Enkelt uttryckt

Allt besvär jag gick igenom för att få tillgång till filmen med Simon and Garfunkels Concert in Central Park på video: En flöjtistkollega i orkestern jag var med i visste att hennes föräldrar hade spelat in konserten när den sändes på tv nyligen. Det visade sig vara på Beta-Max. Vi hade VHS. Jag lånade deras film och gick till någon tv-handlare i stan som kunde ordna en VHS-kopia. 

Det visade sig att kopian som jag betalade en peng för hade defekt ljud, det var alldeles för svagt i början, men efter några låtar kom volymen upp i normal nivå. Kanske var det inte kopians fel, det kan ha varit så på min kompis föräldrars inspelning.

Men åh vad jag sedan tittade på denna konsertfilm. 

Numera har jag inte längre någon VHS-spelare, och konserten har jag sedermera införskaffat på DVD, men den har jag inte direkt slitit ut. Antagligen för att jag redan ”kan” hela konserten. Behöver bara tänka på den.

Den här konsertens versioner av låtarna sitter i ryggmärgen. Till och med mellansnacken.

Ikväll hade jag emellertid behov av någon slags tro på mening, tröst om man så vill. Ville lyssna på musik (inte ens det gör jag tillräckligt ofta nuförtiden) och valet föll på denna DVD. Jag såg på hela konserten, utan att titta på låtlistan i förväg, utan jag lät mig bara åka med på resan. Jag hade varit där förut, visserligen, och kände mig helt hemma. Men ändå upplevde jag någon slags ny känslomässig insikt. Musiken är inte bara havet som bär, när man försöker navigera efter stjärnorna. Musiken är även båten, stjärnhimlen och hamnen.

I september i år var det exakt 40 år sedan den här konserten spelades in. 40! Jag har haft den med mig i 35. Tack.

Om jag fick välja EN konsert i livet så råder ingen tvekan: Konserten i Central Park med Simon and Garfunkel, 1981.

Detta hände några år senare, gissningsvis 1985. Jag spelade i orkester och en av mina flöjtistkollegor berättade att hennes föräldrar hade spelat in hela konserten på video, när den sändes på tv. Jag blev överlycklig. Vid den här tiden var video fortfarande ganska nytt, så det var faktiskt en osannolik tur att jag hittade någon med konserten på video. 

Med en liten komplicerande detalj. Hennes föräldrar hade Beta-Max. 

För att fräscha upp minnet kring hur det var med detta: i videoapparaternas barndom konkurrerade två olika format, Beta-Max och VHS. Beta-Max kom först, tror jag, och var kvalitetsmässigt bäst, men VHS var av någon anledning starkast och kom in som en vinnare. 

Vi hade VHS.

Jag var väldigt angelägen, och lösningsfokuserad. Jag lånade Beta-kassetten och hittade en radiohandlare i stan som kunde kopiera filmen till VHS-format. Det kostade förstås en slant men det var det så klart värt. På kopian blev emellertid ljudnivån svag i början av konserten, och i takt med att kvällsmörkret lade sig över Central Park ökade volymen till en fylligare ton. Men vad tusan. Jag hade hela konserten!

Som jag har tittat på denna konsert. Jag tillbringade åtskilliga timmar framför tv:n på heltäckningsmattan i gillestugan, och jag kan fortfarande vartenda mellansnack utantill. 

Peace like a river ran through the city
Long past the midnight curfew
We sat starry-eyed
Oh, we were satisfied

And I remember
Misinformation followed us like a plague
Nobody knew from time to time
If the plans where changed
Oh, if the plans were changed

You can beat us with wires
You can beat us with chains
You can run out your rules
But you know you can’t outrun the history train
I‘ve seen a glorious day

Four in the morning
I woke up from out of my dreams
Nowhere to go but back to sleep
But I’m reconciled
Oh, oh, oh, I’m gonna be up for a while
Oh, oh, oh, I’m gonna be up for a while
Oh, oh, oh, I’m gonna be up for a while

© 1971 Words and Music by Paul Simon