Visar inlägg taggade med poesi

Tillbaka till bloggens startsida

Att skriva en vår-dikt

Jag har alltid haft löjligt lätt för att skämmas. Kombinationen med en rädsla för att göra fel gjorde mig ganska hämmad som barn. Inte på alla sätt, men på vissa sätt. Jag har nog varit ganska självsäker också, när det har gällt sådant som jag vetat om att jag varit bra på. Sammanfattningsvis: Jag var ganska duktig av mig. Jag var bra på att spela flöjt till exempel. Jag var bra på språk. Jag kände mig trygg så länge det fanns ett facit.

Samtidigt – denna längtan efter att skapa! Det är svårt att förstå hur det hänger ihop.

Jag minns fortfarande skräcken den flöjtlektionen jag blev uppmanad att improvisera. Det stod i noterna i läroboken att man skulle improvisera i några takter. Där fanns några föreslagna toner som kunde användas. Jag diskuterade de där fyra-fem takterna länge med min tålmodiga, underbara flöjtfröken Monica. Sedan tutade jag pliktmässigt några eländiga helt platta toner på den angivna sträckan. Det var så hemskt alltihop att jag fortfarande känner lite ångest när jag skriver om det nu, över 35 år senare.

Samma sak gällde skrivandet. Jag var duktig på stavning och grammatik, och en fena på att skriva referat. Så ibland drabbades jag av uppgiften att skriva en helt fri uppsats, som jag själv skulle hitta på. Kraftig ångest. Jag hade ingen som helst fantasi. Helt blank. Jag kunde bara skriva sanningar, sådant som var ”based on a true story”, exempelvis en redogörelse för vad jag hade gjort under sommarlovet. Inte för att det heller var lätt, men det gick med ansträngning, och jag fick alltid kämpa för att lyckas närma mig föreskrivet sidantal.

För att gå ännu längre tillbaka. I tvåan på lågstadiet skulle vi skriva en dikt. Jag minns att jag tyckte om idén, förutom att jag inte hade någon aning om vad jag skulle skriva. Förmodligen är det därför jag minns detta så väl. Den där rädslan för att misslyckas med att ”hitta på” – inget kan väl vara mer hämmande i en kreativ process! Fröken sa att vi skulle gå ut och beskriva vårtecken. Så det gjorde vi. Gick ut på den gamla skolgården och letade. Min dikt, som jag skrev våren 1978, var jättesvår att skriva. 

Min frigörelseprocess från rädslan att göra fel började efter att jag gått ut gymnasiet. I musiksammanhang gick det ganska snabbt. Jag var inte ens 30 när jag vågade spela improvisationsflöjt i publika tillställningar. Med skrivandet var det värre. Där krävdes uppmuntran från en riktig författare för att jag skulle våga söka in på journalistutbildningen.  Då var jag redan närmare 30. Sedan arbete i ytterligare 10-15 år som skribent i andras tjänst. 

Hade jag inte fått mitt andra barn sent i livet så hade kanske allt stannat här. Hade jag inte fått vara föräldraledig i två år och fått tid att upptäcka min egen lust och längtan, och vad den längtan handlade om, så hade jag aldrig börjat skriva dikter igen. Det tog mig ett halvt liv att förstå vad fantasi egentligen är, och lika länge att börja tro på min kapacitet att formulera något eget, som skulle kunna vara av intresse för omvärlden. Det sistnämnda återstår att se. Självförtroendet är åtminstone införskaffat – idag kom examensbeviset på en konstnärlig masterexamen. Nu vill jag börja jobba på riktigt.

Poetisk vår i sikte

Haiga: monody

Idag är det fredag, Alla hjärtans dag, sista dagen på ett snöfritt vinterlov som vi tillbringat på hemmaplan. Resan till norr blev inställd på grund av feber i familjen, den vandrade runt. Det var tråkigt att inte komma iväg till mamma och pappa några dagar, men vi har ändå haft det bra. Jag har ägnat några nätter – min bästa kreativa tid på dygnet, tyvärr sällan möjlig att utnyttja numera – åt att skriva, komma in i mitt pågående projekt ordentligt. Det har varit mycket bra. Nu är det nästan så att jag vet varthän det bär.

Åh vad jag älskar nätter. Men det är ju ingen nyhet.

Om hösten handlade om utgivningen av mina två böcker – halleluja! – så handlar denna vår om att avsluta mina studier i kreativt skrivande. Nu går jag masterkursen på Linnéuniversitetet. Det är den sista. Jag har varit distraherad under höstterminen, men nu känns det alltså som att jag börjar återta kontrollen. 

Det är också min avsikt att rulla igång lite mer utåtriktad aktivitet kring skrivandet och författarskapet. Av den anledningen känns det betydelsefullt att ha blivit invald som medlem i Författarcentrum Väst.

Här är några saker som jag har på gång framöver:

20–21 mars – Poesimässa på Stadsbiblioteket i Göteborg. Kl 16.00 på fredagen läser jag ur min bok Poetisk organologi. Jag kommer att finnas tillgänglig bland utställarna båda dagarna, då tidskriften Aurora som jag jobbar med har ett bord.

Söndag 26 april – Hanami, japansk vårfest, i Botaniska trädgården. Jag håller i en löpande haikuworkshop hela dagen. Det blir nog mer av en haikustation. Kom förbi då! Skriv en haiku om körsbärsblommorna eller de fina karparna som släpps ut i dammen. Jag finns i Galleri Floras Rike (ingång via butiken). 

27 juni– 4 juli – At the Fringe i Tranås. Medverkan på festivalen. Mer info så småningom!

Fler evenemang tillkommer snart, det känner jag på mig.

Bokomslag Poetisk organologi

Två böcker...

Bild på mina två böcker Poetisk organologi och Haiku som mindfulness

Nu är böckerna ute och dikterna är befriade. Den 15 november bjöd jag på releasefest och hade en fantastisk kväll. Så många människor som kom och var nyfikna, uppmuntrande, beundrande. Det hela var väldigt märkvärdigt, och märkligt. Ganska overkligt, faktiskt. 

Att be min goda vän poeten Linda Ghaderi vara konferencier och samtalspartner var ett lyckodrag naturligtvis. Hon var (och är) fantastisk. 

Bland släkt och vänner som dök upp måste jag nämna min barndomsvän Siv, som kom resande från Stockholm, liksom min kusin Johnny och hans fru Helena, min skolkamrat Maritza som jag inte träffat på 32 år (!) förärade mig med sitt besök, vilket var så otroligt roligt! För att inte tala om min gamla brevvän Carrie från Kalifornien som under Europa-resa ”gömt” sig i Grekland i några veckor extra bara för att kunna stanna på denna kontinent länge nog för att komma... Helt enormt! Förutom dessa långresare så kom en lång rad gamla kompisjobbare från Musik i Väst, och många vänner och bekanta som jag känner från lite olika håll. Musikvetenskapen, journalistiken, silversmidet och några andra sammanhang.

Min äldste son Zakaria höll i bokbord och försäljningen, medan min yngste son Alexander satt på den högst belägna läktarplatsen och skötte sig fint. Joachim och hans föräldrar och syster var där. Jag saknade bara min egen mamma och pappa. Och lillbrorsan. Det här var ju som bästa födelsedagspartyt. Eller bröllopsfest kanske, och någon sådan lär jag ju knappast få anledning att bjuda in till. Så det gäller helt enkelt att ge ut fler böcker.

Böckerna Poetisk organologi och Haiku som mindfulness går att beställa via min hemsida talaom.se

Två milstolpar på en vecka

Torsdag 22 augusti.  genomfördes äntligen opponeringen mot min magisteruppsats i musikvetenskap. Jag var en aning orolig innan, eftersom jag visste att mitt ämne inte tillhörde de konventionella inom musikstudier, och min tid som uppsatsstudent hade varit ensam. 

Musiken i Tomas Tranströmers diktning. En studie i verbal musik.

Är det möjligt att en skriven text kan ge läsaren en musikupplevelse? Kan musik "skrivas in" i text, eller skrivas i textform? Om det handlar uppsatsen. För mig har detta arbete varit en intressant studie där jag lyckats kila in min kärlek till poesin i musikvetenskapen. På samma sätt som jag med mitt konstnärliga arbete i Kreativt skrivande förra året (motsvarande C-uppsats) skrev en poetisk encyklopedi över musikinstrument. (Boken Poetisk organologi är under produktion hos Styx förlag.) 

Det har känts viktigt för mig att på något vis lyckas foga ihop mina två "livsspår". Det är lite som att jag helar mig själv. Eller kanske snarare "samlar ihop" mig. Får ihop två stigar till en väg.

Att slutföra detta arbete var emellertid en mycket större bedrift än så. Detta handlade om att slutföra något som jag inte gjorde klart redan 1994, när jag läste D-kursen i musikvetenskap. Uppsatsen blev bara halvklar då, vilket har irriterat mig i alla år. Jag fick ett ryck och tog ett omtag cirka 2007, då det visade sig att jag inte längre kunde tillgodoräkna mig den gamla D-kursens poäng, eftersom kurserna och poängsystemet var förändrat. Så jag började faktiskt om och läste några fördjupningskurser, men uppsatsen nådde jag aldrig fram till. Då handlade det nog mest om att jag inte hade något uppsatsämne klart för mig. Men nu, ytterligare tio år senare, lyckades jag alltså slutföra processen, trots att jag inte längre hade Lasse Lilliestam vid min sida – min lärare (sedermera professor) som fanns där när jag kom till institutionen 1989 och som alltid var min handledare och inspiratör därefter. Som alltid välkomnat mig när jag dykt upp efter flera års frånvaro och sagt att jag vill läsa några kurser. (Den där första gången jag återkom efter tio år glömmer jag aldrig, då sa han: "Jag visste att du skulle komma tillbaka!")

  

Lasse gick i pension för ett år sedan, lagom till att jag äntligen skulle börja med det oerhört fördröjda uppsatsskrivandet. Typiskt. Men han dök upp till ventileringen. Det är svårt att med ord beskriva vad det betydde för mig. 

Söndag 25 augusti. Då skickade jag min bok till tryckeriet.

Haiku som mindfulness. En handbok.

Det är en nybörjarbok för den som är nyfiken på den japanska diktformen haiku. Här får man tips på hur man kan komma igång med eget skrivande, samtidigt som man lär sig en metod för mindfulness. Men mest handlar det om haiku. Avstressningen kommer liksom på köpet i haiku, det är inget som jag har hittat på. Jag bara berättar om det. Naturligtvis kom idén till boken ur min egen erfarenhet.

Nu väntar jag alltså på ett provtryck. Känslan är väldigt härlig, måste jag säga.

Min plan är att börja erbjuda workshops och haikuevents på allvar, och då kommer boken finnas med som ett fint komplement. Kanske säljer den i några exemplar på egen hand också, den är tänkt att tåla det.

 

Måndag 26 augusti. Idag har jag varit oförskämt smärtfri (fast nog borde det vara normalt och inte oförskämt att inte ha ont). Jag misstänker att ett visst mått av inre tillfredsställelse kan spela in. 

Schubertiana i Göteborg

Franz Schubert

Jag minns att jag tänkte hur dumt det var, att aldrig utnyttja rabatten på Konserthuset. Det tyder på att detta var när jag hade pluggat musikvetenskap ett tag. Jag började hösten 1989 och gick A-, B- och C-kurserna i ett svep. Så låt säga att jag tänkte det där om Konserthuset våren 1991. Då var jag 21. Och ett halvt. 

Den här dagen var mycket varm. Solen stekte. Det var glest med folk på Götaplatsen vid lunchtid och jag fick en plötslig ingivelse att faktiskt gå på en sådan där lunchkonsert. Till dem var det fri entré. 

Jag satte mig på balkongens första rad så att jag kunde luta mig fram över räcket. Måste ha varit i Stenhammarsalen. Som jag minns det var det nästan bara jag där. 

En stråkkvintett mitt på scenen började spela. Det verkade ovanligt, med fem stråkmusiker, i stället för fyra. Strax därpå blev jag fullständigt gripen av den vackra, vemodiga, levnadsglada musiken. Den var så oväntat vacker, gick rakt in i mig, det kändes som att den beskrev mina känslor. Det var som att den kom ut ur mig i stället för tvärtom.

När jag steg ut på Götaplatsen igen bländades jag av ljuset, och solen stekte fortfarande, men världen var helt annorlunda.  

[…]
Och han som fångar upp signalerna från ett helt liv i några ganska vanliga ackord av fem stråkar,
han som får en flod att strömma genom ett nålsöga
är en tjock yngre herre från Wien, av vännerna kallad ”Svampen”, som sov med glasögonen på
och ställde sig punktligt vid skrivpulpeten om morgonen.
Varvid notskriftens underbara tusenfotingar satte sig i rörelse.

III
De fem stråkarna spelar. Jag går hem genom ljumma skogar med marken fjädrande under mig,
kryper ihop som en ofödd, somnar, rullar viktlös in i framtiden, känner plötsligt att växterna har tankar.
[…]

I går kväll när jag läste Tomas Tranströmers dikt Schubertiana i sängen innan jag skulle sova uppfylldes jag av en märkvärdig och fin känsla: jag hade inte bara hade läst dikten, utan jag hade verkligen levt den.

Allt ljus på mig: personlig årskrönika

Faktiskt är det rätt intressant att titta i backspegeln på året som gått. Det är så lätt att undra vad man egentligen har gjort. Det känns som om tiden bara gått. Jag undrade också vad jag inspirerats mest av. Så här kommer en slags sammanställning över de mest minnesvärda upplevelserna jag hade under året, ur ett konstnärligt perspektiv alltså.



MUSIK


Thom Yorke live på Sonár Barcelona.

Thom Yorkes album Suspiria.


Jag vet jag är ensidig. Jag är med musik som med pålägg på frukostmackan: en utpräglad periodare. Nuvarande Radiohead-period har pågått i fem år. Har senaste året även lyssnat en hel del på Kate Bush, Arvo Pärt, John Cage. För ett par månader sedan hade jag en egen liten R.E.M.-festival.


Mitt poesiprojekt Poetisk organologi (mer om det längre ner) ledde mig till en hel del fördjupning kring musik som jag vanligtvis inte ägnar mig åt. Fokus låg på instrumenten, från viola d’amore till qin. (Vilka instrument finns inte däremellan?)


Genom jobbet närvarade jag i oktober på världsmusikmässan Womex. Därifrån har jag två riktigt fina konsertminnen: Den koreanska slagverkaren Kim So Ra som gjorde en explosiv – både fysiskt och estetiskt – show, och den schweiziske dragspelaren Mario Batkovic som utforskade instrumentets klangmöjligheter, vilket var mycket annorlunda. Omväxlande expressivt och meditativt. Inte särskilt melodiskt, jag minns det hela mest som ett mörkt vibrerande ljudrum.


Sedan de där konserterna där sällskapet stod i fokus, inte musiken, även om den också var bra:


ELO – med Zacke ❤️

Per Gessle – med Nilla 💙

Lauryn Hill – med Sivan 💜 



LITTERATUR


Rebecca Solnit: Det avlägset nära

Rebecca Solnit: Gå vilse. En fälthandbok

Staffan Börjesson: Än flyger aspfjärilen

Stephen King: Att skriva

Annie Dillard: Det skrivande livet

Ben Lerner: Varför alla hatar poesi


Poesi jag läst mycket av i år:

Gunnar Björling, Tomas Tranströmer, Ann Jäderlund, Helga Krook, Ko Un, Eva-Stina Byggmästar. Och mycket haiku.


Fick en roman i födelsedagspresent av min son. Mörkrets hjärta av Joseph Conrad. Stark läsupplevelse, när jag väl trängt in i Conrads språk. Leddes in i en annan tid, annan världsbild, annan kontinent, andra värderingar. Det var en mycket inspirerande bok, och oväntad läsupplevelse. Den bjöd lite motstånd i början, men sträcklästes sedan.


Dessutom, en bonusbok värd att nämnas: Min gamle klasskompis från journalisthögskolan Thomas Pettersson gav ut en bok om Palme-mordet. Den osannolika mördaren. En slags litteratur jag sällan (typ aldrig) läser, men som jag i den här fallet sträckläste. För att den var bra. Kul! 



KONST / UTSTÄLLNING


Museu de la Música

Musikmuseet i Barcelona. Jättefin instrumentutställning, vackert exponerade instrument från när och fjärran, förr och nu. Mitt andra besök gjorde mig inte besviken.


Museu Frederic Marès 

Alla träskulpturer med Maria med Jesusbarnet var överväldigande. Inte ur ett religiöst perspektiv. Det var interaktionen mellan mor och son som var intressant. Även detta sett under samma Barcelona-resa.


Chiharu Shiota: The Distance

Installationen med alla trådarna, Nät eller livlina? Kanske både-och. På Göteborgs konstmuseum.


Medelhavsmuseet

Varje gång jag varit i Stockholm har jag sprungit dit en stund. Jag finner det väldigt fridfullt och stärkande att vandra runt bland antika skulpturer och spår. Fint museum, som en miniversion av Glyptoteket i Köpenhamn.


Jin Taira: Doble o mitad

Märklig liten utställning som gjorde intryck. Mycket text, bilder, musiknoter, sångtexter, collage, böcker och tavlor. Allt var kanske inte så bra. Men jag uppskattade konstnärens utnyttjande av sin poetiska frihet. Bland annat tre platsspecifika böcker, en för varje utställningsrum. 

Centro Atlántico de Arte Moderno (CAAM) i Las Palmas, Gran Canaria.



PERSONLIGT


Det har hänt en massa med mig i år, både bra och dåligt. Jag drar igenom det dåliga först, så blir det en desto roligare avslutning på det här inlägget.


Hälsan

I mars var jag tvungen att operera bort sköldkörteln. Ett snitt på halsen kändes gruvsamt, för att uttrycka det milt. Jag är en orolig person med dödsångest. Jag var inte övertygad om att jag skulle överleva. Det gjorde jag, tack och lov. Men jag var inte beredd på hur medtagen hela kroppen skulle bli efter ett sådant ingrepp. 

I somras blev jag återigen sjukskriven, hela semestern och lite till, på grund av stress och ångest kopplat till jobbet. Ett omfattande projekt jag inte ville ansvara för från första början, men ingen lyssnade, tog nu ut sin rätt. Ingen ska behöva jobba i motvilja, i synnerhet inte om jobbet kräver ganska mycket kreativitet och entusiasm. Min arbetslust är nu körd i botten, och även om jag arbetar igen så är det svårt. Det sitter mycket långt inne att vara kreativ på jobbet. Lusten för både min roll och mitt ansvarsområde är ganska stukat. Jag vill helst byta arbetsuppgifter och har inlett processer för att kunna förverkliga det.

Att vara slutkörd psykiskt påverkar även den fysiska hälsan. Förutom att stress ger mig fysiska smärtor, framför allt i rygg, bäcken och ben, har jag under hösten dessutom drabbats av än den ena, än den andra åkomman, vilket har sinkat mig. 


Studier

Privat är däremot kreativiteten och arbetslusten hög. Jag har under året haft förmånen att utveckla mitt konstnärliga skrivande under handledning av (under hela förra läsåret) poeten Helga Krook, och senaste terminen essäisten och litteraturvetaren Niklas Schiöler. Jag är mycket tacksam! Kurserna i kreativt skrivande på Linnéuniversitetet rekommenderar jag verkligen. Skrivandet är naturligtvis helt efter ens egen hjärna, det är en själv som skapar innehållet i sin kurs. Men kursen erbjuder deadlines och feedback. Och nya skrivarkompisar! Jag är nu inne på den fjärde kursen, D-kursen alltså. 

Jag har även återupptagit musikvetenskapen med avsikt att slutföra min magisterexamen. Har ”bara” uppsatsen kvar och den påbörjade jag nu under hösten. Har tyvärr inte presterat lika mycket som jag hade önskat, och jag hoppas hälsan tillåter lite högre tempo till våren. Vill verkligen ro detta i land.


Publicerat poesi

I våras publicerade jag dikter för första gången. Dels i tidskriften Lyrikvännen, dels i Populär poesis digitala upplaga. Alldeles nyss hade jag med en liten haiku i tidskriften Blåeld. Snart kommer fler diktpubliceringar, men vi hinner byta år innan dess.

Tillsammans med en kompis startade jag även en egen haiku-kanal: Haiku-kompis. En blogg för korta dikter.


Bokförlag

I år färdigställde jag mitt manus till en diktsamling: Poetisk organologi. Mitt manus har alldeles nyligen hittat till ett förlag som verkligen omhuldar det! Jag vågar knappt tänka det, än mindre yttra det högt, för då kanske jag förstör det, men jag tror faktiskt att det kan bli bokrelease under våren. Och då kan vi kan vänta oss en mycket vacker liten utgåva. 🖤


Redaktionsmedlem i Aurora

Nu i december blev det också klart att jag numera ingår i redaktionen för den lilla tidskriften Aurora. Så fantastiskt roligt det ska bli att medverka i ett sådant sammanhang. Aurora ges ut av Romantiska förbundet, innehåller mest poesi men även andra konstnärliga uttryck, och även intervjuer och reportage. Ska bli roligt att bidra och samarbeta med ett gäng poetiska romantiker.


Långväga möte

Sist, men verkligen inte minst – början av året såg min brevvän från 80-talet Carrie till att vi äntligen fick träffas. Hon gjorde en world tour och stannade till i Göteborg bara för min skull. Vilken grej! Smånervöst möte som blev väldigt fint. Det kändes som att vi känt varandra länge. Och det har vi ju. Jag är glad att vi fick ses på riktigt. Tack Carrie för att du såg till att förverkliga detta! 

Trädens utsträckning, molnen

Lövsångare


Lövträden sträcker sig efter varandra. I den milda brisen ser de ut att kittla varandras fingertoppar. Kanske är detta så långt naturen kan sträcka sig utan att kulturen tar vid. 


*


Jag betraktar träden och försöker beskriva deras rörelser med min blygsamma förmåga, fånge i språkets otillräcklighet, ännu ett exempel på att människan mer än något annat uttrycker sin begränsning i allt hon gör.


*


Konsten är en manifestation för människans längtan att nå bortom sig själv. En längtan efter att likna trädens utsträckning, eller molnens obegränsning.


*


Dikter är som moln. Poeter fyller dem med idéer till innehåll. Läsare formar dem med sina egna ögon när de glider förbi. Allt löses sedan upp i intighet, till evig förening med alltet. 

Äldre inlägg

Konst