Instagram @karitchen



Senaste inlägg

Visar inlägg taggade med poesi

Tillbaka till bloggens startsida

Dikt till försvarslösa flickor

bild på torr sprucken mark


Petrichor

sprucken jord
ingen puls 
bara droppar

solen går upp
i trädet hänger
en ensam flicka


Dikt – en form för livet

"Dikt är en form för livet. Ett livsintryck som uttryckes." Hör Gunnar Björling ge sin syn på poesin och konsten.


Taggat med: 

, ,

"Nu kan jag inte skriva igen"

Bokryggar

Så skulle min skriva-bok heta om jag skrev en sådan. Det skulle förmodligen vara lättare för mig att skriva den boken än att skriva dikterna som jag egentligen vill skriva.

Nu kan jag verkligen inte skriva igen.

Jag tittar på andras skriva-böcker som omger mig. Bodil Malmstens "Så gör jag" som på ett roligt sätt (fast egentligen är det ju inte alls roligt) uttrycker detta med att vara så hård mot sig själv att man stryker idéerna redan innan man formulerat dem. Så gör jag hela tiden. Det är kanske därför jag får så lite skrivet. Å andra sidan, när jag någon gång har gjort tvärtom, och fritt skrivit ner vad som fallit mig in för att inte missa någon intressant tråd, så har sällan något av det nedtecknade överlevt efterföljande vecka. Oanvändbart blaha. Jag kan inte skriva så. Har aldrig gjort. På den tiden jag skrev reportage var min tänketid längre än skrivtiden. Det mesta var klart när jag väl började skriva. Självklart redigerade jag och flyttade runt text och strök och så vidare då också, men det var på ett annat sätt. Flödeskrivande har aldrig funkat för mig.

Stephen Kings "Att skriva" ligger orörd på fönsterkarmen. Den ska visst vara bra. Jag har inte tittat i den än. Tror jag har fördomar. 

Marguerite Duras "Att skriva", handlar den inte om att det är omöjligt att skriva? Omöjligt men nödvändigt. 

Den vackraste av dessa böcker har Kristian Lundberg skrivit, "Jag rör mig mot en nollpunkt där allt är du". Den är passionerad och fylld av kärlek till dikten och skrivandet, samtidigt som den bekräftar tvivlen man ofta har som skrivande. Jag är en svårtflörtad läsare, men den här boken hade jag svårt att lägga ifrån mig.

Ibland, när jag inte kan skriva, söker jag lite inspiration i andras dikter. Bläddrar i mina Björling, Jäderlund, Dickinson, haikusamlingarna. Sedan är allt ännu värre. När självförtroendet redan är i botten och självkritiken högintensiv behöver jag inte toppa med texter jag bara drömmer om att ha skrivit.  

Nej, det är inte i poesin jag hittar exemplen som får mitt eget diktande att lossna. I stället är det kanske i musiken, ljudexperiment, eller i andra konstarter. Skulptur, fotografi. Hur speglar andra världen, de som inte använder ord? 


Louise Bourgeois utställningskatalog
Katalogen till Louise Bourgeois utställning Have Been 
to Hell and Back är en outtömlig inspirationskälla.


Nice dream

En osannolik möjlighet öppnar sig mitt framför mig. Troligtvis en hägring. Men tänk om det faktiskt är på riktigt, som i en film. Så jag tar ett steg ut ur min komfortzon och står där och darrar. Beredd att hoppa. 

Hägringen visar sig vara verklig – fast en likadan som jag. Någon är ute och trevar. Någon fick en spontan idé som först verkade kul. Som sedan kanske gav lite ångest.

Jag vill bara säga: Det går bra att ändra sig. Utan att behöva fly. Man får det. Stå stilla kvar och bara ändra sig. Det är helt i sin ordning.

Jag är glad att du försökte.

Taggat med: 

, , ,

Ett tack för en bok

Nog undrar jag då och då varför jag håller på. Med mina dikter. Jag ägnar dem ganska mycket tid, särskilt om man tänker att de är meningslösa. För det tänker jag ibland. Sedan brukar jag komma på att det är ändå är viktigt att jag skapar mina dikter. Mina ögonblicks-, evighets- och verklghetsbilder. Men för vem är det viktigt? För mig så klart. Men om det inte är viktigt för någon annan än mig, anser jag då verkligen att det är av vikt att jag kämpar på med mina formuleringar? 

Jag har precis läst Kristian Lundbergs jättefina bok Jag rör mig mot en nollpunkt där allt är du. Anteckningar om dikten. En bok som fick mig att tänka "Precis! Precis så där är det!" flera gånger. Jätteskönt. Tankar jag har kring mitt skrivande är inte bara mina, och det är bra, för vissa sådana tankar har ibland fått mig att ifrågasätta mitt eget förstånd. 

Det handlar om skrivandets och diktens viktighet. Dess betydelse. Kristian Lundberg tar skrivandet på största allvar, och även om jag inte är en publicerad författare som han så gör jag det också, och tänker liknande tankar om mitt skrivande.

Nu har ju även jag skrivit hela mitt liv. I yrkeslivet alltid i någon annans tjänst. Jag har skrivit bra, både som journalist och som kommunikatör, jag vet att jag många gånger genom min text gjort produkten intressantare än den kunnat leva upp till. Det är kanske inte så bra egentligen, men i en värld av konkurrens så fungerar det ju så.

Jag vill ju gärna skriva dikter bättre än andra också. Fast det är en annan sak. Dikten står för sig själv. Den ska inte sälja in någon annan produkt än sig själv och den upplevelse den ger upphov till, de tankar eller känslor den framkallar. Möjligen att den fungerar som en ambassadör för andras dikter också, för poesin. Men det är i så fall en positiv bieffekt.

Bättre och bättre förresten. Jag vill skriva bra. Det räcker så. Helst utan jämförelse med andra, för andra skriver ofta så bra. Då framstår jag som mindre bra. Men i en värld av konkurrens är det svårt att undvika jämförelser. Och i så fall vill jag ju vara bäst.

Det är inte samma slags skrivande, att skriva för sig själv och sin byrålåda, eller att skriva för att bli läst. Kristian Lundberg resonerar en hel del kring detta, på ett uppmuntrande men samtidigt uppfordrande sätt. Antingen är man en skrivande människa eller inte. Är man det så måste man ta det på allvar. 

Jag tar det på allvar, men det fick mig ändå att fundera. För vem skriver jag? Nog skriver jag väl för att bli läst? Jo, det är min önskan. Ändå är det knappt jag visar mina texter för någon.

Det här året har jag ägnat åt en skrivarkurs. Nu suckar kanske Kristian Lundberg, men det finns bra och dåliga kurser, och skrivarkurser fungerar olika väl för olika personer. För mig är formen utmärkt just nu. Jag vågar låta läsa mina dikter. Jag blir inspirerad och strukturerad. Jag blir bättre.

Målet är alltid att bli bättre.

Detta är på intet sätt en recension av en bok, om nu någon som läst så här långt börjat undra. Det är mer menat som ett tack. Tack Kristian Lundberg. Om inte annat så har mitt skrivande lett mig till din bok och den är fantastisk. Tänk att åstadkomma en bok som handlar om skrivandet och är skrivanet samtidigt. Jag förstår inte hur du bar dig åt när du skrev den. Men tack för att du gjorde det.

Poeten befriar sig

Jag skriver och skriver, men det går långsamt. Här rafsas det inte ned något i hast. Men som poet utvecklas jag allt.

Kursen i kreativt skrivande som jag går på Linnéuniversitetet är en fantastisk drivkraft. Hela den här våren ägnar vi oss åt eget skrivande. Mot deadlines. Det är suveränt. Nästa inlämning är den 7 april. Jag försöker få tid att skriva varje kväll. Tänker på skrivandet gör jag hela tiden.

Idag fattade jag ett stort beslut: jag avskaffade stor bokstav som markör för ny mening. Skriver nu enbart med gemener. (Utom vid egennamn – än så länge i alla fall. Undantaget är också rubriken, alltså namnet på dikten.) Jag ser detta som ett test. Har haft idén i bakhuvudet länge, men varit emot den. Jag har tyckt att det verkar omoget på något sätt, lite infantilt att skriva ofärdiga meningar. Men samtidigt, vad är det som är "färdigt" med en dikt? Den är ju bara ett utsnitt ur tanke- och känslovärlden. Ett försök att föreställa sig en liten glimt av något med hjälp av ord.

Redan har jag kunnat se den befriande effekt detta beslut hade för mina skrivna dikter. När stora bokstaven försvann frigjordes raderna från varandra och jag kunde även ta bort ett antal "och" och "men" och "som". Jag älskar att skala bort.

För läsaren blir dikten mer öppen. Det är säkert svårare att se precis hur jag tänkte när jag skrev, men det är en bra sak. Jag vill inte någon ska låsa sig vid hur jag har tänkt. Det räcker att jag är låst i mitt sätt att tänka, fler behövs inte. Dessutom gillar även jag att komma tillbaka som läsare och hitta något nytt.

En dikt har inget tydligt innehållsligt meddelande. Jag vill att den ska framkalla andra tankar och känslor än vad som står skrivet. Jag ser den mer som musik.

Det vackraste jag läst på år och dar

 

En gång fick jag ett hjärta av Bodil Malmsten. Hon ritade det. Du kan se det här. Det var på Bokmässan för snart 21 år sedan. Oj vad tiden går. Men hjärtat består.

Nu har jag läst hennes nya dikt Det här är hjärtat. Och nu vill jag så gärna skriva något om den, men jag vet varken hur eller vad. Det är inte det att jag är alldeles tom efteråt, nej tvärtom. Det känns kanske som att det jag skulle vilja säga är det jag precis har läst, och det är ju redan skrivet.

Det här är hjärtat handlar om kärlek och sorg. Smärtan. Förlusten av den människa som är ens mening. Beskrivet på det allra kännbaraste vis. Men säkert ändå inte som det känns egentligen, för det skulle nog Bodil själv säga att det går inte att komma åt i ord.

Men det hon kommer åt när hon skriver, det är mycket mer än vad de flesta som skriver kommer åt. Känslan som finns kvar när orden är glömda. För jag glömmer alltid de flesta ord jag läst. Men några få fastnar ibland.

Jag står på tröskeln till ditt rum
Universum
Vad det är tomt

Äldre inlägg

Nyare inlägg