Visar inlägg taggade med singer-songwriter

Tillbaka till bloggens startsida

Oändligheten i en sång –

Jag har ägnat några lediga veckor i sommar åt att fundera över storheten med den till synes så enkla sången ”You can close your eyes”. Låtskrivaren och artisten heter James Taylor, en amerikansk singer-songwriter som slog igenom i slutet av 1960-talet. 


Jag tror han var den förste artist som fick skivkontrakt med The Beatles skivbolag Apple. En av de första var han i alla fall. Jag är för ung för att ha kunnat följa hans karriär från start, men jag har gjort så gott jag har kunnat utifrån mina förutsättningar. Två gånger har jag haft möjlighet att se honom live, 1999 och 2008. Båda gångerna i Stockholm.


Han var fullständigt okonstlad på scen, som om han förde ett samtal med publiken. Som om publiken var en kompis. Hans lågmält vänliga framtoning och omärkvärdiga, till och med lite platta, röst ger ett sympatiskt intryck. Sångerna är av samma karaktär, okonstlade och enkla (vilket är ett konstigt ord, eftersom det är det enkla som är det svåra!). Framför allt låter James Taylor helt uppriktig och ärlig när han framför sina sånger. Jag tror det är nyckeln till varför jag och så många andra blir så hänförda. 


Okonstlad är ordet, alltså.


Just den här sången, som faktiskt är den enda låt jag lyssnat på de senaste tre, kanske fyra veckorna, har jag inte fastnat för tidigare på detta sätt. Jag har ju hört den, men uppenbarligen inte lyssnat så noga. På texten. Men nu när jag gjort det kan jag inte släppa den. Här är den, med text och allt. 

Well, the sun is surely sinking down

But the moon is slowly rising

So this old world must still be spinning round

And I still love you


So close your eyes

You can close your eyes

It’s all right

I don’t know no love songs

And I can’t sing the blues 

anymore

But I can sing this song

And you can sing this song 

when I’m gone


It won’t be long before another day

We’re gonna have a good time

And no one’s gonna take that time away

You can stay as long as you like


So close your eyes

You can close your eyes

It’s all right

I don’t know no love songs

And I can’t sing the blues 

anymore

But I can sing this song

And you can sing this song 

when I’m gone



Sångtexten har två verser och en refräng. Refrängen sjungs en gång efter varje vers. Det är en väldigt kort sång! Texten är skriven i första person. En jag-person sjunger till en du-person. Jag-personen förklarar sin kärlek till du-personen. Det inleds lite trevande, klichéartat rentav.


Well, the sun is surely sinking down

But the moon is slowly rising


Solen är på väg ner och månen upp … hm … men sedan kommer det:


So this old world must still be spinning round

And I still love you


Det lilla ordet ”still” (”fortfarande”), vars upprepning likställer jordens snurrande med jag-personens outtröttliga kärlek! Den här gamla världen snurrar visst fortfarande, precis som jag fortfarande älskar dig. Är det inte vackert?


Sedan kommer refrängen, och den är för mig en aning oklar. Den går strukturmässigt att dela upp i tre sektioner som litegrann påminner om förkortade sapfiska strofer.


So close your eyes

You can close your eyes

It’s all right


I den första delen uppmuntras du-personen att blunda. Varför? Är personen trött, är det sovdags?Javisst, så kan det vara, månen var ju på väg upp. Men det kan också vara en metafor? Solnedgången och månens stigande i första versen kanske också var en metafor? Det är bra att det är öppet för lyssnaren att bestämma själv. Vaggsång eller ett sista farväl, allt är möjligt.


I don’t know no love songs

And I can’t sing the blues 

anymore


Jag-personen kan inga kärlekssånger, och kan inte heller sjunga blues längre. Blues är ju traditionellt en klagosång, så om sinnesstämningen hos jag-personen numera är lycklig (tack vare du-personens närvaro?) så kan ju det vara förklaringen till varför det inte går att sjunga blues längre.


But I can sing this song

And you can sing this song 

when I’m gone


Men jag kan sjunga den här sången, fortsätter jag-personen. Och du kan sjunga den här sången när jag är borta. Det är i synnerhet den informationen som förbryllar mig. Tänker jag-personen överge du-personen? Syftar jag-personen på döden? Eller handlar det bara om att ”jag” och ”du” kommer att vara åtskilda under kortare stunder, på grund av arbete till exempel? Det finns inget svar på dessa frågor, och det är givetvis bra. Lyssnaren kan bestämma utefter sin situation.


(Det är för övrigt inte enda gången James Taylor sjunger om sången han precis sjunger – detta fenomen förekommer också i hans allra kändaste låt Fire and Rain: "I walked out this morning and I wrote down this song".)


Det var refrängen. Andra versen fortsätter där den första tog slut – månen går upp och natten nalkas:


It won’t be long before another day

We’re gonna have a good time


Det är inte länge kvar till en ny dag, och då ska vi ha det bra tillsammans, säger jag-personen. 


And no one’s gonna take that time away


Att ha det bra, eller att ha det roligt, heter ”good time” på engelska. Ordet tid, time, är centralt. I nästa rad säger hen nämligen att ingen kan ta den tiden ifrån dem. Precis som i den första versen skruvar James Taylor på perspektiven för att vidga betydelsen från det individuella till det universella. I första versen var det ordet ”still” som bar på betydelseutvecklingen, i den andra versen var det ordet ”time”. Versen avslutas sedan med en inbjudan som saknar tidsbegränsning:


You can stay as long as you like


På Youtube kan man ju kommentera videor. En person som kommenterat den här låten skrev att han var döende i cancer, och att han hade önskat att få den här sången framförd på sin begravning.

Jag förstår precis. Det slår mig att den här sången är haiku. Den är kort, koncis, och ger en vision av oändligheten genom att skildra ett ögonblick. 

Här – den vackraste versionen jag hittat av sången, i duett med Joni Mitchell 1970:


Det finns en uppsjö av inspelningar på YouTube. Duett med Carly Simon 1977, som han var gift med på 70-talet:


Eller varför inte en duett med pratshowvärden Stephen Colbert 2015:

Och i den här duetten med Bonnie Raitt från 2019 tillägnar James Taylor låten en nära vän som gått bort samma dag. Så här använder han sig själv av sångens öppenhet för tolkning.


Leonard Cohen driver mig till lipen

Många känslor kan virvla runt i en kropp som omfamnas av musik. När Leonard Cohen sjunger Famous Blue Raincoat är det härligare än vanligt. Han driver mig till gränsen till tårar. Alltid. Jag kan ju texten till detta översorgliga triangeldrama, jag vet varthän det bär, men det spelar ingen roll. Cohens ärliga, ledset uppgivna röst och den vemodiga melodin ledsagar mig fram till samma strof och samma klump i halsen varje gång. Det är så smärtsamt och vackert. Jag får aldrig nog.


Famous Blue Raincoat

It's four in the morning, the end of December 
I'm writing you now just to see if you're better 
New York is cold, but I like where I'm living 
There's music on Clinton Street all through the evening. 
I hear that you're building your little house deep in the desert 
You're living for nothing now, I hope you're keeping some kind of record. 

Yes, and Jane came by with a lock of your hair 
She said that you gave it to her 
That night that you planned to go clear
Did you ever go clear? 

Ah, the last time we saw you you looked so much older 
Your famous blue raincoat was torn at the shoulder 
You'd been to the station to meet every train 
And you came home without Lili Marlene 

And you treated my woman to a flake of your life 
And when she came back she was nobody's wife. 

Well I see you there with the rose in your teeth 
One more thin gypsy thief 
Well I see Jane's awake 

She sends her regards. 

And what can I tell you my brother, my killer 
What can I possibly say? 
I guess that I miss you, I guess I forgive you 
I'm glad you stood in my way. 

If you ever come by here, for Jane or for me 
Your enemy is sleeping, and his woman is free. 

Yes, and thanks, for the trouble you took from her eyes 
I thought it was there for good so I never tried. 

And Jane came by with a lock of your hair 
She said that you gave it to her 
That night that you planned to go clear

Sincerely, L. Cohen
Konst