Härom dagen på jobbet fick jag tillfälle att lyssna på ett tal, en kille som höll en presentatnion om sin forskning inom ungdomskultur. Det var intressant på flera sätt. Allra mest fastnade jag för sättet han framförde sin presentation. Han pratade i hög hastighet, i princip utan att andas, och gjorde poänger genom fyndiga ordvändningar och roliga uppräkningar. Som en spoken word-artist, ungefär. Saknades bara en trummaskin så hade han kunnat kvalificera sig till en rap battle.

Det var kul först men det blev efter hand ganska jobbigt att lyssna på. Är det inte tystnaden som gör musiken? Tänkte jag.

Precis så här har mina upplevelser av estradpoesi varit också. Ord som i rapp takt staplas på varandra i varierande grad av fiffiga kombinationer, smarta formuleringar, fyndiga poänger, helst med mycket alliterationer, och allt ska helst reciteras med någon slags hiphop-rytm. Det hela har karaktären av personlig uppvisning som jag tycker blir ointressant. Självhävdelse på ett trist sätt – just eftersom självhävdelse är trist att bevittna. Nu ingår väl detta i den här konstformens koncept, och jag har egentligen inga synpunkter på det. Allt jag behöver göra är att undvika den typen av sammanhang så slipper jag ju störas av det.

Men när stilen smittar av sig på forskningen. Och används som presentationsteknik tillsammans med powerpoint. Då blir jag lite trött.