Senaste inlägg

Visar inlägg taggade med rebecca solnit

Tillbaka till bloggens startsida

En bok till av Solnit

Alla borde läsa den här boken. Det är den känslan, och jag vet att den är orimlig och att min upplevelse bara är min, ingen annans. Men det är inte förbjudet att önska alla andra samma upplevelse av eufori över att ha mött någon som (nästan) har förmåga att gestalta hela alltet. Livets ofattbarhet, komplexitet, väven som innefattar oss alla, som vi alla är med och väver, men som ingen av oss kan överblicka. 

Bokomslag

Hon heter Rebecca Solnit. Hennes bok heter Det avlägset nära. Den kom ut på svenska 2014 tack vare bokförlaget Daidalos, som även gav ut den första bok jag läste av samma författare: Gå vilse. En fälthandbok. Det var titeln som lockade mig, och jag introducerades till ett fantastiskt författarskap.

Så jag visste att jag gav mig in i en vidunderlig berättelse när jag öppnade den här boken. Jag visste att den inte skulle vara helt lättläst, och jag visste att det skulle vara värt ansträngningen. Jag blev inte det minsta beskviken. Det är ingen överdrift att påstå att dessa två böcker av Rebecca Solnit har förändrat mig. De har i synnerhet förändrat mitt skrivande. Den associativa metod hon praktiserar är oerhört inspirerande, och jag känner mig stärkt i tron på att följa mina egna berättelsers labyrinter. 

Det finns så många passager som är värda att citera. Jag har gjort många anteckningar längs läsningen. Men om jag ska välja ett stycke, så är det nog detta. Tre meningar som på något sätt sammanfattar vad jag uppfattar som essensen av boken, och kanske faktiskt även ringar in mig i relation till den:

För du är inte dig själv, du är en mängd andra, du läcker som den mest otäta båt som någonsin har byggts, du har tillbringat stora delar av ditt liv som någon annan, som människor som dog för längesen, som människor som aldrig har levt, som främlingar som du aldrig har mött. Det vanliga jag vi tilldelas är lika prydligt förpackat som den typiska figuren i en realistisk roman, det har inget av den porositet som kännetecknar varje vaket ögonblick, de lösa trådarna, de konstiga drömmarna, allt man har glömt och minns fel, de bitarna av ett liv som levs i andras berättelser, det motsägelsefulla och inkonsekventa, gudomligheten hos dei ex machina och samvaron med andar. Det finns andra sätt att berätta. 

Om vikten av att gå vilse

Bokomslag Gå vilse

Jag har läst en sällsam bok. Författaren heter Rebecca Solnit, hon är amerikan och förmodligen mest känd för Män förklarar saker för mig (2014, i svensk översättning 2015), en bok som sägs ha gett upphov till ordet ”mansplaining”. Men det är inte den jag har läst. Nio år tidigare skrev hon Gå vilse. En fälthandbok (2005, i svensk översättning 2014, i nytryckt pocketutgåva 2017) och det är den som har hållit mig fängslad senaste tiden. 

Boken är en essä, en mycket personlig fundering kring det okända, det vi inte vet, det oupptäckta, som vi endast om vi ger oss ut i det obekanta kan bli berikade av. 

Genom en blandning av släktberättelser, personliga livserfarenheter, historier om upptäcktsresanden genom tiderna, och exempel på människor som varit tvungna att ”byta liv” och anpassa sig till en ny situation för att överleva, försöker hon ringa in vad det kan innebära att vara vilse och hur man klarar sig. Fast egentligen handlar det om nödvändigheten i att gå vilse, för att kunna förändras.


För konstnärer av alla slag är det förvisso det okända, den idé eller form eller berättelse som ännu inte har infunnit sig, som måste upptäckas. Det är konstnärens uppgift att öppna dörrar och släppa in profetior, det okända, det obekanta. Det är där det konstnärliga arbetet har sitt ursprung, även om det okändas ankomst signalerar början på den långa disciplinerade process som går ut på att göra det okända till konstnärens eget. Även vetenskapsmän, har J. Robert Oppenheimer påpekat, ”lever alltid ’på mysteriets rand’ – på gränsen till det okända.” Men de omvandlar det okända till något känt, halar in det som fiskaren; konstnären tar dig med ut på det mörka havet.


Parallellt funderar Solnit över betydelsen av färgen blå. Fyra olika kapitel, jämnt fördelade mellan de övriga fem, har namnet ”Avståndets blå”. De handlar om hennes egen fascination för färgen blå, och hon kopplar ihop den med att allt som är avlägset, i fjärran, får en blå färgton. Det man inte ser där i fjärran, det som bara ser blått ut, kan symbolisera längtan. Utan avstånd ingen längtan. Avståndets blå.


Världen är blå i ytterkanterna och i djupen. Detta blå är ljuset som gått förlorat. Ljuset i den blå änden av spektrumet färdas inte hela vägen från solen till oss. Det skringras bland luftens molekyler, det sprids i vatten.


Så inleder hon sitt första blå-kapitel. Det är mycket vackert. Språket är lyriskt hela boken igenom, det är som att författaren är så hänförd av det hon berättar att meningarna får finna sina egna vägar, hon låter sina associationer flöda. Meningarna blir långa och ringlar fram som vatten som söker ny väg i ett landskap. Ibland blir bifloderna många, och att försöka orientera sig i och emellan dem bidrar till en härlig känsla av att vara vilse i boken. Jag hade ingen aning om vart den skulle leda mig och ville uppriktigt sagt helst inte hitta dit. 


Under det senaste halvåret har jag själv bytt ut mycket av mitt svarta mot blått. Svart, som varit min grundfärg i 30 år. Det började med ett par blå kängor i höstas – ett impulsköp – som följdes av en blå täckjacka, och jag har sedan fortsatt att komplettera garderoben med några klänningar och blusar i blått. Tre väskor har också tillkommit. Grundfärgen är inte längre svart utan blå. 


Det låter kanske inte så märkvärdigt, men för mig är det en mycket stor förändring. Det känns som att färgbytet symboliserar den förändringsprocess jag befinner mig i, en process som handlar om att bejaka min längtan efter något nytt, ett eget spår, och sökandet efter vägen dit. 

Den här boken fyllde i en vit fläck på min karta, och den fyllde den med mer blått.




Boktips

Rebecca Solnit: Gå vilse. En fälthandbok (utgiven av Daidalos)

Konst