Visar inlägg taggade med silence

Tillbaka till bloggens startsida

Musik som är haiku: tankar om John Cage

John Cage


I min ungdom var jag oerhört intresserad av musik som politiskt medium. Idag är det tvärtom. Jag hittar mina andningshål i konsten, i synnerhet poesin och musiken. Flyktbeteende kanske. Jag ser det som en nödvändig strategi för en känslig själ att stå ut i en grym värld.


Japansk haiku-diktning är särskilt tilltalande. Stram till formen men vidöppen för upplevelsen i stunden. Den låter oss stanna upp och känna in nuet, samtidigt som den reflekterar över livets gång och dess skoningslösa förgänglighet. Vemodigt och vackert. Poeten märks inte. Inom haikun står inga egon i vägen för den estetiska upplevelsen.


Lika befriande som att läsa haiku är det att lyssna på musik av den amerikanske tonsättaren John Cage (1912–92). Han kan mycket väl vara den ljudkonstnär som gjort mest för att utveckla västvärldens musikestetik i modern tid, och det långt utanför konstmusikens begränsade rum. Mest känd är han nog för det ljudlösa stycket 4’33” (1952) och för att ha etablerat det preparerade pianot som slagverksinstrument (slutet av 1930-talet), samt för att ha utvecklat sätt att komponera musik genom slumpmetodik.


För mig är han tonsättaren som skapat något av den vackraste musik som finns. Jag återkommer ofta till de vilsamma pianostyckena Dream och In a Landscape (den sistnämnda är även avsedd för harpa). Båda verken skrevs 1948, några år innan Cage fullt ut började komponera enligt sina slumpprinciper. Redan här är dock frånvaron av förutsägbar form ganska påtaglig. Lyssnandet gör sig bäst helt i nuet, precis som haiku, med fokus på den ljudande tonen. Inte den förra, inte nästa, utan den som är nu. Mycket behagligt och meditativt.


Både Dream och In a Landscape är skrivna för att ackompanjera dans. När Cage komponerade för dans gjorde han det alltid i efterhand, när koreografin var klar. Båda styckena går i ett långsamt tempo, där varje ton får den tid den behöver. Tonerna spelas nästan uteslutande en och en, knappt några ackord förekommer. Vissa toner får utrymme att klinga ut helt innan nästa tar vid. Det känns som om tiden inte finns. Den är i varje fall inte viktig. Melodislingor upprepas med små variationer – här ges en föraning om minimalismen. Musikstilen påminner en hel del om Eric Saties kontemplativa pianomusik (från 1890-talet), fast friare.


Det är den här friheten som är så skön. Att lyssna på Cages musik är som att gå ut i naturen, eller staden för all del, och bara låta sig översköljas av ljuden i omgivningen. Själv älskade han trafikljud. Detta är det Cageska förhållningssättet: att vara öppen och nyfiken, att se och lyssna utan förutfattad mening.


Själv visade han på en imponerande ambition vad gäller öppenhet och tolerans. Om han inte gillade musik som han hörde ställde han sig frågan: ”varför gillar jag inte detta?” och då kom han alltid fram till att det inte fanns någon orsak. Då var det upp till honom att förändras, inte musiken.


Ett av John Cages viktigaste bidrag till konstmusiken var att flytta fokus från musikskapandet till musiklyssnandet. Tonsättaren blev på så sätt mindre intressant, i stället hamnade musiken i förgrunden. Påminner om relationen mellan poet och dikt inom haiku.


Den amerikanska tonsättaren Pauline Oliveros (1932–2016) vidareutvecklade Cages idéer kring lyssnande med sina metoder för vad hon kallade ”deep listening”, att lyssna med fullständig närvaro. Oliveros ansåg att koncentrerat lyssnande öppnade våra medvetanden vilket skulle vara gynnsamt för andra förmågor, kreativiteten till exempel. 


För mig har John Cages konst varit avgörande för mitt sätt att lyssna. Utan hans idéer, hans formuleringar kring musik och lyssnande, hade jag troligtvis aldrig blivit intresserad av ljudkonst och experimentell musik. Hans konst har öppnat mina öron och gett mig tillgång till en större upplevelse av livet. 


För Cage var musik bara ljud, utan syfte och mening, och i hans öron var det fullt tillräckligt. Han citerade gärna den tyske filosofen Immanuel Kant som sagt att det finns två saker som inte behöver betyda någonting, som inte behöver ha någon mening, för att kunna skänka oss människor djupt välbefinnande. Det är skratt, och det är musik. John Cage hörde musik i alla ljud, i synnerhet i de ljud som hörs när det är tyst.


Själv äger jag kanske inte riktigt Cages förmåga att höra musik i allt, åtminstone inte utan viss ansträngning ibland. Men om jag behöver en lugn stund och längtar efter att skärma av omvärlden, och inte har tillgång till musik just då, så kan jag faktiskt nöja mig med att lyssna på ljuden i rummet. Och finna ro och njutning i det.


Nyligen utkom Karl Aage Rasmussens porträttbok Tillfälligheternas spel. Vägar till John Cage i svensk översättning på Bo Ejeby Förlag. Den ger en fin och begriplig introduktion till 1900-talets intressantaste ljudkonstnär.



Boktips

Karl Aage Rasmussen, Tillfälligheternas spel. Vägar till John Cage (2017)

John Cage, Silence. Lectures and Writings (1968)

Pauline Oliveros, Deep Listening. A Composer’s Sound Practice (2005)


Lyssna

Happy birthday John! Floraleda Sacchi plays John Cage (2012)

(Ett kul blandalbum med låtar för harpa, som varvas med citat från John Cages egen röst)


Film

How to Get Out of the Cage. A Year with John Cage (2012)



Pyttelite mer John Cage

 

Lite mer John Cage (1912-92). Han idéer om ljud och musik var befriande, och känns fortfarande fräscht utmanande. Jag har lust att läsa på lite mer om och av honom, men hinner nog inte det just nu tyvärr. 

På internet hittar man många underbara citat från honom, han verkar ha varit en mästare på att formulera kärnfulla sanningar. Lite som aforismer. Eller reklamslogans. Jag är imponerad av vilket som.

 Jag känner mig faktiskt lite träffad av den här:

“If you develop an ear for sounds that are musical it is like developing an ego. You begin to refuse sounds that are not musical and that way cut yourself off from a good deal of experience.”

Måste även ha med denna klassiker:

“I can't understand why people are frightened of new ideas. I'm frightened of the old ones.” 

John Cage on music and silence (transcribed)

"When I hear what we call music, it seems to me that someone is talking, and talking about his feelings, or about his ideas of relationships. But when I hear traffic, the sound of traffic, here on 6th Avenue for instance, I don't have the feeling that anyone is talking. I have the feeling that sound is acting, and I love the activity of sound. What it does, is it gets louder and quieter, and it gets higher and lower, and it gets longer and shorter. It does all those things, which I'm completely satisfied with that, I don't need sound to talk to me.

We don't see much difference between time and space. We don't know where one begins and the other stops. So that most of the arts we think of as being in time, and most of the arts we think of as being in space. Marcel Duchamp for instance, began thinking of time, I mean thinking of music, as being not a time art, but a space art. And he made a piece called Sculpture Musicale, which means different sounds coming from different places, and lasting, producing a sculpture which is sonorous and which remains. 

People expect listening to be more than listening, and so sometimes they speak of "inner listening", or "the meaning of sound". When I talk about music it finally comes to people's minds that I'm talking about sound that doesn't mean anything, that is not "inner", but is just "outer". And they say, these people who understand that finally, say, "You mean it's just sounds?", thinking that for something to just be a sound is to be useless, Whereas I love sounds, just as they are, and I have no need for them to be anything more than what they are. I don't want them to be psychological, I don't want a sound to pretend that it's a bucket, or that it's president, or that it's in love with another sound [laughs], I just want it to be a sound. And I'm not so stupid either. There was a German philosopher, who is very well known, Immanuel Kant, and he said there are two things that don't have to mean anything. One is music, and the other is laughter. [Giggles] Don't have to mean anything, that is, in order to give us very deep pleasure. You know that, don't you? [speaks to the cat in his lap].

The sound experience, which I prefer to all others, is the experience of silence. And the silence, almost everywhere in the world now, is traffic.

If you listen to Beethoven or to Mozart, you see that they're always the same, but if you listen to traffic you see it's always different."

Konst