Senaste inlägg

Visar inlägg taggade med poesi

Tillbaka till bloggens startsida

Grådisdag, halvstångsdag

Vissa dagar, som idag, arbetar kroppen långsammare. Och som alltid när jag får ont i halsen måste jag kontrollera statusen på vita blodkroppar. Medicinen jag äter kan ge sig på immunförsvaret.

Jag promenerar från spårvagnen till sjukhusets provtagningscentral med en lätt illamåendekänsla i hela kroppen. Den kommer långt inifrån. Från märg och ben, tänker jag halvhögt. Medan jag går genom en korridor som saknar utsmyckningar slås jag av det sorgliga med livets ändlighet. Den här kroppen jag vandrar omkring i har begränsad livslängd. Ingen hållbarhetsgaranti heller. Det känns plötsligt förfärligt olustigt.

Jag sätter mig i ett väntrum där det redan sitter många gamla människor och en del yngre, vissa i rullstol, andra med allvarliga åkommor som inte syns utanpå. 

Alla vet.

I väntan på min tur plockar jag fram boken jag har i väskan: Japansk haiku, den kortaste diktformen av Lars Vargö. Slår upp den på måfå, låter ögonen falla mitt på en sida.


Mina återstående dagar
är räknade,
natten är kort


Jag försöker låtsas som att det inte är ett omen. 

Sjuksköterskan sticker snabbt och beslutsamt nålen i rätt kärl i armvecket och fyller fyra rör med blod. Det hela är klart på någon minut. Jag beundrar hennes handlag, hennes proffsighet. Det är här och ingen annanstans man ska ta sina blodprover, det tänker jag varje gång. Aldrig att de har svårt att hitta rätt med nålen.

Utanför sjukhusentrén slokar en ensam flagga på halv stång i grådiset. Jag undrar för vem. Det känns som att alla slokar idag. 

Flagga på halvstång

Utom en mamma på spårvagnen som säger till sitt barn: "Se, nu tittar solen fram, då blir det snart varmt och gott!" 


Fotnot: Haikun ovan är skriven av Masaoka Shiki (1867–1902). 

Korta dikter som når djupt

Omslaget till Klockans återklang

Det är svårt att förstå och än mer förklara vad som händer med en inuti när man läser en diktsamling som denna. Ozaki Hôsai heter diktaren, han levde ett kort liv, 1885-1926. Samlingen är den enda hittills på svenska, Klockans återklang. Haiku och kortdikter

Ozaki Hôsai började skriva i unga år, och drogs till haikudiktningens nydanande kretsar. Förutom att dikta verkar han inte ha varit kapabel till särskilt mycket. En okontrollerad alkoholkonsumtion omöjliggjorde ett vettigt yrkesliv, och jag gissar att även familjelivet blev lidande därav. I slutet av sitt liv levde han ensam och spartanskt på en ö i anslutning till en grupp skribenter. Här dog han av lunginflammation efter en kall vinter med alltför klen hälsa. 

Jag beställde den här boken eftersom jag gillar kortdiktning, och är sedan länge intresserad av haiku. Ozaki Hôsai valde att bryta mot haikuns traditionella form och i stället skriva på fri vers. Det gjorde mig väldigt nyfiken. Vilka ramar är det han går utanför då? Typ alla, visar det sig. Detta är en samling iakttagelser och reflektioner. 

Dikterna är så korta att de ofta bara består av en mening. Till en början känns de opersonliga (fast egentligen är det tvärtom, de är extremt bundna till hans person), det är svårt att sjunka in i en människas tankevärld genom så korthuggna texter. Det är så lätt att bara hasta förbi alla dessa kortfattade konstateranden. Lätt att missa metaforiken. 

på varje sida ryms fyra dikter. I 67 sidor. Jag läser boken från början till slut. Framåt slutet är jag känslomässigt helt tagen. Jag läser den igen, jag bara måste. Återigen (som om jag någonsin hade tvivlat!) förstår jag storheten med att formulera sig kort och enkelt. Genom små medel. Få ord, skildringar av det lilla i ett liv. Kan man säga så? Det låter förminskande, det är inte så jag menar. Man brukar ju tala om att se det stora i det lilla. 

Jag tror inte att det går att illustrera, för genom att bara läsa några stycken blir det lösryckt och inte alls så djuplodande som läsningen av hela boken blev. Man sjönk djupare efter hand. Men jag återger några stycken här ändå. 


Från toppen på berget
ser jag alla ensamma byar

När vi går djupare in i berget
blir vårt samtal förtroligare

Oavsett vad
så är du ensam min skugga
jag går åt sidan för att se efter

Låtsas glömma allt
går i sommarhatt

Jag dödar myror
lika många kommer fram

Dagens slöa myggor
fastnar i gårdagens nyheter

Lämnar mitt paraply
så att hjärtat får vara med

I kväll faller kastanjerna
ett barn och jag lyssnar på ljudet

Samlar ihop mina sinnen och vässar pennan

Lånade paraplyet
jag nyss lämnade tillbaka
samma väg i kväll

Går djupt nere i ravinen och det är ljust

Totalt ensam
även febern är borta

Ett plektrum ligger tyst på stråmattan

Efter grälet
går min fru och jag ut
i den varma solen

Vintervägen i parken leder ingenstans
men finns

Jag blickar tillbaka på stranden
fotspåren syns inte längre

Jag ringer i klockan
och vilar i klockans återklang

Efter att ha läst 268 stycken har något i ens verklighet blivit annorlunda. Jag lovar.

Dikt till försvarslösa flickor

bild på torr sprucken mark


Petrichor

sprucken jord
ingen puls 
bara droppar

solen går upp
i trädet hänger
en ensam flicka


Dikt – en form för livet

"Dikt är en form för livet. Ett livsintryck som uttryckes." Hör Gunnar Björling ge sin syn på poesin och konsten.


Taggat med: 

, ,

"Nu kan jag inte skriva igen"

Bokryggar

Så skulle min skriva-bok heta om jag skrev en sådan. Det skulle förmodligen vara lättare för mig att skriva den boken än att skriva dikterna som jag egentligen vill skriva.

Nu kan jag verkligen inte skriva igen.

Jag tittar på andras skriva-böcker som omger mig. Bodil Malmstens "Så gör jag" som på ett roligt sätt (fast egentligen är det ju inte alls roligt) uttrycker detta med att vara så hård mot sig själv att man stryker idéerna redan innan man formulerat dem. Så gör jag hela tiden. Det är kanske därför jag får så lite skrivet. Å andra sidan, när jag någon gång har gjort tvärtom, och fritt skrivit ner vad som fallit mig in för att inte missa någon intressant tråd, så har sällan något av det nedtecknade överlevt efterföljande vecka. Oanvändbart blaha. Jag kan inte skriva så. Har aldrig gjort. På den tiden jag skrev reportage var min tänketid längre än skrivtiden. Det mesta var klart när jag väl började skriva. Självklart redigerade jag och flyttade runt text och strök och så vidare då också, men det var på ett annat sätt. Flödeskrivande har aldrig funkat för mig.

Stephen Kings "Att skriva" ligger orörd på fönsterkarmen. Den ska visst vara bra. Jag har inte tittat i den än. Tror jag har fördomar. 

Marguerite Duras "Att skriva", handlar den inte om att det är omöjligt att skriva? Omöjligt men nödvändigt. 

Den vackraste av dessa böcker har Kristian Lundberg skrivit, "Jag rör mig mot en nollpunkt där allt är du". Den är passionerad och fylld av kärlek till dikten och skrivandet, samtidigt som den bekräftar tvivlen man ofta har som skrivande. Jag är en svårtflörtad läsare, men den här boken hade jag svårt att lägga ifrån mig.

Ibland, när jag inte kan skriva, söker jag lite inspiration i andras dikter. Bläddrar i mina Björling, Jäderlund, Dickinson, haikusamlingarna. Sedan är allt ännu värre. När självförtroendet redan är i botten och självkritiken högintensiv behöver jag inte toppa med texter jag bara drömmer om att ha skrivit.  

Nej, det är inte i poesin jag hittar exemplen som får mitt eget diktande att lossna. I stället är det kanske i musiken, ljudexperiment, eller i andra konstarter. Skulptur, fotografi. Hur speglar andra världen, de som inte använder ord? 


Louise Bourgeois utställningskatalog
Katalogen till Louise Bourgeois utställning Have Been 
to Hell and Back är en outtömlig inspirationskälla.


Nice dream

En osannolik möjlighet öppnar sig mitt framför mig. Troligtvis en hägring. Men tänk om det faktiskt är på riktigt, som i en film. Så jag tar ett steg ut ur min komfortzon och står där och darrar. Beredd att hoppa. 

Hägringen visar sig vara verklig – fast en likadan som jag. Någon är ute och trevar. Någon fick en spontan idé som först verkade kul. Som sedan kanske gav lite ångest.

Jag vill bara säga: Det går bra att ändra sig. Utan att behöva fly. Man får det. Stå stilla kvar och bara ändra sig. Det är helt i sin ordning.

Jag är glad att du försökte.

Taggat med: 

, , ,

Ett tack för en bok

Nog undrar jag då och då varför jag håller på. Med mina dikter. Jag ägnar dem ganska mycket tid, särskilt om man tänker att de är meningslösa. För det tänker jag ibland. Sedan brukar jag komma på att det är ändå är viktigt att jag skapar mina dikter. Mina ögonblicks-, evighets- och verklghetsbilder. Men för vem är det viktigt? För mig så klart. Men om det inte är viktigt för någon annan än mig, anser jag då verkligen att det är av vikt att jag kämpar på med mina formuleringar? 

Jag har precis läst Kristian Lundbergs jättefina bok Jag rör mig mot en nollpunkt där allt är du. Anteckningar om dikten. En bok som fick mig att tänka "Precis! Precis så där är det!" flera gånger. Jätteskönt. Tankar jag har kring mitt skrivande är inte bara mina, och det är bra, för vissa sådana tankar har ibland fått mig att ifrågasätta mitt eget förstånd. 

Det handlar om skrivandets och diktens viktighet. Dess betydelse. Kristian Lundberg tar skrivandet på största allvar, och även om jag inte är en publicerad författare som han så gör jag det också, och tänker liknande tankar om mitt skrivande.

Nu har ju även jag skrivit hela mitt liv. I yrkeslivet alltid i någon annans tjänst. Jag har skrivit bra, både som journalist och som kommunikatör, jag vet att jag många gånger genom min text gjort produkten intressantare än den kunnat leva upp till. Det är kanske inte så bra egentligen, men i en värld av konkurrens så fungerar det ju så.

Jag vill ju gärna skriva dikter bättre än andra också. Fast det är en annan sak. Dikten står för sig själv. Den ska inte sälja in någon annan produkt än sig själv och den upplevelse den ger upphov till, de tankar eller känslor den framkallar. Möjligen att den fungerar som en ambassadör för andras dikter också, för poesin. Men det är i så fall en positiv bieffekt.

Bättre och bättre förresten. Jag vill skriva bra. Det räcker så. Helst utan jämförelse med andra, för andra skriver ofta så bra. Då framstår jag som mindre bra. Men i en värld av konkurrens är det svårt att undvika jämförelser. Och i så fall vill jag ju vara bäst.

Det är inte samma slags skrivande, att skriva för sig själv och sin byrålåda, eller att skriva för att bli läst. Kristian Lundberg resonerar en hel del kring detta, på ett uppmuntrande men samtidigt uppfordrande sätt. Antingen är man en skrivande människa eller inte. Är man det så måste man ta det på allvar. 

Jag tar det på allvar, men det fick mig ändå att fundera. För vem skriver jag? Nog skriver jag väl för att bli läst? Jo, det är min önskan. Ändå är det knappt jag visar mina texter för någon.

Det här året har jag ägnat åt en skrivarkurs. Nu suckar kanske Kristian Lundberg, men det finns bra och dåliga kurser, och skrivarkurser fungerar olika väl för olika personer. För mig är formen utmärkt just nu. Jag vågar låta läsa mina dikter. Jag blir inspirerad och strukturerad. Jag blir bättre.

Målet är alltid att bli bättre.

Detta är på intet sätt en recension av en bok, om nu någon som läst så här långt börjat undra. Det är mer menat som ett tack. Tack Kristian Lundberg. Om inte annat så har mitt skrivande lett mig till din bok och den är fantastisk. Tänk att åstadkomma en bok som handlar om skrivandet och är skrivanet samtidigt. Jag förstår inte hur du bar dig åt när du skrev den. Men tack för att du gjorde det.

Äldre inlägg

Nyare inlägg

Konst