Visar inlägg taggade med musikvetenskap

Tillbaka till bloggens startsida

Två milstolpar på en vecka

Torsdag 22 augusti.  genomfördes äntligen opponeringen mot min magisteruppsats i musikvetenskap. Jag var en aning orolig innan, eftersom jag visste att mitt ämne inte tillhörde de konventionella inom musikstudier, och min tid som uppsatsstudent hade varit ensam. 

Musiken i Tomas Tranströmers diktning. En studie i verbal musik.

Är det möjligt att en skriven text kan ge läsaren en musikupplevelse? Kan musik "skrivas in" i text, eller skrivas i textform? Om det handlar uppsatsen. För mig har detta arbete varit en intressant studie där jag lyckats kila in min kärlek till poesin i musikvetenskapen. På samma sätt som jag med mitt konstnärliga arbete i Kreativt skrivande förra året (motsvarande C-uppsats) skrev en poetisk encyklopedi över musikinstrument. (Boken Poetisk organologi är under produktion hos Styx förlag.) 

Det har känts viktigt för mig att på något vis lyckas foga ihop mina två "livsspår". Det är lite som att jag helar mig själv. Eller kanske snarare "samlar ihop" mig. Får ihop två stigar till en väg.

Att slutföra detta arbete var emellertid en mycket större bedrift än så. Detta handlade om att slutföra något som jag inte gjorde klart redan 1994, när jag läste D-kursen i musikvetenskap. Uppsatsen blev bara halvklar då, vilket har irriterat mig i alla år. Jag fick ett ryck och tog ett omtag cirka 2007, då det visade sig att jag inte längre kunde tillgodoräkna mig den gamla D-kursens poäng, eftersom kurserna och poängsystemet var förändrat. Så jag började faktiskt om och läste några fördjupningskurser, men uppsatsen nådde jag aldrig fram till. Då handlade det nog mest om att jag inte hade något uppsatsämne klart för mig. Men nu, ytterligare tio år senare, lyckades jag alltså slutföra processen, trots att jag inte längre hade Lasse Lilliestam vid min sida – min lärare (sedermera professor) som fanns där när jag kom till institutionen 1989 och som alltid var min handledare och inspiratör därefter. Som alltid välkomnat mig när jag dykt upp efter flera års frånvaro och sagt att jag vill läsa några kurser. (Den där första gången jag återkom efter tio år glömmer jag aldrig, då sa han: "Jag visste att du skulle komma tillbaka!")

  

Lasse gick i pension för ett år sedan, lagom till att jag äntligen skulle börja med det oerhört fördröjda uppsatsskrivandet. Typiskt. Men han dök upp till ventileringen. Det är svårt att med ord beskriva vad det betydde för mig. 

Söndag 25 augusti. Då skickade jag min bok till tryckeriet.

Haiku som mindfulness. En handbok.

Det är en nybörjarbok för den som är nyfiken på den japanska diktformen haiku. Här får man tips på hur man kan komma igång med eget skrivande, samtidigt som man lär sig en metod för mindfulness. Men mest handlar det om haiku. Avstressningen kommer liksom på köpet i haiku, det är inget som jag har hittat på. Jag bara berättar om det. Naturligtvis kom idén till boken ur min egen erfarenhet.

Nu väntar jag alltså på ett provtryck. Känslan är väldigt härlig, måste jag säga.

Min plan är att börja erbjuda workshops och haikuevents på allvar, och då kommer boken finnas med som ett fint komplement. Kanske säljer den i några exemplar på egen hand också, den är tänkt att tåla det.

 

Måndag 26 augusti. Idag har jag varit oförskämt smärtfri (fast nog borde det vara normalt och inte oförskämt att inte ha ont). Jag misstänker att ett visst mått av inre tillfredsställelse kan spela in. 

Poetiska utflykter och en del insikter

Gunnar Björling

I det kommande numret av tidskriften Aurora har jag skrivit en artikel om poeten Gunnar Björling. En ganska kort artikel, men den var svår att skriva. Det överraskade mig. Jag läser så lätt hans dikter, men det var inte helt enkelt att berätta om varför. Den som är nyfiken kan snart läsa den artikeln, plus flera andra intervjuer och dikter i ett matigt dubbelnummer om finlandssvensk poesi. Prenumeration rekommenderas till denna tidskrift (där jag numera ingår i redaktionen – jag ska inte låtsas vara opartisk). Klicka på länken här ovan, där finns instruktioner.

Sedan jag skrev här i bloggen senast har det hänt en hel del i mitt liv. Det har ju också gått flera månader. Min lilla haikuvärld, till exempel, har expanderat till ett universum. Tack vare att jag bestämde mig för att åka på internationell haikukonferens i brittiska St Albans i slutet av maj. Den helgen blev en slags vändpunkt. Eller kanske snarare ett startskott för ett seriösare haikuskrivande, tack vare inspirationen som många nya internationella kontakter och vänner för med sig.

Jag har skrivit en bok om hur hälsosamt det är att skriva haiku. Den korras för fullt och skickas inom kort till tryck. Jag ger ut den själv, genom mitt företag Tala om som också erbjuder haiku som workshop/event. Haiku som mindfulness heter boken, som innehåller både handledning till skrivande och ett tjugotal haikudikter.

Under våren har processen med min diktsamling pågått i lagom takt, med hjälp av Styx förlag som ger ut den. Boken heter Poetisk organologi och förväntas finnas tillgänglig att läsa i september. Redan i augusti publiceras dikten om orgel i Kyrkomusikernas tidning!

I slutet av augusti sker ventileringen av min magisteruppsats i musikvetenskap. Den heter Musiken i Tomas Tranströmers diktning. En studie i verbal musik. Jag är oerhört nöjd med att ha fixat skriva den under året som varit. Jag har verkligen slitit. Här knyter jag ihop mina två ämnesområden musik och poesi på ett riktigt lyckat sätt tycker jag.

Sedan startar snart den femte och sista kursen i kreativt skrivande vid Linnéuniversitetet, jag ser mycket fram emot den, men också med ett visst vemod. De senaste fyra årens skrivande har fått en allt tydligare struktur och inriktning tack vare kursen. Men någon gång måste man väl vara redo att stå på egna ben. Några skrivarkollegor på kursen har tack och lov blivit vänner och jag hoppas att vi fortsätter stötta varandra även efter avslutad utbildning. Det gör vi förresten redan. Efter denna kurs har jag en konstnärlig masterexamen.

Jag vill ju helst få arbeta med författarskap, skrivarkurser och textkonst i framtiden, om nu någon missat det.

Vid sidan av allt det här jobbar jag ju också på mitt vanliga jobb, så klart. Uppdraget inom arrangörsutveckling och festivaler är det inget större fel på. Jag har varit med och skapat flera väldigt spännande projekt som utvecklar både människor och platser. Det är roligt. 

Men jag funderar en hel del över det fängelseliknande huset som Västra Götalandsregionen har byggt. De har liksom lyckats bygga in en känsla av utanförskap och ensamhet i lokalerna, trots att man aldrig riktigt kan komma undan och vara helt själv. Ingenstans är man bekväm – varken vad gäller atmosfär eller ergonomi. Det finns inga ledtrådar om verksamhetens karaktär i våra lokaler – eftersom vi inte ska betrakta lokalerna som våra, de är ju ”allas”. Men istället tillhör de ingen. Vi smyger omkring som spöken. Rullgardinerna åker ner automatiskt vid dagsljus, vi ska visst arbeta i dunkel. Det krävs nyckel inte bara för att komma in, utan även ut. Olustigt. Jag har nog aldrig vantrivts så intensivt i en byggnad.

Tur då att det finns andra, mer mentala, rum att söka sig till.

skrivlängtan
diktens utsikt över
inre landskap

Konst