan?)


Genom jobbet närvarade jag i oktober på världsmusikmässan Womex. Därifrån har jag två riktigt fina konsertminnen: Den koreanska slagverkaren Kim So Ra som gjorde en explosiv – både fysiskt och estetiskt – show, och den schweiziske dragspelaren Mario Batkovic som utforskade instrumentets klangmöjligheter, vilket var mycket annorlunda. Omväxlande expressivt och meditativt. Inte särskilt melodiskt, jag minns det hela mest som ett mörkt vibrerande ljudrum.


Sedan de där konserterna där sällskapet stod i fokus, inte musiken, även om den också var bra:


ELO – med Zacke ❤️

Per Gessle – med Nilla 💙

Lauryn Hill – med Sivan 💜 



LITTERATUR


Rebecca Solnit: Det avlägset nära

Rebecca Solnit: Gå vilse. En fälthandbok

Staffan Börjesson: Än flyger aspfjärilen

Stephen King: Att skriva

Annie Dillard: Det skrivande livet

Ben Lerner: Varför alla hatar poesi


Poesi jag läst mycket av i år:

Gunnar Björling, Tomas Tranströmer, Ann Jäderlund, Helga Krook, Ko Un, Eva-Stina Byggmästar. Och mycket haiku.


Fick en roman i födelsedagspresent av min son. Mörkrets hjärta av Joseph Conrad. Stark läsupplevelse, när jag väl trängt in i Conrads språk. Leddes in i en annan tid, annan världsbild, annan kontinent, andra värderingar. Det var en mycket inspirerande bok, och oväntad läsupplevelse. Den bjöd lite motstånd i början, men sträcklästes sedan.


Dessutom, en bonusbok värd att nämnas: Min gamle klasskompis från journalisthögskolan Thomas Pettersson gav ut en bok om Palme-mordet. Den osannolika mördaren. En slags litteratur jag sällan (typ aldrig) läser, men som jag i den här fallet sträckläste. För att den var bra. Kul! 



KONST / UTSTÄLLNING


Museu de la Música

Musikmuseet i Barcelona. Jättefin instrumentutställning, vackert exponerade instrument från när och fjärran, förr och nu. Mitt andra besök gjorde mig inte besviken.


Museu Frederic Marès 

Alla träskulpturer med Maria med Jesusbarnet var överväldigande. Inte ur ett religiöst perspektiv. Det var interaktionen mellan mor och son som var intressant. Även detta sett under samma Barcelona-resa.


Chiharu Shiota: The Distance

Installationen med alla trådarna, Nät eller livlina? Kanske både-och. På Göteborgs konstmuseum.


Medelhavsmuseet

Varje gång jag varit i Stockholm har jag sprungit dit en stund. Jag finner det väldigt fridfullt och stärkande att vandra runt bland antika skulpturer och spår. Fint museum, som en miniversion av Glyptoteket i Köpenhamn.


Jin Taira: Doble o mitad

Märklig liten utställning som gjorde intryck. Mycket text, bilder, musiknoter, sångtexter, collage, böcker och tavlor. Allt var kanske inte så bra. Men jag uppskattade konstnärens utnyttjande av sin poetiska frihet. Bland annat tre platsspecifika böcker, en för varje utställningsrum. 

Centro Atlántico de Arte Moderno (CAAM) i Las Palmas, Gran Canaria.



PERSONLIGT


Det har hänt en massa med mig i år, både bra och dåligt. Jag drar igenom det dåliga först, så blir det en desto roligare avslutning på det här inlägget.


Hälsan

I mars var jag tvungen att operera bort sköldkörteln. Ett snitt på halsen kändes gruvsamt, för att uttrycka det milt. Jag är en orolig person med dödsångest. Jag var inte övertygad om att jag skulle överleva. Det gjorde jag, tack och lov. Men jag var inte beredd på hur medtagen hela kroppen skulle bli efter ett sådant ingrepp. 

I somras blev jag återigen sjukskriven, hela semestern och lite till, på grund av stress och ångest kopplat till jobbet. Ett omfattande projekt jag inte ville ansvara för från första början, men ingen lyssnade, tog nu ut sin rätt. Ingen ska behöva jobba i motvilja, i synnerhet inte om jobbet kräver ganska mycket kreativitet och entusiasm. Min arbetslust är nu körd i botten, och även om jag arbetar igen så är det svårt. Det sitter mycket långt inne att vara kreativ på jobbet. Lusten för både min roll och mitt ansvarsområde är ganska stukat. Jag vill helst byta arbetsuppgifter och har inlett processer för att kunna förverkliga det.

Att vara slutkörd psykiskt påverkar även den fysiska hälsan. Förutom att stress ger mig fysiska smärtor, framför allt i rygg, bäcken och ben, har jag under hösten dessutom drabbats av än den ena, än den andra åkomman, vilket har sinkat mig. 


Studier

Privat är däremot kreativiteten och arbetslusten hög. Jag har under året haft förmånen att utveckla mitt konstnärliga skrivande under handledning av (under hela förra läsåret) poeten Helga Krook, och senaste terminen essäisten och litteraturvetaren Niklas Schiöler. Jag är mycket tacksam! Kurserna i kreativt skrivande på Linnéuniversitetet rekommenderar jag verkligen. Skrivandet är naturligtvis helt efter ens egen hjärna, det är en själv som skapar innehållet i sin kurs. Men kursen erbjuder deadlines och feedback. Och nya skrivarkompisar! Jag är nu inne på den fjärde kursen, D-kursen alltså. 

Jag har även återupptagit musikvetenskapen med avsikt att slutföra min magisterexamen. Har ”bara” uppsatsen kvar och den påbörjade jag nu under hösten. Har tyvärr inte presterat lika mycket som jag hade önskat, och jag hoppas hälsan tillåter lite högre tempo till våren. Vill verkligen ro detta i land.


Publicerat poesi

I våras publicerade jag dikter för första gången. Dels i tidskriften Lyrikvännen, dels i Populär poesis digitala upplaga. Alldeles nyss hade jag med en liten haiku i tidskriften Blåeld. Snart kommer fler diktpubliceringar, men vi hinner byta år innan dess.

Tillsammans med en kompis startade jag även en egen haiku-kanal: Haiku-kompis. En blogg för korta dikter.


Bokförlag

I år färdigställde jag mitt manus till en diktsamling: Poetisk organologi. Mitt manus har alldeles nyligen hittat till ett förlag som verkligen omhuldar det! Jag vågar knappt tänka det, än mindre yttra det högt, för då kanske jag förstör det, men jag tror faktiskt att det kan bli bokrelease under våren. Och då kan vi kan vänta oss en mycket vacker liten utgåva. 🖤


Redaktionsmedlem i Aurora

Nu i december blev det också klart att jag numera ingår i redaktionen för den lilla tidskriften Aurora. Så fantastiskt roligt det ska bli att medverka i ett sådant sammanhang. Aurora ges ut av Romantiska förbundet, innehåller mest poesi men även andra konstnärliga uttryck, och även intervjuer och reportage. Ska bli roligt att bidra och samarbeta med ett gäng poetiska romantiker.


Långväga möte

Sist, men verkligen inte minst – början av året såg min brevvän från 80-talet Carrie till att vi äntligen fick träffas. Hon gjorde en world tour och stannade till i Göteborg bara för min skull. Vilken grej! Smånervöst möte som blev väldigt fint. Det kändes som att vi känt varandra länge. Och det har vi ju. Jag är glad att vi fick ses på riktigt. Tack Carrie för att du såg till att förverkliga detta! 

Rapport från Nuet

Ibland undrar jag om jag är riktigt klok – jag är så ”driven” (hatar egentligen det ordet) och kan inte motstå att ge mig in i nya personliga projekt hela tiden. Tack vare denna benägenhet har jag nu en intressant vår framför mig.

Jag hoppas kunna slutföra kursen Kreativt skrivande III vid Linnéuniversitetet. Det är den sista kursen på grundnivå, sedan blir det magisternivå. Mycket spännande! Har även hoppat på en liten 7,5-poängare i musikvetenskap, vilket kommer att ge mig möjlighet att avsluta min magisterutbildning där till hösten, om jag skriver uppsatsen. Det har jag för avsikt att göra. Jag har uppsatsämnet någorlunda klart för mig redan. 

Samtidigt ser jag fram emot att debutera som poet inför världen, genom att publiceras i inte bara en utan två fina poesitidskrifter under våren. Ska även försöka leverera en artikel till en musiktidskrift som jag är mycket glad över att ha fått förtroende från. 

Jag njuter av att ha möjlighet att fördjupa mig i mina ”passioner”. Som om inte detta räckte har jag en fin familj som både tar mycket tid men som också respekterar mitt behov av egen tid. (Det betyder dock inte att det är enkelt att få ihop allting).

Även om jag har väldigt mycket roligt just nu så är inte precis alla förutsättningar på topp. Jag är sjuk sedan några år och väntar nu på operation för att avlägsna min dysfunktionella sköldkörtel. Den där sjukdomen, som kallas Graves sjukdom, har även orsakat ögonproblem och dubbelseende, men det är inget jag inte klarar av att leva med om det inte blir allför dåligt. Det finns prismor. Det finns värre sjukdomar.

Jag har genom olika slags terapi, både mental och fysisk, kunnat uppnå en slags förståelse för min egen smärtsamma kropp, vilket har resulterat i mindre smärta. Det är helt fantastiskt. En avgörande del av processen verkar vara att bejaka min lust att vidareutveckla mig inom mina intresseområden: poesi och musik. Samt att bejaka mitt inre motstånd mot att göra sådant som jag inte gillar... Det är kanske viktigast av allt.

Taggat med: 

, , ,

Ljudkonst - konstljud - konstmusik

Jag borde skriva mer om musik här i min blogg, det tänker jag ofta. 

Musikvetenskap är det ämne som dominerar min universitetsutbildning. Jag kan faktiskt lite grann om musik. Ur olika aspekter: estetiskt, konstnärligt, psykologiskt, socialt, kulturhistoriskt, antropologiskt, och så vidare.

Musik är min stora passion, det intresse jag i särklass ägnat mig åt längst, mest och djupast. Både lyssnat och spelat och skapat. Framför allt bottnar jag i pop- och rockmusiken. Det är där jag fått mina emotionella kickar och bekräftelser. Och får fortfarande. 

Vad gäller intellektuell stimulans, som jag faktiskt också känner behov av ibland, så har ganska sällan musik varit en källa (om man bortser från sångtexter). Det är egentligen konstigt, men så är det. Jag har snarare sökt i litteraturen och poesin efter intressanta och utmanande tankelekar. Någon sällsynt gång har musik gett den typen av hjärnkickar också. Då har det ofta varit så kallad nutida musik. Experimentella och avantgardistiska förhållningssätt till musiktraditionen. Här finns massor att hämta, men tyvärr har jag sällan gjort det, för det är så otympligt – jag vill ju ha det live. Och jag är lat. Dålig kombo.

Därför är jag glad att jag lyckades pallra mig iväg för att se ljudkonstutställningen Efterklang på Röda Stens konsthall innan den tog slut.  

Jag uppskattade utställningen riktigt mycket medan jag såg den. Men så här i efterhand känns det nästan som att jag låtsades, åtminstone överdrev jag min entusiasm en aning, bara för att jag ville gilla vad jag var med om. Redan där och då kände jag mig dock lite besviken på bristen på överraskningar och utmaningar.

Jag förstod till exempel inte riktigt grejen med Ursula Nistrups musikkuber. Alltså: konstnären hade tagit foton på ett slags musikkuber som ingår i ornamenten i en skotsk renässanskyrka. Musikkubernas inristade tecken på sidorna tror man ska återge det på den tiden "farliga" tritonusintervallet. Dessa kuber i sig var lite intressanta att se. Jag förstår emellertid inte riktigt vad konstnären bidrog med här. Att uppmärksamma oss på dessa gamla musikkuber genom sina foton? Det är ju inget nytt att musik har uttryckts, tolkats och nedtecknats på många fantasifulla sätt genom århundraden, kanske till och med årtusenden. Och gett upphov till upprörda känslor. Bannor från religiösa håll, rädslor för musikens makt över människorna. Allt går igen med jämna mellanrum.

musikkuber

Nistrup hade också tillverkat två egna musikkuber, baserade på akustiken i Röda Sten. Med hjälp av två musiker/kompositörer hade hon spelat in ett antal tritonus-intervall i byggnaden, och med någon slags teknik omvandlat ljuden till mönster som hon ristat in i två tegelstenar, typ. Är detta intressant konst? Nja. Jag tycker det saknas något. Nerv, kanske. Eller djup. Överarbetat utan att direkt bli något i slutändan.

Den danska konstnären Kirstine Roepstorff hade gjort mobiler, alltså hängande skulpturer, som skulle återge ljud och musik visuellt. Tanken var att ljud är rörelse, och konstnären hade försökt fånga rörelser med sina mobiler. Skulpturer som rör sig och återger skuggor och reflektioner i rummet. Det hela var mycket vackert. Jag gillar idén också, önskan om att kunna att frysa rörelser, att fånga ett flyktigt ögonblick på det sättet. Det lockar mig. Men jag vet ändå inte om jag blev särskilt imponerad. Ett myller av hängande former a lá Miró. Vackra. Men räcker det? 

visuellt ljud?visuellt ljud?

Det stora huvudverket The Forty Part Motet av kanadensiskan Janet Cardiff var mäktigt. Ett 40-stämmigt körverk framfördes med en högtalare för varje stämma uppställda i en ring. Vi besökare kunde välja att lyssna i mitten av ringen, lyssna på enskilda stämmor eller röra oss i rummet för att få olika perspektiv. Verket som sjöngs var en motett från 1500-talet av Thomas Tallis som han skrev till drottning Elisabeth I:s 40-årsdag. Det hela var väldigt effektfulllt, särskilt i den salen, industrilokalen blev en kyrka av tonerna. Mäktigast av allt upplevde jag tystnaden efteråt. Och enligt utställningstexten var det det som var själva poängen. 

The Forty Party Motet

Men vari låg själva konsten i detta? Någon annan hade ju redan skrivit verket, det har förmodligen någon gång framförs live av riktiga sångare, kanske stående i en liknande cirkel. Visst, konstnären gav oss en möjlighet att uppleva detta ovanligt mångstämmiga verk på ett sätt som liknar en riktig kör i rummet. Det var fantastiskt. Men ändå. Jag hade velat ha något mer...

Nu kan jag förstås inte dra någon generell slutsats kring så kallad ljudkonst efter den här utställningen. Jag vet ingenting om dessa konstnärer ur ett större perspektiv. Men det är klart att jag ändå funderar lite på konst med ljud i. Hur bra är egentligen konstnärer på det? Jag upplever att de medverkande i denna utställning saknade något för att kunna tänka mer fritt kring ljud och musik. Kompetens kanske? Eller är det jag som har kompetensproblem? (Det har jag förstås definitivt, på konstområdet.)

Jag funderar på begreppet ljudkonst. Jag, som är intresserad av ljud, och kanske faktiskt har hört och läst mycket mer om och av ljudande uttryck än vad gemene konstnär har, kanske inte ska söka efter något nytt inom detta fält? Jag borde nog leta mig till "konstljud" i stället. Finns detta begrepp på svenska ens? Art sounds. Kanske kallas det oftast bara för konstmusik..? 

Jag ser i alla fall fram emot GAS-festivalen. I år ska jag dit.

Konst