Enkelt uttryckt

Posten damp ner med en smäll på hallgolvet. En knapp timme senare tittar jag upp. Då sitter jag på köksgolvet och har precis sträckläst en diktsamling.

I känslan och minnet är jag 22 och befinner mig på en slags litteraturfestival på engelska institutionen. Jag läste engelska på universitetet. Kanske var det ett symposium om commonwealth literature, jag gick en sådan kurs. Där var gäster från hela världen, men det är bara en författare jag minns. En poet. Hon läste eller reciterade en dikt om att föda barn, om behovet av att gång på gång återuppleva förlossningen i huvudet efteråt. Ett ämne jag knappast kände någon samhörighet med vid den tiden. Men det var något med henne som fångade mig fullständigt.

Sujata Bhatt. 

Engelskspråkig, ursprungsindisk, tyskboende. Jag minns hennes milda röst, hennes vackra språk och hennes vänliga, lite blyga leende. Hennes uppläsning ägde rum i en sådan där hemskt hörsal där talaren befinner sig nedanför publiken. Jag har tänkt på henne och hennes dikt många, många gånger sedan dess. Mitt minne är mycket selektivt, men henne minns jag tydligt, hur hon rörde sig på scenen, till och med hur hon sa vissa ord.

Två av hennes diktsamlingar har jag haft i min bokhylla sedan dess, hennes två första. Nu, 25 år senare, fick jag oväntat en tredje, en tunn liten samling utvalda dikter, fint översatta till svenska av Birgitta Wallin, utgiven av Ellerströms, det bästa bokförlaget som jag själv hoppas på en dag, och boken följde med senaste numret av Lyrikvännen. Damp ner genom brevinkastet idag. 

Tack. Den här dagen blev en märkvärdig dag.

Nu blev jag lyckligt påmind om hennes varma bilder av livet, kärleken, smärtan, längtan, fjärilarna och färgerna. Hennes förmåga att fånga dået och nuet och från varandra avlägsna platser, på en och samma gång. Hon återger det enhetligt mänskliga så att det känns som en dröm, fast sann.

Jag skriver och skriver, men det går långsamt. Här rafsas det inte ned något i hast. Men som poet utvecklas jag allt.

Kursen i kreativt skrivande som jag går på Linnéuniversitetet är en fantastisk drivkraft. Hela den här våren ägnar vi oss åt eget skrivande. Mot deadlines. Det är suveränt. Nästa inlämning är den 7 april. Jag försöker få tid att skriva varje kväll. Tänker på skrivandet gör jag hela tiden.

Idag fattade jag ett stort beslut: jag avskaffade stor bokstav som markör för ny mening. Skriver nu enbart med gemener. (Utom vid egennamn – än så länge i alla fall. Undantaget är också rubriken, alltså namnet på dikten.) Jag ser detta som ett test. Har haft idén i bakhuvudet länge, men varit emot den. Jag har tyckt att det verkar omoget på något sätt, lite infantilt att skriva ofärdiga meningar. Men samtidigt, vad är det som är "färdigt" med en dikt? Den är ju bara ett utsnitt ur tanke- och känslovärlden. Ett försök att föreställa sig en liten glimt av något med hjälp av ord.

Redan har jag kunnat se den befriande effekt detta beslut hade för mina skrivna dikter. När stora bokstaven försvann frigjordes raderna från varandra och jag kunde även ta bort ett antal "och" och "men" och "som". Jag älskar att skala bort.

För läsaren blir dikten mer öppen. Det är säkert svårare att se precis hur jag tänkte när jag skrev, men det är en bra sak. Jag vill inte någon ska låsa sig vid hur jag har tänkt. Det räcker att jag är låst i mitt sätt att tänka, fler behövs inte. Dessutom gillar även jag att komma tillbaka som läsare och hitta något nytt.

En dikt har inget tydligt innehållsligt meddelande. Jag vill att den ska framkalla andra tankar och känslor än vad som står skrivet. Jag ser den mer som musik.

Söndagen den 2 november kommer Bruno K. Öijer till Göteborg och jag har just köpt biljetter och känner mig upprymd. Ska gå tillsammans med två vänner. Den ena är införstådd, den andra vet inte vem Bruno är och vill inte heller veta. Hon vill gå dit utan förutfattade meningar.

Det bäddar för en intressant upplevelse på många sätt.

Man kan tycka mycket om Bruno. Det gör jag, jag tycker mycket om Bruno. Eller ja, i alla fall hans hand med orden. Och hans sätt att framföra dem förstås.

Hur beskriver man bäst fenomenet Bruno K. Öijer? Unik? Provocerande? Irriterande? Briljant?