Enkelt uttryckt

Det finns anledning att tro att poesin är den konstart som bäst kan förmedla musikupplevelser – ja, till och med bättre än musiken – eftersom poesin har förmågan att omvandla musik till det universella språk som många redan tror att den är. 

”Där ordet upphör, där börjar musiken.” Uttrycket har tillskrivits den tyske författaren Wilhelm Heinrich Wackenroder (1773–98). Under romantiken upphöjde de unga poeterna musiken som ett konstnärligt ideal, en förebild, och sammanblandade dessutom musikupplevelsen med religiösa föreställningar och gärna en gnutta magi. Wackenroder och hans vän Ludwig Tieck (1773–1853) formulerade sig utförligt kring detta, vilket musikforskaren Finn Benestad sammanfattar i sin bok Musik och tanke:

De kallar musiken ”drömmens land”, ”himla-andarnas språk”, ”det sista andedraget”. De ser i musiken ett ”främmande, helt nytt förtrollande själsligt väsen”, ”luftiga, sköna molnformationer”, de uppfattar tonkonsten som ”de osynliga andarnas stumma sång och maskerade dans”. Tonerna fyller dem med ”saliga aningar”, de är fyllda av ”det allra obegripligaste, det saligaste och den allra mest hemlighetsfulla gåta”. Musiken lär oss att ana ”närvaron av den gudomliga saligheten”, och den kan försätta människan i en stämning, där man känner sig som ”i ett hinsides liv av förklarad skönhet”.

Romantiken var metafysikens tidevarv, där känslolivet, gärna kopplat till det undermedvetna och mystiska, bejakades. Musikens svårfångade väsen passade in och blev en förebild för poeterna. Musik kunde påverka människors känslor, men hur gick det till? Nog borde det på något sätt vara möjligt att åstadkomma samma effekter med poesi? 

Det är musik, när vassen drömmer vaken,

Musik i bäckens gång mot lugnad vik,

Musik i allt, fast vi förstå så föga

Af återklangen här ifrån det höga –

ur Don Juan (sång 15:5) av Lord Byron (1788–1826)

Svensk översättning av C. V. A. Strandberg 

Att romantikernas sökande efter musikens mystiskt undermedvetna ofta ledde till det ogripbart utomkroppsliga var ett arv från idén om sfärernas musik, en världsbild som präglade européerna från antiken och nästan fram till vår tid. Den förkommer fortfarande inom New Age, och även inom de konstnärliga uttrycken, åtminstone i symbolisk betydelse för något som finns bortom vår fattningsförmåga.

Pythagoras (ca 570–495 f.Kr.) upptäckte det matematiska förhållandet mellan längden på en spänd sträng och dess tonhöjd. Han kopplade ihop detta med matematiska förhållanden som observerats i naturen, och drog på något vis slutsatsen att världens matematiska balans uttrycks genom en musik som är ohörbar för människan, men som ändå finns där. Den kallades ”musica mundana”, eller ”musica universalis”, ofta benämnd ”sfärernas musik”, eftersom den även omfattade himlakropparnas rörelser i harmonisk relation till varandra. 

Från sfärernas musik till kulturbrygga

De flesta av oss håller nog med om att vi är omgivna av musik, även när vi inte har valt det själva. Bakgrundsljud i butiker och restauranger, stämningshöjare på film, och för att inte tala om explosionen av tv-program med musiktema: Så ska det låta, Så mycket bättre, Idol, Let’s dance, Helt lyriskt, Stjärnornas stjärna och så vidare. Alla är vi mer eller mindre tvungna att ha en relation till den ständigt närvarande musiken. Det är egentligen inte riktigt detta påtvingade lyssnande som avses med ”musica universalis”, men det faktum att vi alla hålls som gisslan i populärmusikens tidevarv kan säkerligen missleda oss, likt ett slags stockholmssyndrom, att tro att musiken är en länk som förenar oss människor. Musiken finns ju alltid där och fyller ut tomrum och tystnad mellan oss. 

Det finns en utbredd vilja att betrakta musik som ett universellt språk. En gemensam plattform där alla människor kan kommunicera med varandra utan att behöva använda ord. Det vore ju så bra om det gick! ”Där ordet upphör, där börjar musiken”. Men när Wackenroder syftade på människospråkets oförmåga att fånga ”himla-andarnas språk” och ”de osynliga andarnas stumma sång” så menar vi idag somaliers, svenskars och afghaners oförmåga att kommunicera med varandra eftersom vi inte behärskar varandras språk. Idén om musik som universellt språk har förskjutits från att handla om ett språk bortom det mänskliga till ett i allra högsta grad mänskligt språk i semantisk mening.

Det musikaliska språket är inte baserat på förståelse, kognition, som det verbala språket, utan på känsla, emotion. Det finns inga universella tonföljder eller ackord som slår an samma känsla hos alla människor. Vi ”förstår” musiken på olika sätt beroende på vilka musikerfarenheter vi gjort tidigare. Musik fungerar inte som ett gemensamt språk för alla människor i hela världen. Det kommer till exempel inte naturligt för alla svenska öron att gilla arabiska eller indiska mikrotoner (alltså tonsteg som befinner sig mellan dem vi är vana vid i dur- och mollskalor) eller att spontandansa till sjutaktsrytmer. Det går naturligtvis att lära sig – precis som man kan lära sig andra främmande språk. Däremot är musik en universell företeelse, en uttrycksform som finns överallt, och som i alla kulturer anses besitta en slags magisk eller svårbegriplig kraft. 

Musikens metafysik

Poeterna har länge, kanske alltid, beundrat musikens metafysiska förmåga. Få har formulerat det i ord så väl som den tyske poeten Rainer Maria Rilke (1875–1926), här i svensk tolkning av Johannes Edfeldt (1952):

Till musiken

Musik: statyers andedräkt. Kanhända:

bilders stillhet. Språk, där språken

sluta; tid,

som lodrät står i förlorade hjärtans riktning.

Känslor – för vem? Förvandling

av känsla – till vad? Till hörbart landskap.

Gåta: musik. Du hjärtas rum

som växer från oss. Vårt innersta jag som oss övermäktigt

vill tränga sig ut – , heliga avsked

då det inre står omkring oss

som fjärmaste fjärran, som andra

sidan av luften:

rent,

ofantligt,

ej mer beboligt.

Rilkes beskrivning av musiken är makalös. Han liknar musiken vid det omöjliga: statyers andedräkt, målningars tystnad, ett språk bortom ord (här kom det igen), vårt innersta hjärterum som vuxit ur oss. Och framför allt: musiken liknas vid en tid som går i en annan riktning än livets.

Detta med tiden och rummet är intressant. Många upplever att musik får tiden att stå stilla, samtidigt som den rör sig i någon riktning. Rör sig musiken i tiden eller i rummet? Det är sant att ett musikstycke pågår under en viss tid, men det rör sig inte ett dugg. Att vi upplever att en melodi går ”upp” eller ”ner” är en villfarelse. Vi liknar tonernas förhållande till varandra som höga eller låga, det är så vi nedtecknar noterna på ett papper, uppåt och nedåt. Men tonerna i sig rör sig inte åt något håll, inte heller är de snabba ibland och långsamma ibland, de stannar alltid där de är, i nuet. Upplevelsen av att musiken rör sig är en metafor; vi omvandlar musiken till ett fysiskt objekt i vår föreställning. Det är en nödvändig förenkling av dess svårgripbara väsen – annars skulle vi ha svårt att prata om den.

Verbal musik och diktens möjligheter

Den amerikanske forskaren Steven Paul Scher blev en pionjär inom musik-litterära studier genom sitt intresse för relationen mellan språk och musik. Det resulterade i slutet av 1960-talet i en teori kring vad han kallade ”verbal musik” – resultatet av en författares gestaltning av musik med ord, genom att beskriva intrycken, upplevelsen och symboliken av den. Det kan vara ett verkligt stycke musik, eller ett fiktivt. Ett exempel på verbal musik finns i dikten Schubertiana (1978) av Tomas Tranströmer. I den tredje av diktens fem strofer beskrivs den svårfångade euforiska känslan som Schuberts Stråkkvintett i C-dur ger upphov till:

De fem stråkarna spelar. Jag går hem genom ljumma skogar 

med marken fjädrande under mig

kryper ihop som en ofödd, somnar, rullar viktlös in i fram- 

tiden, känner plötsligt att växterna har tankar.

Det är inte sannolikt att diktjaget bokstavligen kryper ihop som en ofödd, eller rullar viktlös in i framtiden, eller hör växternas tankar. Det är beskrivningar av omöjliga aktiviteter, men diktjaget upplever uppenbarligen att det omöjliga är möjligt. Det är musiken som ger upphov till den känslan, och poeten förmedlar den skickligt till oss läsare genom att gestalta musikupplevelsen som en litterär beskrivning.

Poesin har förmågan att kunna förmedla en musikupplevelse utan att musiken behöver höras. Det är möjligt eftersom det inte är själva musiken som utgör det universella språket, utan sinnesrörelserna som den ger upphov till: känslorna. Musikens effekt. Det är inte svårt att förstå vad poeterna så länge försökt komma åt. Känslan av gränslöshet som musik kan framkalla hos lyssnaren, en känsla av att betydelsen av tid och rum plötsligt upphör. Den känslan, som Tomas Tranströmer så väl beskriver genom att använda musik som metafor i dikten C-dur (1962):

C-dur

När han kom ner på gatan efter kärleksmötet virvlade snö i luften.

Vintern hade kommit

medan de låg hos varann.

Natten lyste vit.

Han gick fort av glädje.

Hela staden sluttade.

Förbipasserande leenden –

alla log bakom uppfällda kragar.

Det var fritt!

Och alla frågetecken började sjunga om Guds tillvaro. Så tyckte han.

En musik gjorde sig lös

och gick i yrande snö

med långa steg.

Allting på vandring mot ton C.

En darrande kompass riktad mot C. En timme ovanför plågorna.

Det var lätt!

Alla log bakom uppfällda kragar.

Tranströmer försöker inte förmedla en musikupplevelse. Han vill förmedla ett känslorus som diktjaget upplever efter ett härligt kärleksmöte. För att frammana den upprymda känslan använder han sig av musik som metafor, eftersom han vet att musik kan framkalla den här speciella känslan av att det omöjliga är möjligt.

Genom att låta metaforiken få denna ytterligare dimension, genom att tillskriva orden om musik även betydelsen av känslor, så får språket dubbel kraft, kanske mer. Dikten blir större än sina ord med hjälp av musiken, musiken blir större än musik – ett plus ett blir minst tre. Steven Paul Scher beskriver det som att den skicklige författaren (eller kompositören?) av verbal musik har förmågan att med ord förmedla upplevelsen av att tid och rum smälter samman, och ibland att flera konstarters estetiska gränser överskrids och överlappar varandra. Här öppnas nya möjligheter bortom gränsen för vad en konstart kan åstadkomma på egen hand.

Musikkänslan är det universella

Den stora fördelen med verbal musik är att den är tyst. Läsaren kan själv välja musik från sin inre spellista för att sätta ljud på den beskrivna musiken. Läsaren väljer en musik som speglar den känsla som poeten uttrycker. När Tranströmers lyckliga, kärleksrusiga person promenerar genom staden, och ”en musik gör sig fri”, så kan läsaren själv välja hur musiken låter. Här kan vi läsare förenas i förståelsen kring frihetskänslan, men var och en av oss lyssnar på olika musik för att framkalla den känslan.

Låt oss prova ett annat exempel från en annan tid – den romantiske poeten John Keats klassiska dikt Ode till en grekisk urna (1819). En av stroferna lyder:

En ohörd melodi mer skönhet har

än den vi kan förnimma; spela på,

o stumma flöjt, en sång så underbar

av tystnad, som blott själen kan förstå.

Vad John Keats gör, precis som Tranströmer, är att låta läsaren fylla dikten med musik utifrån sin personliga musiksmak, en musik som matchar känslan, och som samtidigt blir känslan. Vad kommer först, musiken eller känslan? Kanske kommer enbart en känsla, utlöst av minnet av en musikupplevelse. Utlöst av texten som kanske faktiskt är musiken? 

Den tysta musiken i poesin fungerar som ett universellt språk eftersom läsaren själv kan välja vilken musik som passar ihop med känslan. På så sätt är läsaren med och skriver dikten/kompositionen. Det påminner om modernistiske konstnären Duchamps idé om att ett konstverk fullbordas när det möter sin publik. Den avantgardistiske tonsättaren John Cage resonerade likadant, han ansåg att det var lyssnaren som skapade musiken. Därför presenterade han tystnad som ett musikverk i 4’33” för piano. Alla ljud som hördes i konsertsalen ingick i verket. Pianisten började aldrig spela, och på urpremiären blev publiken arg. En förväntanstystnad som inte tillfredsställs är svår att uppskatta. Annat är det med en eftertystnad. I eftertystnaden, precis som i den tysta verbala musiken, kan man utan tvekan uppleva att växterna har tankar.

Musikpaviljongen

Musikerna har lämnat scenen.

Syrenerna som de satte

i vaser av jade

står böjda mot lutorna

som om de ännu lyssnar.

Chang-Wou-Kien (1879–1931) i artikelförfattarens översättning från engelska.

Carita Forslund

Källor

Finn Benestad, Musik och tanke. Huvudlinjer i musikestetikens historia från antiken till vår egen tid. Rabén & Sjögren, 1978.

Mark L. Johnson & Steve Larson, ””Something in the Way She Moves”—Metaphors of Musical Motion”, Metaphor and Symbol, 18:2, 63–84, 2003.

Emily Fragos (red.) Music’s Spell. Poems about Music and Musicians. Everyman’s Library. 2009.

Steven Paul Scher, ”Notes toward a Theory of Verbal Music”, Comparative Literature, Vol. 22, No. 2, Special Number on Music and Literature, Spring 1970, s. 147–156. Duke University Press/University of Oregon.

Essän publicerades första gången i Aurora, nr 1-2 2020.

En kvinna gråter

och en mor,

och ingen vet varför

hon ler ibland.

En människa går från dag till dag.

En doms slag, och snön som smälter.

Och snön som lägger sig

snart.

Denna dikt av Gunnar Björling gavs ut till världen 1938. Det är en dikt jag återkommer till. Jag skrev om den i bloggen för några år sedan. För en vecka sedan tog jag med den till min biblioterapigrupp, och varje dag sedan dess har jag mumlat den för mig själv.

Från början tror jag att den här dikten slog an hos mig som en spegel. Jag tänkte att jag ofta kände mig som den där kvinnan och modern som gråter, och som ler ibland. Det är inte alltid lätt att själv förstå varför man är ledsen eller glad. Många gånger blandas känslorna till ett besvärligt kaos, andra gånger till ett stillsamt vemod.

Efter de fyra första raderna ändrar dikten karaktär. ”En människa går från dag till dag.” Det handlar om livets gång. En vandring som pågår vare sig man vill eller inte. ”En doms slag” refererar till livshändelserna, milstolparna som ofta hörs i kyrkklockorna: dop, bröllop, begravning. Detsamma gäller snön som först smälter och som sedan lägger sig igen, där har vi naturens förlopp och upprepning. Naturen upprepar sig, men det gör inte den enskilda människan. När det är slut är det slut.

Det slog mig häromdagen att kvinnan som gråter kanske är Moder Jord. Jag läser den så och något händer med dikten. Varje gång jag läser dikten händer något med mig. 

Mina tvivel rör mitt skrivande. Det poetiska, alltså. Vad tjänar det egentligen till? Hur bra är det? Hur dåligt är det inte? Varför håller jag på? Varför kan jag inte sluta? Vad skulle jag göra i stället? Många frågor som går i varann, som är olika men samtidigt lika. Jag skriver ju för att jag vill, för att jag tycker det är roligt. Ändå blir det så jobbigt emellanåt.

Idag råkade jag läsa en presentationstext om en konstnär. Jag minns inte vem det var, men det stod att konstnären ville utmana vårt sätt att se eller betrakta något. Nu var det kanske inte konstnären själv som uttryckt sig så, det låter jag vara osagt. Det är en välanvänd och klichéartad formulering för att beskriva konstnärliga arbeten. Jag passade på att spegla mig själv i den: Är det det jag vill med mitt skrivande, att ”utmana” någons syn på något? Enkelt svar: nej. Jag kan nog inte tänka mig något mer lustdödande än att gå omkring med någon slags pekpinne för världen. En så fruktansvärt trist inställning. Jag vill bara gå omkring med en penna.

Jag minns en sekvens i en film om konstnären Louise Bourgeois, som i slutet av sitt långa liv regelbundet höll konstnärliga salonger. Hon var så gammal, liten och mager, i nittioårsåldern, och fortfarande nyfiken. De unga konstnärerna som bjöds in i hennes hem visade upp sina verk och ventilerade funderingar. En av dem sade något om lidandet som konstnärskapet innebar. Varpå Louise Bourgeois blev upprörd och röt till: Att vara konstnär är inte att lida! Att vara konstnär är ett privilegium! 

Om man tittar på Bourgeois egen produktion så handlar alltihop om våndor och lidanden som åsamkats av barndomen, moderskapet, den egna kroppen, relationer, ja rentav lidandet det innebär att vara människa. Stående teman i hennes konst. 

Men att få lov att, och att vara kapabel att kunna, uttrycka allt detta plågsamma i konstnärlig form, det är ett privilegium.

Lätt att blanda ihop det där. 

När jag säger att jag skriver för att jag tycker det är roligt så betyder det inte att jag skriver om roliga saker, och det betyder heller inte att jag skrattar när jag försöker finna de rätta formuleringarna. Det är inte roligt på det sättet. Nej, snarare handlar det om att känna sig stimulerad, road av utmaningen, och ruset som infinner sig när jag blir någorlunda nöjd. När jag lyckats fånga en tanke eller ett intryck på ett sätt som känns rätt. Där skapas också ett begär, tror jag, efter att få uppleva den tillfredsställelsen igen. Att det är möjligt lockar till nya försök.

Ingenting som är alltför enkelt är särskilt roligt. 

Jag skriver alltså inte för att utmana, utan snarare bara för att beskriva. Jag avbildar ju livet. Den yttre och den inre upplevelsen, den skildring jag väljer att skapa – och den skapas medan jag skriver. Jag har aldrig tänkt ut den innan.

Kanske är det så att jag mest av allt skriver för att få en sorts bekräftelse. I så fall, bekräftelse på vad? Helt enkelt en bekräftelse på att det är möjligt att skriva det jag skriver. Och att få läsa det.  

Ibland tvivlar jag redan på anteckningsstadiet, jag fann till exempel följande notering i ett block nyligen: ”Varför försöker jag beskriva tystnaden? Om jag bara är tyst så har jag den.” Precis så – och där kom samtidigt bekräftelsen.

Något i bildkonst, skulptur och konstinstallationer, och musik och ljudkonst, får mig ofta att tänka:

så vill jag skriva

Inspirationen måste komma från en konstart till en annan. 

Från ett sinne till ett annat. 

Vilket sinne är egentligen verksamt under skrivandet? Eller läsning? Synen förstås, som ser bokstäverna.

Musiken och poesin har relationen med tiden gemensam. Den tid som krävs för att ta sig igenom den.

Att uppleva musik är att lyssna. Ljudvärlden är en egen. 

Att uppleva en text är tolkning och föreställning, inga sinnesintryck är egentligen på riktigt. Jag måste själv föreställa mig sinnesintrycken som beskrivs eller gestaltas i texten. 

Då gör jag dem verkliga, men inifrån.

Skulpturen, den är verkligen där, och fyller sin plats i rummet. Jag ser den, jag kan vidröra den.

Målningen ser jag. Musiken hör jag.

Dessa omedelbara upplevelsebaserade konstarter.

Texten? Glyfer.

Måste tolkas innan den kan upplevas. 

Måste förstås. Tydas. Begripas.

Jag tycker mycket om att läsa, och jag studerar hur de bästa har gjort, men jag blir aldrig sugen på att härma eller imitera. Texterna är ju redan skrivna.

Däremot vill jag härma en målning, men med ord, 

jag vill härma skulpturen, men med ord,

jag vill härma musiken, men med ord.

Och tystnaden. 

Frånvaron, så som den ter sig när den är där, i mellanrummet, som den både skapar och fyller ut.

Jag har alltid haft löjligt lätt för att skämmas. Kombinationen med en rädsla för att göra fel gjorde mig ganska hämmad som barn. Inte på alla sätt, men på vissa sätt. Jag har nog varit ganska självsäker också, när det har gällt sådant som jag vetat om att jag varit bra på. Sammanfattningsvis: Jag var ganska duktig av mig. Jag var bra på att spela flöjt till exempel. Jag var bra på språk. Jag kände mig trygg så länge det fanns ett facit.

Samtidigt – denna längtan efter att skapa! Det är svårt att förstå hur det hänger ihop.

Jag minns fortfarande skräcken den flöjtlektionen jag blev uppmanad att improvisera. Det stod i noterna i läroboken att man skulle improvisera i några takter. Där fanns några föreslagna toner som kunde användas. Jag diskuterade de där fyra-fem takterna länge med min tålmodiga, underbara flöjtfröken Monica. Sedan tutade jag pliktmässigt några eländiga helt platta toner på den angivna sträckan. Det var så hemskt alltihop att jag fortfarande känner lite ångest när jag skriver om det nu, över 35 år senare.

Samma sak gällde skrivandet. Jag var duktig på stavning och grammatik, och en fena på att skriva referat. Så ibland drabbades jag av uppgiften att skriva en helt fri uppsats, som jag själv skulle hitta på. Kraftig ångest. Jag hade ingen som helst fantasi. Helt blank. Jag kunde bara skriva sanningar, sådant som var ”based on a true story”, exempelvis en redogörelse för vad jag hade gjort under sommarlovet. Inte för att det heller var lätt, men det gick med ansträngning, och jag fick alltid kämpa för att lyckas närma mig föreskrivet sidantal.

För att gå ännu längre tillbaka. I tvåan på lågstadiet skulle vi skriva en dikt. Jag minns att jag tyckte om idén, förutom att jag inte hade någon aning om vad jag skulle skriva. Förmodligen är det därför jag minns detta så väl. Den där rädslan för att misslyckas med att ”hitta på” – inget kan väl vara mer hämmande i en kreativ process! Fröken sa att vi skulle gå ut och beskriva vårtecken. Så det gjorde vi. Gick ut på den gamla skolgården och letade. Min dikt, som jag skrev våren 1978, var jättesvår att skriva. 

Min frigörelseprocess från rädslan att göra fel började efter att jag gått ut gymnasiet. I musiksammanhang gick det ganska snabbt. Jag var inte ens 30 när jag vågade spela improvisationsflöjt i publika tillställningar. Med skrivandet var det värre. Där krävdes uppmuntran från en riktig författare för att jag skulle våga söka in på journalistutbildningen.  Då var jag redan närmare 30. Sedan arbete i ytterligare 10-15 år som skribent i andras tjänst. 

Hade jag inte fått mitt andra barn sent i livet så hade kanske allt stannat här. Hade jag inte fått vara föräldraledig i två år och fått tid att upptäcka min egen lust och längtan, och vad den längtan handlade om, så hade jag aldrig börjat skriva dikter igen. Det tog mig ett halvt liv att förstå vad fantasi egentligen är, och lika länge att börja tro på min kapacitet att formulera något eget, som skulle kunna vara av intresse för omvärlden. Det sistnämnda återstår att se. Självförtroendet är åtminstone införskaffat – idag kom examensbeviset på en konstnärlig masterexamen. Nu vill jag börja jobba på riktigt.

Idag är det fredag, Alla hjärtans dag, sista dagen på ett snöfritt vinterlov som vi tillbringat på hemmaplan. Resan till norr blev inställd på grund av feber i familjen, den vandrade runt. Det var tråkigt att inte komma iväg till mamma och pappa några dagar, men vi har ändå haft det bra. Jag har ägnat några nätter – min bästa kreativa tid på dygnet, tyvärr sällan möjlig att utnyttja numera – åt att skriva, komma in i mitt pågående projekt ordentligt. Det har varit mycket bra. Nu är det nästan så att jag vet varthän det bär.

Åh vad jag älskar nätter. Men det är ju ingen nyhet.

Om hösten handlade om utgivningen av mina två böcker – halleluja! – så handlar denna vår om att avsluta mina studier i kreativt skrivande. Nu går jag masterkursen på Linnéuniversitetet. Det är den sista. Jag har varit distraherad under höstterminen, men nu känns det alltså som att jag börjar återta kontrollen. 

Det är också min avsikt att rulla igång lite mer utåtriktad aktivitet kring skrivandet och författarskapet. Av den anledningen känns det betydelsefullt att ha blivit invald som medlem i Författarcentrum Väst.

Här är några saker som jag har på gång framöver:

20–21 mars – Poesimässa på Stadsbiblioteket i Göteborg. Kl 16.00 på fredagen läser jag ur min bok Poetisk organologi. Jag kommer att finnas tillgänglig bland utställarna båda dagarna, då tidskriften Aurora som jag jobbar med har ett bord.

Söndag 26 april – Hanami, japansk vårfest, i Botaniska trädgården. Jag håller i en löpande haikuworkshop hela dagen. Det blir nog mer av en haikustation. Kom förbi då! Skriv en haiku om körsbärsblommorna eller de fina karparna som släpps ut i dammen. Jag finns i Galleri Floras Rike (ingång via butiken). 

27 juni– 4 juli – At the Fringe i Tranås. Medverkan på festivalen. Mer info så småningom!

Fler evenemang tillkommer snart, det känner jag på mig.