Mina tvivel rör mitt skrivande. Det poetiska, alltså. Vad tjänar det egentligen till? Hur bra är det? Hur dåligt är det inte? Varför håller jag på? Varför kan jag inte sluta? Vad skulle jag göra i stället? Många frågor som går i varann, som är olika men samtidigt lika. Jag skriver ju för att jag vill, för att jag tycker det är roligt. Ändå blir det så jobbigt emellanåt.


Idag råkade jag läsa en presentationstext om en konstnär. Jag minns inte vem det var, men det stod att konstnären ville utmana vårt sätt att se eller betrakta något. Nu var det kanske inte konstnären själv som uttryckt sig så, det låter jag vara osagt. Det är en välanvänd och klichéartad formulering för att beskriva konstnärliga arbeten. Jag passade på att spegla mig själv i den: Är det det jag vill med mitt skrivande, att ”utmana” någons syn på något? Enkelt svar: nej. Jag kan nog inte tänka mig något mer lustdödande än att gå omkring med någon slags pekpinne för världen. En så fruktansvärt trist inställning. Jag vill bara gå omkring med en penna.


Jag minns en sekvens i en film om konstnären Louise Bourgeois, som i slutet av sitt långa liv regelbundet höll konstnärliga salonger. Hon var så gammal, liten och mager, i nittioårsåldern, och fortfarande nyfiken. De unga konstnärerna som bjöds in i hennes hem visade upp sina verk och ventilerade funderingar. En av dem sade något om lidandet som konstnärskapet innebar. Varpå Louise Bourgeois blev upprörd och röt till: Att vara konstnär är inte att lida! Att vara konstnär är ett privilegium! 


Om man tittar på Bourgeois egen produktion så handlar alltihop om våndor och lidanden som åsamkats av barndomen, moderskapet, den egna kroppen, relationer, ja rentav lidandet det innebär att vara människa. Stående teman i hennes konst. 


Men att få lov att, och att vara kapabel att kunna, uttrycka allt detta plågsamma i konstnärlig form, det är ett privilegium.


Lätt att blanda ihop det där. 


När jag säger att jag skriver för att jag tycker det är roligt så betyder det inte att jag skriver om roliga saker, och det betyder heller inte att jag skrattar när jag försöker finna de rätta formuleringarna. Det är inte roligt på det sättet. Nej, snarare handlar det om att känna sig stimulerad, road av utmaningen, och ruset som infinner sig när jag blir någorlunda nöjd. När jag lyckats fånga en tanke eller ett intryck på ett sätt som känns rätt. Där skapas också ett begär, tror jag, efter att få uppleva den tillfredsställelsen igen. Att det är möjligt lockar till nya försök.


Ingenting som är alltför enkelt är särskilt roligt. 


Jag skriver alltså inte för att utmana, utan snarare bara för att beskriva. Jag avbildar ju livet. Den yttre och den inre upplevelsen, den skildring jag väljer att skapa – och den skapas medan jag skriver. Jag har aldrig tänkt ut den innan.


Kanske är det så att jag mest av allt skriver för att få en sorts bekräftelse. I så fall, bekräftelse på vad? Helt enkelt en bekräftelse på att det är möjligt att skriva det jag skriver. Och att få läsa det.  


Ibland tvivlar jag redan på anteckningsstadiet, jag fann till exempel följande notering i ett block nyligen: ”Varför försöker jag beskriva tystnaden? Om jag bara är tyst så har jag den.” Precis så – och där kom samtidigt bekräftelsen.