Enkelt uttryckt

Alla vi som väntar på Radioheads nästa album vet att det är nära nu. Vi fick en sång i julklapp, Spectre – en drömsk upplevelse som får mig att tänka på Pyramid Song och Nude tillsammans i någon slags symfonisk kostym. (Länkar till de två sistnämnda låtarna längst ned i detta inlägg.)

The Ramones och jag föddes samma år. Nu är alla i bandet döda, fast jag trodde jag skulle dö först. Jag tänkte inte på det då, när jag blev sjuk, att jag förmodligen skulle dö före Ramones, det var sannerligen inte dem jag tänkte på mest just i den vevan. Men nu efteråt när jag ser tillbaka och vet att det började med Joey Ramone 2001, och sedan följde de andra tre efter i ungefär samma fotspår, när jag tänker på det nu, så känns det som att jag även då trodde att jag skulle dö före dem. Jag blev sjuk och de blev mitt soundtrack. I don't wanna be buried in a pet cemetery. I wanna live, I want to live my life. I wanna rock. Nej, jag vet, den sista var inte deras, den passade bara in där just nu.

Jag sjunger en sång i tanken och tar tid. En minut och tjugosju sekunder. Det kändes mycket längre. Därför att det kändes så mycket. Det var så mycket som kändes. Tänk att det kan rymmas så oerhört mycket i så lite tid. Så många känslor, och så många ord. Känslorna är mer skrymmande är orden, men det är ändå orden som tar tid. Känslorna upptar mer rum än tid. Melodin, däremot, tonerna, förhåller sig mer vertikalt, på något märkligt sätt. Det är orden i sången som är horisontella och drar ut på det hela. Hur får då egentligen känslorna plats inuti sången, eftersom de breder ut sig långt utanför orden? 

Äsch, så dumt jag tänker! För hur blir det med instrumentalmusiken i så fall, om det är orden som utgör tiden, och inte tonerna? Det stämmer ju inte. Möjligen kan man tänka sig att musik utan ord är mer ett slags flöde, ett flytande tillstånd, där tiden kanske nästan upphör. Där man kan låtsas att tiden inte finns. Men det fungerar ju bara tills musiken tystnar. Den tystnar alltid. Time is an ocean but it ends at the shore. 

Känslorna finns för övrigt inte inuti sången.

Nu längtar jag efter att lyssna på musik igen, lyssna på riktigt, jag hinner det nu, jag behöver inte längre vara rädd för pulsen. Rädd är kanske fel ord, men den provocerade mig förut genom att påminna mig om min begränsade tillgång. Det blev så tydligt att det gått tid när en sång var färdigsjungen. Tid som jag aldrig skulle återfå. Rum jag aldrig skulle återse. Jag dog varje gång musiken tystnade. Och den tystnar ju alltid. Så jag försökte stänga av sångerna, men det gick inte, för hur slutar man att tänka på musik när musik är det som alltid försett dig med svar och mening? Sånger spelas upp i huvudet hela tiden, man behöver inte ens trycka på play, de bara spelas, och inte på något bra sätt heller, det blir som man mår, man får vad man förtjänar. I'm on a road to nowhere. How can a light that burned so brightly suddenly burn so pale? Gimme hope, Joanna.

Jag tittar ut genom fönstret. Den regnblöta trottoaren med små människor påminner om en filmscen från den här höjden. Eller kanske en tv-serie. Brittisk. En mager tonårspojke med en något för långt neddragen mössa och en kuvad gångstil förflyttar mig med ens till ett deppigt, regnsmutsigt Manchester. The boy with the thorn in his side, tänker jag. Behind the hatred there lies a murderous desire. For love. Sedan en ensam dam med en motvillig hund och ett uppfällt paraply fast det har slutat regna. Som en Eleanor Rigby. Look at all the lonely people. Plötsligt känner jag mig trött. Och rädd.

Sunday morning, praise the dawning. Det är min sång idag. Friskförklarad. Vilket ord. Förklarad frisk. Härmed förklarar jag dig frisk. Lite som att bli gift, fast bättre. Som att bli skild, kanske. Early dawning, Sunday morning, it's just the wasted years so close behind.

*****

Fotnot: För er som undrar vad det är jag skriver för något på den där skrivkursen... det här är ett exempel. Övning i att skriva "inre monolog".