Visar inlägg taggade med poesi

Tillbaka till bloggens startsida

Källförteckning

Något i bildkonst, skulptur och konstinstallationer, och musik och ljudkonst, får mig ofta att tänka:

så vill jag skriva

Inspirationen måste komma från en konstart till en annan. 

Från ett sinne till ett annat. 

Vilket sinne är egentligen verksamt under skrivandet? Eller läsning? Synen förstås, som ser bokstäverna.

Musiken och poesin har relationen med tiden gemensam. Den tid som krävs för att ta sig igenom den.

Att uppleva musik är att lyssna. Ljudvärlden är en egen. 

Att uppleva en text är tolkning och föreställning, inga sinnesintryck är egentligen på riktigt. Jag måste själv föreställa mig sinnesintrycken som beskrivs eller gestaltas i texten. 

Då gör jag dem verkliga, men inifrån.

Skulpturen, den är verkligen där, och fyller sin plats i rummet. Jag ser den, jag kan vidröra den.

Målningen ser jag. Musiken hör jag.

Dessa omedelbara upplevelsebaserade konstarter.

Texten? Glyfer.

Måste tolkas innan den kan upplevas. 

Måste förstås. Tydas. Begripas.

Jag tycker mycket om att läsa, och jag studerar hur de bästa har gjort, men jag blir aldrig sugen på att härma eller imitera. Texterna är ju redan skrivna.

Däremot vill jag härma en målning, men med ord, 

jag vill härma skulpturen, men med ord,

jag vill härma musiken, men med ord.

Och tystnaden. 

Frånvaron, så som den ter sig när den är där, i mellanrummet, som den både skapar och fyller ut.

Fågelform – en ikonoekfrastisk reflektion

Dikt i fågelform

Att skriva en vår-dikt

Jag har alltid haft löjligt lätt för att skämmas. Kombinationen med en rädsla för att göra fel gjorde mig ganska hämmad som barn. Inte på alla sätt, men på vissa sätt. Jag har nog varit ganska självsäker också, när det har gällt sådant som jag vetat om att jag varit bra på. Sammanfattningsvis: Jag var ganska duktig av mig. Jag var bra på att spela flöjt till exempel. Jag var bra på språk. Jag kände mig trygg så länge det fanns ett facit.

Samtidigt – denna längtan efter att skapa! Det är svårt att förstå hur det hänger ihop.

Jag minns fortfarande skräcken den flöjtlektionen jag blev uppmanad att improvisera. Det stod i noterna i läroboken att man skulle improvisera i några takter. Där fanns några föreslagna toner som kunde användas. Jag diskuterade de där fyra-fem takterna länge med min tålmodiga, underbara flöjtfröken Monica. Sedan tutade jag pliktmässigt några eländiga helt platta toner på den angivna sträckan. Det var så hemskt alltihop att jag fortfarande känner lite ångest när jag skriver om det nu, över 35 år senare.

Samma sak gällde skrivandet. Jag var duktig på stavning och grammatik, och en fena på att skriva referat. Så ibland drabbades jag av uppgiften att skriva en helt fri uppsats, som jag själv skulle hitta på. Kraftig ångest. Jag hade ingen som helst fantasi. Helt blank. Jag kunde bara skriva sanningar, sådant som var ”based on a true story”, exempelvis en redogörelse för vad jag hade gjort under sommarlovet. Inte för att det heller var lätt, men det gick med ansträngning, och jag fick alltid kämpa för att lyckas närma mig föreskrivet sidantal.

För att gå ännu längre tillbaka. I tvåan på lågstadiet skulle vi skriva en dikt. Jag minns att jag tyckte om idén, förutom att jag inte hade någon aning om vad jag skulle skriva. Förmodligen är det därför jag minns detta så väl. Den där rädslan för att misslyckas med att ”hitta på” – inget kan väl vara mer hämmande i en kreativ process! Fröken sa att vi skulle gå ut och beskriva vårtecken. Så det gjorde vi. Gick ut på den gamla skolgården och letade. Min dikt, som jag skrev våren 1978, var jättesvår att skriva. 

Min frigörelseprocess från rädslan att göra fel började efter att jag gått ut gymnasiet. I musiksammanhang gick det ganska snabbt. Jag var inte ens 30 när jag vågade spela improvisationsflöjt i publika tillställningar. Med skrivandet var det värre. Där krävdes uppmuntran från en riktig författare för att jag skulle våga söka in på journalistutbildningen.  Då var jag redan närmare 30. Sedan arbete i ytterligare 10-15 år som skribent i andras tjänst. 

Hade jag inte fått mitt andra barn sent i livet så hade kanske allt stannat här. Hade jag inte fått vara föräldraledig i två år och fått tid att upptäcka min egen lust och längtan, och vad den längtan handlade om, så hade jag aldrig börjat skriva dikter igen. Det tog mig ett halvt liv att förstå vad fantasi egentligen är, och lika länge att börja tro på min kapacitet att formulera något eget, som skulle kunna vara av intresse för omvärlden. Det sistnämnda återstår att se. Självförtroendet är åtminstone införskaffat – idag kom examensbeviset på en konstnärlig masterexamen. Nu vill jag börja jobba på riktigt.

Poetisk vår i sikte

Haiga: monody

Idag är det fredag, Alla hjärtans dag, sista dagen på ett snöfritt vinterlov som vi tillbringat på hemmaplan. Resan till norr blev inställd på grund av feber i familjen, den vandrade runt. Det var tråkigt att inte komma iväg till mamma och pappa några dagar, men vi har ändå haft det bra. Jag har ägnat några nätter – min bästa kreativa tid på dygnet, tyvärr sällan möjlig att utnyttja numera – åt att skriva, komma in i mitt pågående projekt ordentligt. Det har varit mycket bra. Nu är det nästan så att jag vet varthän det bär.

Åh vad jag älskar nätter. Men det är ju ingen nyhet.

Om hösten handlade om utgivningen av mina två böcker – halleluja! – så handlar denna vår om att avsluta mina studier i kreativt skrivande. Nu går jag masterkursen på Linnéuniversitetet. Det är den sista. Jag har varit distraherad under höstterminen, men nu känns det alltså som att jag börjar återta kontrollen. 

Det är också min avsikt att rulla igång lite mer utåtriktad aktivitet kring skrivandet och författarskapet. Av den anledningen känns det betydelsefullt att ha blivit invald som medlem i Författarcentrum Väst.

Här är några saker som jag har på gång framöver:

20–21 mars – Poesimässa på Stadsbiblioteket i Göteborg. Kl 16.00 på fredagen läser jag ur min bok Poetisk organologi. Jag kommer att finnas tillgänglig bland utställarna båda dagarna, då tidskriften Aurora som jag jobbar med har ett bord.

Söndag 26 april – Hanami, japansk vårfest, i Botaniska trädgården. Jag håller i en löpande haikuworkshop hela dagen. Det blir nog mer av en haikustation. Kom förbi då! Skriv en haiku om körsbärsblommorna eller de fina karparna som släpps ut i dammen. Jag finns i Galleri Floras Rike (ingång via butiken). 

27 juni– 4 juli – At the Fringe i Tranås. Medverkan på festivalen. Mer info så småningom!

Fler evenemang tillkommer snart, det känner jag på mig.

Bokomslag Poetisk organologi

Två böcker...

Bild på mina två böcker Poetisk organologi och Haiku som mindfulness

Nu är böckerna ute och dikterna är befriade. Den 15 november bjöd jag på releasefest och hade en fantastisk kväll. Så många människor som kom och var nyfikna, uppmuntrande, beundrande. Det hela var väldigt märkvärdigt, och märkligt. Ganska overkligt, faktiskt. 

Att be min goda vän poeten Linda Ghaderi vara konferencier och samtalspartner var ett lyckodrag naturligtvis. Hon var (och är) fantastisk. 

Bland släkt och vänner som dök upp måste jag nämna min barndomsvän Siv, som kom resande från Stockholm, liksom min kusin Johnny och hans fru Helena, min skolkamrat Maritza som jag inte träffat på 32 år (!) förärade mig med sitt besök, vilket var så otroligt roligt! För att inte tala om min gamla brevvän Carrie från Kalifornien som under Europa-resa ”gömt” sig i Grekland i några veckor extra bara för att kunna stanna på denna kontinent länge nog för att komma... Helt enormt! Förutom dessa långresare så kom en lång rad gamla kompisjobbare från Musik i Väst, och många vänner och bekanta som jag känner från lite olika håll. Musikvetenskapen, journalistiken, silversmidet och några andra sammanhang.

Min äldste son Zakaria höll i bokbord och försäljningen, medan min yngste son Alexander satt på den högst belägna läktarplatsen och skötte sig fint. Joachim och hans föräldrar och syster var där. Jag saknade bara min egen mamma och pappa. Och lillbrorsan. Det här var ju som bästa födelsedagspartyt. Eller bröllopsfest kanske, och någon sådan lär jag ju knappast få anledning att bjuda in till. Så det gäller helt enkelt att ge ut fler böcker.

Böckerna Poetisk organologi och Haiku som mindfulness går att beställa via min hemsida talaom.se

Två milstolpar på en vecka

Torsdag 22 augusti.  genomfördes äntligen opponeringen mot min magisteruppsats i musikvetenskap. Jag var en aning orolig innan, eftersom jag visste att mitt ämne inte tillhörde de konventionella inom musikstudier, och min tid som uppsatsstudent hade varit ensam. 

Musiken i Tomas Tranströmers diktning. En studie i verbal musik.

Är det möjligt att en skriven text kan ge läsaren en musikupplevelse? Kan musik "skrivas in" i text, eller skrivas i textform? Om det handlar uppsatsen. För mig har detta arbete varit en intressant studie där jag lyckats kila in min kärlek till poesin i musikvetenskapen. På samma sätt som jag med mitt konstnärliga arbete i Kreativt skrivande förra året (motsvarande C-uppsats) skrev en poetisk encyklopedi över musikinstrument. (Boken Poetisk organologi är under produktion hos Styx förlag.) 

Det har känts viktigt för mig att på något vis lyckas foga ihop mina två "livsspår". Det är lite som att jag helar mig själv. Eller kanske snarare "samlar ihop" mig. Får ihop två stigar till en väg.

Att slutföra detta arbete var emellertid en mycket större bedrift än så. Detta handlade om att slutföra något som jag inte gjorde klart redan 1994, när jag läste D-kursen i musikvetenskap. Uppsatsen blev bara halvklar då, vilket har irriterat mig i alla år. Jag fick ett ryck och tog ett omtag cirka 2007, då det visade sig att jag inte längre kunde tillgodoräkna mig den gamla D-kursens poäng, eftersom kurserna och poängsystemet var förändrat. Så jag började faktiskt om och läste några fördjupningskurser, men uppsatsen nådde jag aldrig fram till. Då handlade det nog mest om att jag inte hade något uppsatsämne klart för mig. Men nu, ytterligare tio år senare, lyckades jag alltså slutföra processen, trots att jag inte längre hade Lasse Lilliestam vid min sida – min lärare (sedermera professor) som fanns där när jag kom till institutionen 1989 och som alltid var min handledare och inspiratör därefter. Som alltid välkomnat mig när jag dykt upp efter flera års frånvaro och sagt att jag vill läsa några kurser. (Den där första gången jag återkom efter tio år glömmer jag aldrig, då sa han: "Jag visste att du skulle komma tillbaka!")

  

Lasse gick i pension för ett år sedan, lagom till att jag äntligen skulle börja med det oerhört fördröjda uppsatsskrivandet. Typiskt. Men han dök upp till ventileringen. Det är svårt att med ord beskriva vad det betydde för mig. 

Söndag 25 augusti. Då skickade jag min bok till tryckeriet.

Haiku som mindfulness. En handbok.

Det är en nybörjarbok för den som är nyfiken på den japanska diktformen haiku. Här får man tips på hur man kan komma igång med eget skrivande, samtidigt som man lär sig en metod för mindfulness. Men mest handlar det om haiku. Avstressningen kommer liksom på köpet i haiku, det är inget som jag har hittat på. Jag bara berättar om det. Naturligtvis kom idén till boken ur min egen erfarenhet.

Nu väntar jag alltså på ett provtryck. Känslan är väldigt härlig, måste jag säga.

Min plan är att börja erbjuda workshops och haikuevents på allvar, och då kommer boken finnas med som ett fint komplement. Kanske säljer den i några exemplar på egen hand också, den är tänkt att tåla det.

 

Måndag 26 augusti. Idag har jag varit oförskämt smärtfri (fast nog borde det vara normalt och inte oförskämt att inte ha ont). Jag misstänker att ett visst mått av inre tillfredsställelse kan spela in. 

Schubertiana i Göteborg

Franz Schubert

Jag minns att jag tänkte hur dumt det var, att aldrig utnyttja rabatten på Konserthuset. Det tyder på att detta var när jag hade pluggat musikvetenskap ett tag. Jag började hösten 1989 och gick A-, B- och C-kurserna i ett svep. Så låt säga att jag tänkte det där om Konserthuset våren 1991. Då var jag 21. Och ett halvt. 

Den här dagen var mycket varm. Solen stekte. Det var glest med folk på Götaplatsen vid lunchtid och jag fick en plötslig ingivelse att faktiskt gå på en sådan där lunchkonsert. Till dem var det fri entré. 

Jag satte mig på balkongens första rad så att jag kunde luta mig fram över räcket. Måste ha varit i Stenhammarsalen. Som jag minns det var det nästan bara jag där. 

En stråkkvintett mitt på scenen började spela. Det verkade ovanligt, med fem stråkmusiker, i stället för fyra. Strax därpå blev jag fullständigt gripen av den vackra, vemodiga, levnadsglada musiken. Den var så oväntat vacker, gick rakt in i mig, det kändes som att den beskrev mina känslor. Det var som att den kom ut ur mig i stället för tvärtom.

När jag steg ut på Götaplatsen igen bländades jag av ljuset, och solen stekte fortfarande, men världen var helt annorlunda.  

[…]
Och han som fångar upp signalerna från ett helt liv i några ganska vanliga ackord av fem stråkar,
han som får en flod att strömma genom ett nålsöga
är en tjock yngre herre från Wien, av vännerna kallad ”Svampen”, som sov med glasögonen på
och ställde sig punktligt vid skrivpulpeten om morgonen.
Varvid notskriftens underbara tusenfotingar satte sig i rörelse.

III
De fem stråkarna spelar. Jag går hem genom ljumma skogar med marken fjädrande under mig,
kryper ihop som en ofödd, somnar, rullar viktlös in i framtiden, känner plötsligt att växterna har tankar.
[…]

I går kväll när jag läste Tomas Tranströmers dikt Schubertiana i sängen innan jag skulle sova uppfylldes jag av en märkvärdig och fin känsla: jag hade inte bara hade läst dikten, utan jag hade verkligen levt den.

Äldre inlägg

Konst