Visar inlägg taggade med poesi

Tillbaka till bloggens startsida

Bra och dålig poesi

Jag läser mycket bra poesi som får mig att undra varför jag ens försöker skriva. Det räcker med dem som redan finns, som redan skriver. Jag har inget att tillägga, och om jag har det så kan jag ändå knappast säga det lika bra. Bäst att bara lägga ner.

Sedan läser jag mycket dålig poesi som får mig att undra varför de ens försöker. All denna hybris som tycks bebo så många skrivande kroppar. Som får mig att tänka att världen behöver mina dikter för att väga upp. Kanske är jag då ett exempel på precis samma sak. Men hur ska jag veta det?

Härom dagen kom Lyrikvännen i brevlådan. Där blev jag för första gången bekant med Louise Glück, en av Amerikas mest betydelsefulla poeter, som jag faktiskt aldrig hört talas om. 

Jag börjar läsa utdrag ur en samling, Averno, som inom kort utges i svensk översättning. Jag känner mig förstummad och bedövad. Ett så lätt men tätt språk, så ljust och ändå så mörkt innehåll, så sorgligt och hoppfullt på en och samma gång, så lockande … 

Här – här är den bästa poesin, som får mig att vilja skriva för att den är så bra! Lusten efter orden som fångar en del av längtan, skönheten, gåtan, rädslan, tilliten. 

Men först, bara beställa Louise Glücks samlade verk. Blir du nyfiken? Här kan du läsa diktsamlingen Averno på originalspråk.

Taggat med: 

, , ,

Just one poem

If I could write just one poem that takes you on an emotional ride the way this song does.



Street Spirit (Fade Out)


Rows of houses, all bearing down on me

I can feel their blue hands touching me

All these things into position

All these things we'll one day swallow whole

And fade out again and fade out


This machine will, will not communicate

These thoughts and the strain I am under

Be a world child, form a circle

Before we all go under

And fade out again and fade out again


Cracked eggs, dead birds

Scream as they fight for life

I can feel death, can see its beady eyes

All these things into position

All these things we'll one day swallow whole

Fade out again

Fade out again


Immerse yourself in love

Immerse yourself in love

Fjärilar, fåglar, färger – om poeten Sujata Bhatt

Underström. Sujata Bhatt

Posten damp ner med en smäll på hallgolvet. En knapp timme senare tittar jag upp. Då sitter jag på köksgolvet och har precis sträckläst en diktsamling.

I känslan och minnet är jag 22 och befinner mig på en slags litteraturfestival på engelska institutionen. Jag läste engelska på universitetet. Kanske var det ett symposium om commonwealth literature, jag gick en sådan kurs. Där var gäster från hela världen, men det är bara en författare jag minns. En poet. Hon läste eller reciterade en dikt om att föda barn, om behovet av att gång på gång återuppleva förlossningen i huvudet efteråt. Ett ämne jag knappast kände någon samhörighet med vid den tiden. Men det var något med henne som fångade mig fullständigt.

Sujata Bhatt

Engelskspråkig, ursprungsindisk, tyskboende. Jag minns hennes milda röst, hennes vackra språk och hennes vänliga, lite blyga leende. Hennes uppläsning ägde rum i en sådan där hemskt hörsal där talaren befinner sig nedanför publiken. Jag har tänkt på henne och hennes dikt många, många gånger sedan dess. Mitt minne är mycket selektivt, men henne minns jag tydligt, hur hon rörde sig på scenen, till och med hur hon sa vissa ord.

Två av hennes diktsamlingar har jag haft i min bokhylla sedan dess, hennes två första. Nu, 25 år senare, fick jag oväntat en tredje, en tunn liten samling utvalda dikter, fint översatta till svenska av Birgitta Wallin, utgiven av Ellerströms, det bästa bokförlaget som jag själv hoppas på en dag, och boken följde med senaste numret av Lyrikvännen. Damp ner genom brevinkastet idag. 

Tack. Den här dagen blev en märkvärdig dag.

Nu blev jag lyckligt påmind om hennes varma bilder av livet, kärleken, smärtan, längtan, fjärilarna och färgerna. Hennes förmåga att fånga dået och nuet och från varandra avlägsna platser, på en och samma gång. Hon återger det enhetligt mänskliga så att det känns som en dröm, fast sann.

Grådisdag, halvstångsdag

Vissa dagar, som idag, arbetar kroppen långsammare. Och som alltid när jag får ont i halsen måste jag kontrollera statusen på vita blodkroppar. Medicinen jag äter kan ge sig på immunförsvaret.

Jag promenerar från spårvagnen till sjukhusets provtagningscentral med en lätt illamåendekänsla i hela kroppen. Den kommer långt inifrån. Från märg och ben, tänker jag halvhögt. Medan jag går genom en korridor som saknar utsmyckningar slås jag av det sorgliga med livets ändlighet. Den här kroppen jag vandrar omkring i har begränsad livslängd. Ingen hållbarhetsgaranti heller. Det känns plötsligt förfärligt olustigt.

Jag sätter mig i ett väntrum där det redan sitter många gamla människor och en del yngre, vissa i rullstol, andra med allvarliga åkommor som inte syns utanpå. 

Alla vet.

I väntan på min tur plockar jag fram boken jag har i väskan: Japansk haiku, den kortaste diktformen av Lars Vargö. Slår upp den på måfå, låter ögonen falla mitt på en sida.


Mina återstående dagar
är räknade,
natten är kort


Jag försöker låtsas som att det inte är ett omen. 

Sjuksköterskan sticker snabbt och beslutsamt nålen i rätt kärl i armvecket och fyller fyra rör med blod. Det hela är klart på någon minut. Jag beundrar hennes handlag, hennes proffsighet. Det är här och ingen annanstans man ska ta sina blodprover, det tänker jag varje gång. Aldrig att de har svårt att hitta rätt med nålen.

Utanför sjukhusentrén slokar en ensam flagga på halv stång i grådiset. Jag undrar för vem. Det känns som att alla slokar idag. 

Flagga på halvstång

Utom en mamma på spårvagnen som säger till sitt barn: "Se, nu tittar solen fram, då blir det snart varmt och gott!" 


Fotnot: Haikun ovan är skriven av Masaoka Shiki (1867–1902). 

Korta dikter som når djupt

Omslaget till Klockans återklang

Det är svårt att förstå och än mer förklara vad som händer med en inuti när man läser en diktsamling som denna. Ozaki Hôsai heter diktaren, han levde ett kort liv, 1885-1926. Samlingen är den enda hittills på svenska, Klockans återklang. Haiku och kortdikter

Ozaki Hôsai började skriva i unga år, och drogs till haikudiktningens nydanande kretsar. Förutom att dikta verkar han inte ha varit kapabel till särskilt mycket. En okontrollerad alkoholkonsumtion omöjliggjorde ett vettigt yrkesliv, och jag gissar att även familjelivet blev lidande därav. I slutet av sitt liv levde han ensam och spartanskt på en ö i anslutning till en grupp skribenter. Här dog han av lunginflammation efter en kall vinter med alltför klen hälsa. 

Jag beställde den här boken eftersom jag gillar kortdiktning, och är sedan länge intresserad av haiku. Ozaki Hôsai valde att bryta mot haikuns traditionella form och i stället skriva på fri vers. Det gjorde mig väldigt nyfiken. Vilka ramar är det han går utanför då? Typ alla, visar det sig. Detta är en samling iakttagelser och reflektioner. 

Dikterna är så korta att de ofta bara består av en mening. Till en början känns de opersonliga (fast egentligen är det tvärtom, de är extremt bundna till hans person), det är svårt att sjunka in i en människas tankevärld genom så korthuggna texter. Det är så lätt att bara hasta förbi alla dessa kortfattade konstateranden. Lätt att missa metaforiken. 

på varje sida ryms fyra dikter. I 67 sidor. Jag läser boken från början till slut. Framåt slutet är jag känslomässigt helt tagen. Jag läser den igen, jag bara måste. Återigen (som om jag någonsin hade tvivlat!) förstår jag storheten med att formulera sig kort och enkelt. Genom små medel. Få ord, skildringar av det lilla i ett liv. Kan man säga så? Det låter förminskande, det är inte så jag menar. Man brukar ju tala om att se det stora i det lilla. 

Jag tror inte att det går att illustrera, för genom att bara läsa några stycken blir det lösryckt och inte alls så djuplodande som läsningen av hela boken blev. Man sjönk djupare efter hand. Men jag återger några stycken här ändå. 


Från toppen på berget
ser jag alla ensamma byar

När vi går djupare in i berget
blir vårt samtal förtroligare

Oavsett vad
så är du ensam min skugga
jag går åt sidan för att se efter

Låtsas glömma allt
går i sommarhatt

Jag dödar myror
lika många kommer fram

Dagens slöa myggor
fastnar i gårdagens nyheter

Lämnar mitt paraply
så att hjärtat får vara med

I kväll faller kastanjerna
ett barn och jag lyssnar på ljudet

Samlar ihop mina sinnen och vässar pennan

Lånade paraplyet
jag nyss lämnade tillbaka
samma väg i kväll

Går djupt nere i ravinen och det är ljust

Totalt ensam
även febern är borta

Ett plektrum ligger tyst på stråmattan

Efter grälet
går min fru och jag ut
i den varma solen

Vintervägen i parken leder ingenstans
men finns

Jag blickar tillbaka på stranden
fotspåren syns inte längre

Jag ringer i klockan
och vilar i klockans återklang

Efter att ha läst 268 stycken har något i ens verklighet blivit annorlunda. Jag lovar.

Dikt till försvarslösa flickor

bild på torr sprucken mark


Petrichor

sprucken jord
ingen puls 
bara droppar

solen går upp
i trädet hänger
en ensam flicka


Dikt – en form för livet

"Dikt är en form för livet. Ett livsintryck som uttryckes." Hör Gunnar Björling ge sin syn på poesin och konsten.


Taggat med: 

, ,

Äldre inlägg

Nyare inlägg

Konst