Senaste inlägg

Visar inlägg taggade med poetry

Tillbaka till bloggens startsida

Två milstolpar på en vecka

Torsdag 22 augusti.  genomfördes äntligen opponeringen mot min magisteruppsats i musikvetenskap. Jag var en aning orolig innan, eftersom jag visste att mitt ämne inte tillhörde de konventionella inom musikstudier, och min tid som uppsatsstudent hade varit ensam. 

Musiken i Tomas Tranströmers diktning. En studie i verbal musik.

Är det möjligt att en skriven text kan ge läsaren en musikupplevelse? Kan musik "skrivas in" i text, eller skrivas i textform? Om det handlar uppsatsen. För mig har detta arbete varit en intressant studie där jag lyckats kila in min kärlek till poesin i musikvetenskapen. På samma sätt som jag med mitt konstnärliga arbete i Kreativt skrivande förra året (motsvarande C-uppsats) skrev en poetisk encyklopedi över musikinstrument. (Boken Poetisk organologi är under produktion hos Styx förlag.) 

Det har känts viktigt för mig att på något vis lyckas foga ihop mina två "livsspår". Det är lite som att jag helar mig själv. Eller kanske snarare "samlar ihop" mig. Får ihop två stigar till en väg.

Att slutföra detta arbete var emellertid en mycket större bedrift än så. Detta handlade om att slutföra något som jag inte gjorde klart redan 1994, när jag läste D-kursen i musikvetenskap. Uppsatsen blev bara halvklar då, vilket har irriterat mig i alla år. Jag fick ett ryck och tog ett omtag cirka 2007, då det visade sig att jag inte längre kunde tillgodoräkna mig den gamla D-kursens poäng, eftersom kurserna och poängsystemet var förändrat. Så jag började faktiskt om och läste några fördjupningskurser, men uppsatsen nådde jag aldrig fram till. Då handlade det nog mest om att jag inte hade något uppsatsämne klart för mig. Men nu, ytterligare tio år senare, lyckades jag alltså slutföra processen, trots att jag inte längre hade Lasse Lilliestam vid min sida – min lärare (sedermera professor) som fanns där när jag kom till institutionen 1989 och som alltid var min handledare och inspiratör därefter. Som alltid välkomnat mig när jag dykt upp efter flera års frånvaro och sagt att jag vill läsa några kurser. (Den där första gången jag återkom efter tio år glömmer jag aldrig, då sa han: "Jag visste att du skulle komma tillbaka!")

  

Lasse gick i pension för ett år sedan, lagom till att jag äntligen skulle börja med det oerhört fördröjda uppsatsskrivandet. Typiskt. Men han dök upp till ventileringen. Det är svårt att med ord beskriva vad det betydde för mig. 

Söndag 25 augusti. Då skickade jag min bok till tryckeriet.

Haiku som mindfulness. En handbok.

Det är en nybörjarbok för den som är nyfiken på den japanska diktformen haiku. Här får man tips på hur man kan komma igång med eget skrivande, samtidigt som man lär sig en metod för mindfulness. Men mest handlar det om haiku. Avstressningen kommer liksom på köpet i haiku, det är inget som jag har hittat på. Jag bara berättar om det. Naturligtvis kom idén till boken ur min egen erfarenhet.

Nu väntar jag alltså på ett provtryck. Känslan är väldigt härlig, måste jag säga.

Min plan är att börja erbjuda workshops och haikuevents på allvar, och då kommer boken finnas med som ett fint komplement. Kanske säljer den i några exemplar på egen hand också, den är tänkt att tåla det.

 

Måndag 26 augusti. Idag har jag varit oförskämt smärtfri (fast nog borde det vara normalt och inte oförskämt att inte ha ont). Jag misstänker att ett visst mått av inre tillfredsställelse kan spela in. 

Om William Blake

De flesta rader jag läst kan jag inte recitera utantill, men några enstaka har fastnat för evigt. Denna strof återkommer till mig ofta, i synnerhet när jag ser människor som har ett svårare liv än de flesta. Det kan vara på grund av sjukdom eller något annat. Alla har inte samma förutsättningar, livet är oerhört grymt och orättvist. Det är förstås ingen nyhet för någon, men jag vänjer mig aldrig. Det gör så ont i mig att se, särskilt när det handlar om barn. Idag såg jag det igen, och William Blakes formulering klang återigen i mitt inre, och den är så vacker i sitt brutala konstaterande:

Every Night and every Morn
Some to Misery are Born.
Every Morn and every Night
Some are Born to sweet delight.
Some are Born to sweet delight,
Some are Born to Endless Night.

Taggat med: 

,

Bra och dålig poesi

Jag läser mycket bra poesi som får mig att undra varför jag ens försöker skriva. Det räcker med dem som redan finns, som redan skriver. Jag har inget att tillägga, och om jag har det så kan jag ändå knappast säga det lika bra. Bäst att bara lägga ner.

Sedan läser jag mycket dålig poesi som får mig att undra varför de ens försöker. All denna hybris som tycks bebo så många skrivande kroppar. Som får mig att tänka att världen behöver mina dikter för att väga upp. Kanske är jag då ett exempel på precis samma sak. Men hur ska jag veta det?

Härom dagen kom Lyrikvännen i brevlådan. Där blev jag för första gången bekant med Louise Glück, en av Amerikas mest betydelsefulla poeter, som jag faktiskt aldrig hört talas om. 

Jag börjar läsa utdrag ur en samling, Averno, som inom kort utges i svensk översättning. Jag känner mig förstummad och bedövad. Ett så lätt men tätt språk, så ljust och ändå så mörkt innehåll, så sorgligt och hoppfullt på en och samma gång, så lockande … 

Här – här är den bästa poesin, som får mig att vilja skriva för att den är så bra! Lusten efter orden som fångar en del av längtan, skönheten, gåtan, rädslan, tilliten. 

Men först, bara beställa Louise Glücks samlade verk. Blir du nyfiken? Här kan du läsa diktsamlingen Averno på originalspråk.

Taggat med: 

, , ,

Just one poem

If I could write just one poem that takes you on an emotional ride the way this song does.



Street Spirit (Fade Out)


Rows of houses, all bearing down on me

I can feel their blue hands touching me

All these things into position

All these things we'll one day swallow whole

And fade out again and fade out


This machine will, will not communicate

These thoughts and the strain I am under

Be a world child, form a circle

Before we all go under

And fade out again and fade out again


Cracked eggs, dead birds

Scream as they fight for life

I can feel death, can see its beady eyes

All these things into position

All these things we'll one day swallow whole

Fade out again

Fade out again


Immerse yourself in love

Immerse yourself in love

Konst