Visar inlägg taggade med radiohead

Tillbaka till bloggens startsida

Just one poem

If I could write just one poem that takes you on an emotional ride the way this song does.



Street Spirit (Fade Out)


Rows of houses, all bearing down on me

I can feel their blue hands touching me

All these things into position

All these things we'll one day swallow whole

And fade out again and fade out


This machine will, will not communicate

These thoughts and the strain I am under

Be a world child, form a circle

Before we all go under

And fade out again and fade out again


Cracked eggs, dead birds

Scream as they fight for life

I can feel death, can see its beady eyes

All these things into position

All these things we'll one day swallow whole

Fade out again

Fade out again


Immerse yourself in love

Immerse yourself in love

Veckan då Jeff Buckley dog

Jag minns veckan då sökandet efter Jeff Buckley pågick. På den tiden var MTV fortfarande en musikkanal, och jag följde nyhetssändningarna varje dag. Alla visste ju att han var död men ingen ville ha bekräftelsen som man letade efter. 

Jeff Buckley

I ett skämtsamt ögonblick hade han hoppat ner i en flod med kläderna på samtidigt som han sjöng på Led Zeppelins Whole Lotta Love. Hans kompis på land vände sig bort några sekunder för att flytta på några saker och när han vände sig tillbaka var Buckley försvunnen. En bogserbåt hade just passerat och förmodligen orsakat virvlar i vattnet.

I morgon den 29 maj är det 19 år sedan den dagen. Varje gång jag lyssnar på vackra Pyramid Song av Radiohead tänker jag på Jeff Buckley, jag har alltid tänkt att den handlar om honom.

Pyramid Song

I jumped in the river and what did I see?
Black-eyed angels swam with me
A moon full of stars and astral cars
All the things I used to see
All my lovers were there with me
All my past and futures
And we all went to heaven in a little row boat
There was nothing to fear and nothing to doubt

I jumped into the river
Black-eyed angels swam with me
A moon full of stars and astral cars
And all the things I used to see
All my lovers were there with me
All my past and futures
And we all went to heaven in a little row boat
There was nothing to fear and nothing to doubt

There was nothing to fear and nothing to doubt 
There was nothing to fear and nothing to doubt

Nice dream

En osannolik möjlighet öppnar sig mitt framför mig. Troligtvis en hägring. Men tänk om det faktiskt är på riktigt, som i en film. Så jag tar ett steg ut ur min komfortzon och står där och darrar. Beredd att hoppa. 

Hägringen visar sig vara verklig – fast en likadan som jag. Någon är ute och trevar. Någon fick en spontan idé som först verkade kul. Som sedan kanske gav lite ångest.

Jag vill bara säga: Det går bra att ändra sig. Utan att behöva fly. Man får det. Stå stilla kvar och bara ändra sig. Det är helt i sin ordning.

Jag är glad att du försökte.

Taggat med: 

, , ,

Myxomatosis

Svårt att förklara känslan att vakna en lördagsmorgon med den här låten på hög volym i huvudet. Det har sedan förföljt mig hela dagen. Radiohead är visserligen nr 1 i min lilla musikvärld, men just den här låten hamnar inte i toppskiktet på min lista. Det hela är mystiskt men intressant.

Taggat med: 

, ,

Radiohead – The Sound Of A Brand New World

Alla vi som väntar på Radioheads nästa album vet att det är nära nu. Vi fick en sång i julklapp, Spectre – en drömsk upplevelse som får mig att tänka på Pyramid Song och Nude tillsammans i någon slags symfonisk kostym. (Länkar till de två sistnämnda låtarna längst ned i detta inlägg.)

Då hade vi ju dessutom redan fått smakprov på en annan låt när Thom Yorke spelade solo i Paris under miljökonferensen i december.

Alla vi som vet att Radioheads nästa album är nära förestående väntar även på turnén som borde komma ungefär samtidigt. Och för en vecka sedan kom några datum på festivalspelningar i sommar. Först i Barcelona, sedan i Schweiz och Lissabon. Så hur tänker man då? Hoppas att de kommer till Way Out West också? Föga troligt. När spelade de senast i Skandinavien? Verkar mest som de håller sig i England och på kontinenten. Ofta Frankrike har jag sett. Senaste livespelningarna gjordes 2012. Radiohead skyndar sig inte direkt. Så, som sagt, hur tänker man? Det tog mig någon dag att komma på att det faktiskt är fullt möjligt och tillåtet att kosta på sig en resa utanför landets gränser för en konsert. Det går direktflyg till Barcelona. Så vad tusan. Tänk om detta är de enda europeiska spelningarna som blir? Ska jag då behöva leva med att missa mina favoriter? 
Så jag slog till och köpte biljett till Primavera Sound Festival i Barcelona. Om inget oförutsett sätter käppar i hjulen så får jag äntligen se Radiohead "på riktigt" och bara älska och njuta den 3 juni i år. 20 år och 10 månader efter förra (och hittills enda) gången jag såg dem, då som förband till R.E.M. på Sjöhistoriska i Stockholm. Jag minns vad jag tänkte då. Å nej, är det dom. Det är han med ögat. Han ser så dryg ut. Vad länge de spelar. Jag är trött i fötterna.
Jag minns alldeles tydligt hur ett flygplan flög över konsertplatsen med en stor banderoll: "Radioheads senaste CD finns i din skivbutik". Jag minns att jag tyckte att det litegrann förtog den där frihetskänslan som en rockkonsert utomhus brukar ge.
Det tog ett par år efter flygplansupplevelsen innan jag "upptäckte" Radiohead och sedan dess har jag känt mig ledsen över att jag bara slarvlyssnade på den konsert jag faktiskt var på. Samtidigt så befann de sig alldeles i början av sin karriär då, hade väl bara släppt en skiva. Det är ju sedan de har utvecklats, och nu är de helt fantastiska. Radiohead är ett av få band som fortfarande utvecklas och prövar nya vägar. (De lever upp till beskrivningen i Talking Heads-låten: "Radio Head – the sound of a brand new world".)
Nu har ytterligare ett konsertdatum släppts, en festival i Japan i slutet av augusti. Så Europa i början av sommaren, det ryktas om festivalspelningar i Nordamerika under julis andra hälft. Det kanske visar sig vara ett bra drag att satsa på Barcelona. Blir det sedan ytterligare tillfällen att se dem så – gärna för mig!

Jag är en långsamlyssnare

Idag kom jag till en ny insikt. Jag är en långsamlyssnare. Inte bara en långsamläsare. Har aldrig tänkt på mitt musiklyssnande på det sättet förut, men plötsligt blev det väldigt tydligt för mig.

Jag har inte flyttat mig många meter från den musik jag älskade som tonåring. Jag inbillar mig att jag lyssnar på djupet snarare än på bredden. Fokuserar på enskilda artister istället för att nyfiket botanisera bland många. Jag kan lyssna på en enda låt i veckor. Därefter kanske utvidga lyssnandet med två låtar till av samma artist. Typ. Och jag återkommer alltid till sådant som jag tycker om. Nu när det har gått ett tag sedan jag var tonåring har jag ett sådant fullt sjå med att återkomma till sådant som jag gillar att jag inte vet hur jag ska hinna upptäcka nytt.

Faktum är att jag precis alldeles nyligen har gjort ett litet språng i sidled, eller vad man ska kalla det, genremässigt. Befinner mig lite bredvid det invanda, men känner mig fortfarande trygg eftersom jag kan klamra mig fast vid en artist som jag litar på, som är den som egentligen gjort språnget åt mig. Nu när jag ändå befinner mig i utkanten av sådant som jag är bekväm med så trevar jag lite med tentaklerna så långt bort jag kan nå och jag känner att det finns vissa utsikter för att jag faktiskt kommer att hitta något där. När hände det senast, att jag upptäckte något utanför mina invanda territorier? 1994?

Varför är det då så svårt för mig att lyssna på nytt? Svårt att svara på. Jag vet bara att jag har ett inbyggt motstånd mot nya sångröster. Jag gillar dem jag "kan", dem jag redan känner. Det är lite som att börja läsa nya författare. Om jag har hittat någon som skriver med ett språk och uttryck som jag trivs med och imponeras av så stannar jag gärna där. Känner inga större behov av att hitta något annat. Det är alltid lite jobbigt att sätta sig in i en ny språkvärld. Jag ställer höga och säkert ganska personliga krav och blir ofta besviken. Det är som en kärleksrelation. Svårt att hitta rätt när man ska hitta ny.

Å andra sidan blir jag inte så lätt uttråkad när jag väl hittat något (eller någon) som jag tycker om.



I slutet av 1990-talet upptäckte jag Radiohead på allvar. Det var väl när albumet OK Computer kom 1997. Har återkommit till dem med jämna mellanrum sedan dess. Nu gick jag, gitarrockförespråkaren, ett steg längre och vågade lyssna på deras senare mer elektroniska och eteriska album. Jag vågade till och med ge mig i kast med sångaren (som bär en av de vackraste rösterna jag känner till) Thom Yorkes elektronica-projekt som han ägnar sig åt både solo (se video ovan) och med nya bandet Atoms For Peace (video nedan). På den vägen är det. Jag är helt såld. Och nyfiken. Detta kan sluta var som helst.


Radiohead, ta mig tillbaka!

Nuförtiden lyssnar jag på musik på ett helt annat sätt än förr. Lite i förbifarten, lite i nostalgisyfte. Jag saknar hur jag levde förr, i musiken. Jag levde i musiken. I musiken. Musiken öppnade en värld som jag klev in i, en drömvärld, vacker och vemodig, verklighetsfrånvänd. Det låter som jag beskriver en drog, och liknelsen är inte så tokig. Förutom att musiken inte bryter ner en. Den stärker

Där var jag i en massa år.

När jag nu lyssnar på någon gammal låt med exempelvis Radiohead eller R.E.M. så kommer känslan tillbaka, men bara för ett kort ögonblick. Jag skulle vilja stanna där.


Taggat med: 

,

Konst