Visar inlägg taggade med poesi

Tillbaka till bloggens startsida

Schubertiana i Göteborg

Franz Schubert

Jag minns att jag tänkte hur dumt det var, att aldrig utnyttja rabatten på Konserthuset. Det tyder på att detta var när jag hade pluggat musikvetenskap ett tag. Jag började hösten 1989 och gick A-, B- och C-kurserna i ett svep. Så låt säga att jag tänkte det där om Konserthuset våren 1991. Då var jag 21. Och ett halvt. 

Den här dagen var mycket varm. Solen stekte. Det var glest med folk på Götaplatsen vid lunchtid och jag fick en plötslig ingivelse att faktiskt gå på en sådan där lunchkonsert. Till dem var det fri entré. 

Jag satte mig på balkongens första rad så att jag kunde luta mig fram över räcket. Måste ha varit i Stenhammarsalen. Som jag minns det var det nästan bara jag där. 

En stråkkvintett mitt på scenen började spela. Det verkade ovanligt, med fem stråkmusiker, i stället för fyra. Strax därpå blev jag fullständigt gripen av den vackra, vemodiga, levnadsglada musiken. Den var så oväntat vacker, gick rakt in i mig, det kändes som att den beskrev mina känslor. Det var som att den kom ut ur mig i stället för tvärtom.

När jag steg ut på Götaplatsen igen bländades jag av ljuset, och solen stekte fortfarande, men världen var helt annorlunda.  

[…]
Och han som fångar upp signalerna från ett helt liv i några ganska vanliga ackord av fem stråkar,
han som får en flod att strömma genom ett nålsöga
är en tjock yngre herre från Wien, av vännerna kallad ”Svampen”, som sov med glasögonen på
och ställde sig punktligt vid skrivpulpeten om morgonen.
Varvid notskriftens underbara tusenfotingar satte sig i rörelse.

III
De fem stråkarna spelar. Jag går hem genom ljumma skogar med marken fjädrande under mig,
kryper ihop som en ofödd, somnar, rullar viktlös in i framtiden, känner plötsligt att växterna har tankar.
[…]

I går kväll när jag läste Tomas Tranströmers dikt Schubertiana i sängen innan jag skulle sova uppfylldes jag av en märkvärdig och fin känsla: jag hade inte bara hade läst dikten, utan jag hade verkligen levt den.

Allt ljus på mig: personlig årskrönika

Faktiskt är det rätt intressant att titta i backspegeln på året som gått. Det är så lätt att undra vad man egentligen har gjort. Det känns som om tiden bara gått. Jag undrade också vad jag inspirerats mest av. Så här kommer en slags sammanställning över de mest minnesvärda upplevelserna jag hade under året, ur ett konstnärligt perspektiv alltså.



MUSIK


Thom Yorke live på Sonár Barcelona.

Thom Yorkes album Suspiria.


Jag vet jag är ensidig. Jag är med musik som med pålägg på frukostmackan: en utpräglad periodare. Nuvarande Radiohead-period har pågått i fem år. Har senaste året även lyssnat en hel del på Kate Bush, Arvo Pärt, John Cage. För ett par månader sedan hade jag en egen liten R.E.M.-festival.


Mitt poesiprojekt Poetisk organologi (mer om det längre ner) ledde mig till en hel del fördjupning kring musik som jag vanligtvis inte ägnar mig åt. Fokus låg på instrumenten, från viola d’amore till qin. (Vilka instrument finns inte däremellan?)


Genom jobbet närvarade jag i oktober på världsmusikmässan Womex. Därifrån har jag två riktigt fina konsertminnen: Den koreanska slagverkaren Kim So Ra som gjorde en explosiv – både fysiskt och estetiskt – show, och den schweiziske dragspelaren Mario Batkovic som utforskade instrumentets klangmöjligheter, vilket var mycket annorlunda. Omväxlande expressivt och meditativt. Inte särskilt melodiskt, jag minns det hela mest som ett mörkt vibrerande ljudrum.


Sedan de där konserterna där sällskapet stod i fokus, inte musiken, även om den också var bra:


ELO – med Zacke ❤️

Per Gessle – med Nilla 💙

Lauryn Hill – med Sivan 💜 



LITTERATUR


Rebecca Solnit: Det avlägset nära

Rebecca Solnit: Gå vilse. En fälthandbok

Staffan Börjesson: Än flyger aspfjärilen

Stephen King: Att skriva

Annie Dillard: Det skrivande livet

Ben Lerner: Varför alla hatar poesi


Poesi jag läst mycket av i år:

Gunnar Björling, Tomas Tranströmer, Ann Jäderlund, Helga Krook, Ko Un, Eva-Stina Byggmästar. Och mycket haiku.


Fick en roman i födelsedagspresent av min son. Mörkrets hjärta av Joseph Conrad. Stark läsupplevelse, när jag väl trängt in i Conrads språk. Leddes in i en annan tid, annan världsbild, annan kontinent, andra värderingar. Det var en mycket inspirerande bok, och oväntad läsupplevelse. Den bjöd lite motstånd i början, men sträcklästes sedan.


Dessutom, en bonusbok värd att nämnas: Min gamle klasskompis från journalisthögskolan Thomas Pettersson gav ut en bok om Palme-mordet. Den osannolika mördaren. En slags litteratur jag sällan (typ aldrig) läser, men som jag i den här fallet sträckläste. För att den var bra. Kul! 



KONST / UTSTÄLLNING


Museu de la Música

Musikmuseet i Barcelona. Jättefin instrumentutställning, vackert exponerade instrument från när och fjärran, förr och nu. Mitt andra besök gjorde mig inte besviken.


Museu Frederic Marès 

Alla träskulpturer med Maria med Jesusbarnet var överväldigande. Inte ur ett religiöst perspektiv. Det var interaktionen mellan mor och son som var intressant. Även detta sett under samma Barcelona-resa.


Chiharu Shiota: The Distance

Installationen med alla trådarna, Nät eller livlina? Kanske både-och. På Göteborgs konstmuseum.


Medelhavsmuseet

Varje gång jag varit i Stockholm har jag sprungit dit en stund. Jag finner det väldigt fridfullt och stärkande att vandra runt bland antika skulpturer och spår. Fint museum, som en miniversion av Glyptoteket i Köpenhamn.


Jin Taira: Doble o mitad

Märklig liten utställning som gjorde intryck. Mycket text, bilder, musiknoter, sångtexter, collage, böcker och tavlor. Allt var kanske inte så bra. Men jag uppskattade konstnärens utnyttjande av sin poetiska frihet. Bland annat tre platsspecifika böcker, en för varje utställningsrum. 

Centro Atlántico de Arte Moderno (CAAM) i Las Palmas, Gran Canaria.



PERSONLIGT


Det har hänt en massa med mig i år, både bra och dåligt. Jag drar igenom det dåliga först, så blir det en desto roligare avslutning på det här inlägget.


Hälsan

I mars var jag tvungen att operera bort sköldkörteln. Ett snitt på halsen kändes gruvsamt, för att uttrycka det milt. Jag är en orolig person med dödsångest. Jag var inte övertygad om att jag skulle överleva. Det gjorde jag, tack och lov. Men jag var inte beredd på hur medtagen hela kroppen skulle bli efter ett sådant ingrepp. 

I somras blev jag återigen sjukskriven, hela semestern och lite till, på grund av stress och ångest kopplat till jobbet. Ett omfattande projekt jag inte ville ansvara för från första början, men ingen lyssnade, tog nu ut sin rätt. Ingen ska behöva jobba i motvilja, i synnerhet inte om jobbet kräver ganska mycket kreativitet och entusiasm. Min arbetslust är nu körd i botten, och även om jag arbetar igen så är det svårt. Det sitter mycket långt inne att vara kreativ på jobbet. Lusten för både min roll och mitt ansvarsområde är ganska stukat. Jag vill helst byta arbetsuppgifter och har inlett processer för att kunna förverkliga det.

Att vara slutkörd psykiskt påverkar även den fysiska hälsan. Förutom att stress ger mig fysiska smärtor, framför allt i rygg, bäcken och ben, har jag under hösten dessutom drabbats av än den ena, än den andra åkomman, vilket har sinkat mig. 


Studier

Privat är däremot kreativiteten och arbetslusten hög. Jag har under året haft förmånen att utveckla mitt konstnärliga skrivande under handledning av (under hela förra läsåret) poeten Helga Krook, och senaste terminen essäisten och litteraturvetaren Niklas Schiöler. Jag är mycket tacksam! Kurserna i kreativt skrivande på Linnéuniversitetet rekommenderar jag verkligen. Skrivandet är naturligtvis helt efter ens egen hjärna, det är en själv som skapar innehållet i sin kurs. Men kursen erbjuder deadlines och feedback. Och nya skrivarkompisar! Jag är nu inne på den fjärde kursen, D-kursen alltså. 

Jag har även återupptagit musikvetenskapen med avsikt att slutföra min magisterexamen. Har ”bara” uppsatsen kvar och den påbörjade jag nu under hösten. Har tyvärr inte presterat lika mycket som jag hade önskat, och jag hoppas hälsan tillåter lite högre tempo till våren. Vill verkligen ro detta i land.


Publicerat poesi

I våras publicerade jag dikter för första gången. Dels i tidskriften Lyrikvännen, dels i Populär poesis digitala upplaga. Alldeles nyss hade jag med en liten haiku i tidskriften Blåeld. Snart kommer fler diktpubliceringar, men vi hinner byta år innan dess.

Tillsammans med en kompis startade jag även en egen haiku-kanal: Haiku-kompis. En blogg för korta dikter.


Bokförlag

I år färdigställde jag mitt manus till en diktsamling: Poetisk organologi. Mitt manus har alldeles nyligen hittat till ett förlag som verkligen omhuldar det! Jag vågar knappt tänka det, än mindre yttra det högt, för då kanske jag förstör det, men jag tror faktiskt att det kan bli bokrelease under våren. Och då kan vi kan vänta oss en mycket vacker liten utgåva. 🖤


Redaktionsmedlem i Aurora

Nu i december blev det också klart att jag numera ingår i redaktionen för den lilla tidskriften Aurora. Så fantastiskt roligt det ska bli att medverka i ett sådant sammanhang. Aurora ges ut av Romantiska förbundet, innehåller mest poesi men även andra konstnärliga uttryck, och även intervjuer och reportage. Ska bli roligt att bidra och samarbeta med ett gäng poetiska romantiker.


Långväga möte

Sist, men verkligen inte minst – början av året såg min brevvän från 80-talet Carrie till att vi äntligen fick träffas. Hon gjorde en world tour och stannade till i Göteborg bara för min skull. Vilken grej! Smånervöst möte som blev väldigt fint. Det kändes som att vi känt varandra länge. Och det har vi ju. Jag är glad att vi fick ses på riktigt. Tack Carrie för att du såg till att förverkliga detta! 

Trädens utsträckning, molnen

Lövsångare


Lövträden sträcker sig efter varandra. I den milda brisen ser de ut att kittla varandras fingertoppar. Kanske är detta så långt naturen kan sträcka sig utan att kulturen tar vid. 


*


Jag betraktar träden och försöker beskriva deras rörelser med min blygsamma förmåga, fånge i språkets otillräcklighet, ännu ett exempel på att människan mer än något annat uttrycker sin begränsning i allt hon gör.


*


Konsten är en manifestation för människans längtan att nå bortom sig själv. En längtan efter att likna trädens utsträckning, eller molnens obegränsning.


*


Dikter är som moln. Poeter fyller dem med idéer till innehåll. Läsare formar dem med sina egna ögon när de glider förbi. Allt löses sedan upp i intighet, till evig förening med alltet. 

Bra dag idag

en albatross lyfter 

inte utan vind


en flyttfjäril flyttar 

inte utan vind


en smärtfri dag 

är en sådan vind



 

Taggat med: 

,

Idag är en Björling-dikt


En kvinna gråter

och en mor,

och ingen vet varför

hon ler ibland.

En människa går från dag till dag.

En doms slag, och snön som smälter.

Och snön som lägger sig

snart.


(Gunnar Björling, 1938)

Taggat med: 

,

En tid för haiku

Sommaren är, precis som andra årstider, en perfekt tid för kontemplation och skriftlig reflektion. Haiku är en utmärkt form för den som inte vill fastna i veckor i en och samma text (även om man självklart kan göra det). Gå en inspirationspromenad, en ginko, och var uppmärksam på nuet. Samla sinnesinstryck, anteckna gärna, det kan vara intryck av ljud, syn, doft, känsel, minnen. 

Använd sedan dina anteckningar som grund till att skriva en haiku, en kortdikt, som i sin japanska ursprungsform gav uttryck för en ögonblicksupplevelse samtidigt som den visade på människans relation till naturen och alltets ofantlighet.

En egen haiku behöver naturligtvis inte innehålla detta, eller följa alla regler som gällde för den ursprungliga diktformen. Du är fri att använda dina ord hur du vill, så att du själv får största möjliga utbyte av dem.

Jag har tur som har en haiku-kompis. Hon heter Nillla. Vi har börjat dela våra haikudikter i en blogg, främst för att inspirera varandra. Kanske kan vi inspirera fler? Välkomna att kika!

Taggat med: 

, , , , ,

Dubbeldebut som poet

Under maj månad har jag blivit publicerad som poet två gånger. Är det inte fantastiskt? Det är ett stort steg från att aldrig ha publicerat dikter tidigare. 

Först i Lyrikvännen, det är så stort att jag knappt förstår det själv. För mig – och säkerligen för många andra – är Lyrikvännen den finaste publikationen för poesi. I senaste numret, nr 2-3 2018, finns fem dikter med som jag skrivit. Enstaka nummer av Lyrikvännen kan beställas här.

Parallellt medverkar jag i Populär poesis digitala nummer 36, med tre dikter. Oerhört roligt att få synas och få mölligheten att bli läst i två publikationer samtidigt.

Vilket erkännande som poet dessutom, att klämma sig igenom det där nålsögat. (Jag misstänker nämligen att antalet refuseringar överskrider antagningar.) 

Det blir spännande att se om jag kan behålla flaggan i topp. :)

Äldre inlägg

Konst