Enkelt uttryckt

Den dova klangen från orkestern: trevande efter något att hålla i, men där finns inget. Rösten kommer in skör och klar. Ledsen men inte anklagande, bara konstaterande. Sången är lidande, rösten sårbar, med ett ljuvligt vibrato i de ljusa partierna, som en drömmande fågel. 

väntans musik

varken uppgivenhet

eller hopp hörs

Ett minimalistiskt malande. Något är plågsamt och uppfyllt av skönhet. Jag värjer mig inte, utan lockas allt djupare in.

livets sång

ljus i nuet

hopplös på sikt

Det är lite smärtsamt att reflektera kring min egen yrkesmässiga bana samtidigt som jag lyssnar på Portishead. Detta briljanta band startades nämligen inom ramen för en arbetsmarknadsåtgärd i början av 1990-talet. 

Själv ansökte jag i slutet av samma millennium om starta eget-bidrag för att komma igång som frilansjournalist. Hur "lagom" får man egentligen lov att vara utan att riskera straffpåföljd? Jag borde ju ha varit djärv och satsat på författardrömmen direkt. Då hade jag kanske varit en svensk Siri Hustvedt vid det här laget. 

I stället hamnade jag på yrkesmässiga villovägar och ligger nu nästan 20 år efter. Men än vägrar jag att tänka på alternativet som en missad bal på slottet. Jag tror fortfarande att jag kan hinna dit. Låt mig få tro det!

Det gick bra för Portishead som starta eget-projekt.

Om jag fick välja en signaturmelodi till mig själv och livet så skulle jag vilja ha Mysteries med Beth Gibbons.

God knows how I adore life
When the wind turns on the shores lies another day
I cannot ask for more

When the time bell blows my heart
And I have scored a better day
Well nobody made this war of mine

And the moments that I enjoy
A place of love and mystery
I'll be there anytime

Oh mysteries of love
Where war is no more
I'll be there anytime

When the time bell blows my heart
And I have scored a better day
Well nobody made this war of mine

And the moments that I enjoy
A place of love and mystery
I'll be there anytime

Mysteries of love
Where war is no more
I'll be there anytime