Instagram @karitchen



Visar inlägg taggade med Talking Heads

Tillbaka till bloggens startsida

Radiohead – The Sound Of A Brand New World

Alla vi som väntar på Radioheads nästa album vet att det är nära nu. Vi fick en sång i julklapp, Spectre – en drömsk upplevelse som får mig att tänka på Pyramid Song och Nude tillsammans i någon slags symfonisk kostym. (Länkar till de två sistnämnda låtarna längst ned i detta inlägg.)

Då hade vi ju dessutom redan fått smakprov på en annan låt när Thom Yorke spelade solo i Paris under miljökonferensen i december.

Alla vi som vet att Radioheads nästa album är nära förestående väntar även på turnén som borde komma ungefär samtidigt. Och för en vecka sedan kom några datum på festivalspelningar i sommar. Först i Barcelona, sedan i Schweiz och Lissabon. Så hur tänker man då? Hoppas att de kommer till Way Out West också? Föga troligt. När spelade de senast i Skandinavien? Verkar mest som de håller sig i England och på kontinenten. Ofta Frankrike har jag sett. Senaste livespelningarna gjordes 2012. Radiohead skyndar sig inte direkt. Så, som sagt, hur tänker man? Det tog mig någon dag att komma på att det faktiskt är fullt möjligt och tillåtet att kosta på sig en resa utanför landets gränser för en konsert. Det går direktflyg till Barcelona. Så vad tusan. Tänk om detta är de enda europeiska spelningarna som blir? Ska jag då behöva leva med att missa mina favoriter? 
Så jag slog till och köpte biljett till Primavera Sound Festival i Barcelona. Om inget oförutsett sätter käppar i hjulen så får jag äntligen se Radiohead "på riktigt" och bara älska och njuta den 3 juni i år. 20 år och 10 månader efter förra (och hittills enda) gången jag såg dem, då som förband till R.E.M. på Sjöhistoriska i Stockholm. Jag minns vad jag tänkte då. Å nej, är det dom. Det är han med ögat. Han ser så dryg ut. Vad länge de spelar. Jag är trött i fötterna.
Jag minns alldeles tydligt hur ett flygplan flög över konsertplatsen med en stor banderoll: "Radioheads senaste CD finns i din skivbutik". Jag minns att jag tyckte att det litegrann förtog den där frihetskänslan som en rockkonsert utomhus brukar ge.
Det tog ett par år efter flygplansupplevelsen innan jag "upptäckte" Radiohead och sedan dess har jag känt mig ledsen över att jag bara slarvlyssnade på den konsert jag faktiskt var på. Samtidigt så befann de sig alldeles i början av sin karriär då, hade väl bara släppt en skiva. Det är ju sedan de har utvecklats, och nu är de helt fantastiska. Radiohead är ett av få band som fortfarande utvecklas och prövar nya vägar. (De lever upp till beskrivningen i Talking Heads-låten: "Radio Head – the sound of a brand new world".)
Nu har ytterligare ett konsertdatum släppts, en festival i Japan i slutet av augusti. Så Europa i början av sommaren, det ryktas om festivalspelningar i Nordamerika under julis andra hälft. Det kanske visar sig vara ett bra drag att satsa på Barcelona. Blir det sedan ytterligare tillfällen att se dem så – gärna för mig!

Känslorna finns för övrigt inte inuti sången

The Ramones och jag föddes samma år. Nu är alla i bandet döda, fast jag trodde jag skulle dö först. Jag tänkte inte på det då, när jag blev sjuk, att jag förmodligen skulle dö före Ramones, det var sannerligen inte dem jag tänkte på mest just i den vevan. Men nu efteråt när jag ser tillbaka och vet att det började med Joey Ramone 2001, och sedan följde de andra tre efter i ungefär samma fotspår, när jag tänker på det nu, så känns det som att jag även då trodde att jag skulle dö före dem. Jag blev sjuk och de blev mitt soundtrack. I don't wanna be buried in a pet cemetery. I wanna live, I want to live my life. I wanna rock. Nej, jag vet, den sista var inte deras, den passade bara in där just nu.

Jag sjunger en sång i tanken och tar tid. En minut och tjugosju sekunder. Det kändes mycket längre. Därför att det kändes så mycket. Det var så mycket som kändes. Tänk att det kan rymmas så oerhört mycket i så lite tid. Så många känslor, och så många ord. Känslorna är mer skrymmande är orden, men det är ändå orden som tar tid. Känslorna upptar mer rum än tid. Melodin, däremot, tonerna, förhåller sig mer vertikalt, på något märkligt sätt. Det är orden i sången som är horisontella och drar ut på det hela. Hur får då egentligen känslorna plats inuti sången, eftersom de breder ut sig långt utanför orden? 

Äsch, så dumt jag tänker! För hur blir det med instrumentalmusiken i så fall, om det är orden som utgör tiden, och inte tonerna? Det stämmer ju inte. Möjligen kan man tänka sig att musik utan ord är mer ett slags flöde, ett flytande tillstånd, där tiden kanske nästan upphör. Där man kan låtsas att tiden inte finns. Men det fungerar ju bara tills musiken tystnar. Den tystnar alltid. Time is an ocean but it ends at the shore. 

Känslorna finns för övrigt inte inuti sången.

Nu längtar jag efter att lyssna på musik igen, lyssna på riktigt, jag hinner det nu, jag behöver inte längre vara rädd för pulsen. Rädd är kanske fel ord, men den provocerade mig förut genom att påminna mig om min begränsade tillgång. Det blev så tydligt att det gått tid när en sång var färdigsjungen. Tid som jag aldrig skulle återfå. Rum jag aldrig skulle återse. Jag dog varje gång musiken tystnade. Och den tystnar ju alltid. Så jag försökte stänga av sångerna, men det gick inte, för hur slutar man att tänka på musik när musik är det som alltid försett dig med svar och mening? Sånger spelas upp i huvudet hela tiden, man behöver inte ens trycka på play, de bara spelas, och inte på något bra sätt heller, det blir som man mår, man får vad man förtjänar. I'm on a road to nowhere. How can a light that burned so brightly suddenly burn so pale? Gimme hope, Joanna.

Jag tittar ut genom fönstret. Den regnblöta trottoaren med små människor påminner om en filmscen från den här höjden. Eller kanske en tv-serie. Brittisk. En mager tonårspojke med en något för långt neddragen mössa och en kuvad gångstil förflyttar mig med ens till ett deppigt, regnsmutsigt Manchester. The boy with the thorn in his side, tänker jag. Behind the hatred there lies a murderous desire. For love. Sedan en ensam dam med en motvillig hund och ett uppfällt paraply fast det har slutat regna. Som en Eleanor Rigby. Look at all the lonely people. Plötsligt känner jag mig trött. Och rädd.

Sunday morning, praise the dawning. Det är min sång idag. Friskförklarad. Vilket ord. Förklarad frisk. Härmed förklarar jag dig frisk. Lite som att bli gift, fast bättre. Som att bli skild, kanske. Early dawning, Sunday morning, it's just the wasted years so close behind.

*****

Fotnot: För er som undrar vad det är jag skriver för något på den där skrivkursen... det här är ett exempel. Övning i att skriva "inre monolog".