Enkelt uttryckt

Faktiskt är det rätt intressant att titta i backspegeln på året som gått. Det är så lätt att undra vad man egentligen har gjort. Det känns som om tiden bara gått. Jag undrade också vad jag inspirerats mest av. Så här kommer en slags sammanställning över de mest minnesvärda upplevelserna jag hade under året, ur ett konstnärligt perspektiv alltså.

MUSIK

Thom Yorke live på Sonár Barcelona.

Thom Yorkes album Suspiria.

Jag vet jag är ensidig. Jag är med musik som med pålägg på frukostmackan: en utpräglad periodare. Nuvarande Radiohead-period har pågått i fem år. Har senaste året även lyssnat en hel del på Kate Bush, Arvo Pärt, John Cage. För ett par månader sedan hade jag en egen liten R.E.M.-festival.

Mitt poesiprojekt Poetisk organologi (mer om det längre ner) ledde mig till en hel del fördjupning kring musik som jag vanligtvis inte ägnar mig åt. Fokus låg på instrumenten, från viola d’amore till qin. (Vilka instrument finns inte däremellan?)

Genom jobbet närvarade jag i oktober på världsmusikmässan Womex. Därifrån har jag två riktigt fina konsertminnen: Den koreanska slagverkaren Kim So Ra som gjorde en explosiv – både fysiskt och estetiskt – show, och den schweiziske dragspelaren Mario Batkovic som utforskade instrumentets klangmöjligheter, vilket var mycket annorlunda. Omväxlande expressivt och meditativt. Inte särskilt melodiskt, jag minns det hela mest som ett mörkt vibrerande ljudrum.

Sedan de där konserterna där sällskapet stod i fokus, inte musiken, även om den också var bra:

ELO – med Zacke ❤️

Per Gessle – med Nilla 💙

Lauryn Hill – med Sivan 💜 

LITTERATUR

Rebecca Solnit: Det avlägset nära

Rebecca Solnit: Gå vilse. En fälthandbok

Staffan Börjesson: Än flyger aspfjärilen

Stephen King: Att skriva

Annie Dillard: Det skrivande livet

Ben Lerner: Varför alla hatar poesi

Poesi jag läst mycket av i år:

Gunnar Björling, Tomas Tranströmer, Ann Jäderlund, Helga Krook, Ko Un, Eva-Stina Byggmästar. Och mycket haiku.

Fick en roman i födelsedagspresent av min son. Mörkrets hjärta av Joseph Conrad. Stark läsupplevelse, när jag väl trängt in i Conrads språk. Leddes in i en annan tid, annan världsbild, annan kontinent, andra värderingar. Det var en mycket inspirerande bok, och oväntad läsupplevelse. Den bjöd lite motstånd i början, men sträcklästes sedan.

Dessutom, en bonusbok värd att nämnas: Min gamle klasskompis från journalisthögskolan Thomas Pettersson gav ut en bok om Palme-mordet. Den osannolika mördaren. En slags litteratur jag sällan (typ aldrig) läser, men som jag i den här fallet sträckläste. För att den var bra. Kul! 

KONST / UTSTÄLLNING

Museu de la Música

Musikmuseet i Barcelona. Jättefin instrumentutställning, vackert exponerade instrument från när och fjärran, förr och nu. Mitt andra besök gjorde mig inte besviken.

Museu Frederic Marès 

Alla träskulpturer med Maria med Jesusbarnet var överväldigande. Inte ur ett religiöst perspektiv. Det var interaktionen mellan mor och son som var intressant. Även detta sett under samma Barcelona-resa.

Chiharu Shiota: The Distance

Installationen med alla trådarna, Nät eller livlina? Kanske både-och. På Göteborgs konstmuseum.

Medelhavsmuseet

Varje gång jag varit i Stockholm har jag sprungit dit en stund. Jag finner det väldigt fridfullt och stärkande att vandra runt bland antika skulpturer och spår. Fint museum, som en miniversion av Glyptoteket i Köpenhamn.

Jin Taira: Doble o mitad

Märklig liten utställning som gjorde intryck. Mycket text, bilder, musiknoter, sångtexter, collage, böcker och tavlor. Allt var kanske inte så bra. Men jag uppskattade konstnärens utnyttjande av sin poetiska frihet. Bland annat tre platsspecifika böcker, en för varje utställningsrum. 

Centro Atlántico de Arte Moderno (CAAM) i Las Palmas, Gran Canaria.

PERSONLIGT

Det har hänt en massa med mig i år, både bra och dåligt. Jag drar igenom det dåliga först, så blir det en desto roligare avslutning på det här inlägget.

Hälsan

I mars var jag tvungen att operera bort sköldkörteln. Ett snitt på halsen kändes gruvsamt, för att uttrycka det milt. Jag är en orolig person med dödsångest. Jag var inte övertygad om att jag skulle överleva. Det gjorde jag, tack och lov. Men jag var inte beredd på hur medtagen hela kroppen skulle bli efter ett sådant ingrepp. 

I somras blev jag återigen sjukskriven, hela semestern och lite till, på grund av stress och ångest kopplat till jobbet. Ett omfattande projekt jag inte ville ansvara för från första början, men ingen lyssnade, tog nu ut sin rätt. Ingen ska behöva jobba i motvilja, i synnerhet inte om jobbet kräver ganska mycket kreativitet och entusiasm. Min arbetslust är nu körd i botten, och även om jag arbetar igen så är det svårt. Det sitter mycket långt inne att vara kreativ på jobbet. Lusten för både min roll och mitt ansvarsområde är ganska stukat. Jag vill helst byta arbetsuppgifter och har inlett processer för att kunna förverkliga det.

Att vara slutkörd psykiskt påverkar även den fysiska hälsan. Förutom att stress ger mig fysiska smärtor, framför allt i rygg, bäcken och ben, har jag under hösten dessutom drabbats av än den ena, än den andra åkomman, vilket har sinkat mig. 

Studier

Privat är däremot kreativiteten och arbetslusten hög. Jag har under året haft förmånen att utveckla mitt konstnärliga skrivande under handledning av (under hela förra läsåret) poeten Helga Krook, och senaste terminen essäisten och litteraturvetaren Niklas Schiöler. Jag är mycket tacksam! Kurserna i kreativt skrivande på Linnéuniversitetet rekommenderar jag verkligen. Skrivandet är naturligtvis helt efter ens egen hjärna, det är en själv som skapar innehållet i sin kurs. Men kursen erbjuder deadlines och feedback. Och nya skrivarkompisar! Jag är nu inne på den fjärde kursen, D-kursen alltså. 

Jag har även återupptagit musikvetenskapen med avsikt att slutföra min magisterexamen. Har ”bara” uppsatsen kvar och den påbörjade jag nu under hösten. Har tyvärr inte presterat lika mycket som jag hade önskat, och jag hoppas hälsan tillåter lite högre tempo till våren. Vill verkligen ro detta i land.

Publicerat poesi

I våras publicerade jag dikter för första gången. Dels i tidskriften Lyrikvännen, dels i Populär poesis digitala upplaga. Alldeles nyss hade jag med en liten haiku i tidskriften Blåeld. Snart kommer fler diktpubliceringar, men vi hinner byta år innan dess.

Tillsammans med en kompis startade jag även en egen haiku-kanal: Haiku-kompis. En blogg för korta dikter.

Bokförlag

I år färdigställde jag mitt manus till en diktsamling: Poetisk organologi. Mitt manus har alldeles nyligen hittat till ett förlag som verkligen omhuldar det! Jag vågar knappt tänka det, än mindre yttra det högt, för då kanske jag förstör det, men jag tror faktiskt att det kan bli bokrelease under våren. Och då kan vi kan vänta oss en mycket vacker liten utgåva. 🖤

Redaktionsmedlem i Aurora

Nu i december blev det också klart att jag numera ingår i redaktionen för den lilla tidskriften Aurora. Så fantastiskt roligt det ska bli att medverka i ett sådant sammanhang. Aurora ges ut av Romantiska förbundet, innehåller mest poesi men även andra konstnärliga uttryck, och även intervjuer och reportage. Ska bli roligt att bidra och samarbeta med ett gäng poetiska romantiker.

Långväga möte

Sist, men verkligen inte minst – början av året såg min brevvän från 80-talet Carrie till att vi äntligen fick träffas. Hon gjorde en world tour och stannade till i Göteborg bara för min skull. Vilken grej! Smånervöst möte som blev väldigt fint. Det kändes som att vi känt varandra länge. Och det har vi ju. Jag är glad att vi fick ses på riktigt. Tack Carrie för att du såg till att förverkliga detta! 

Svårt att förklara känslan att vakna en lördagsmorgon med den här låten på hög volym i huvudet. Det har sedan förföljt mig hela dagen. Radiohead är visserligen nr 1 i min lilla musikvärld, men just den här låten hamnar inte i toppskiktet på min lista. Det hela är mystiskt men intressant.

Alla vi som väntar på Radioheads nästa album vet att det är nära nu. Vi fick en sång i julklapp, Spectre – en drömsk upplevelse som får mig att tänka på Pyramid Song och Nude tillsammans i någon slags symfonisk kostym. (Länkar till de två sistnämnda låtarna längst ned i detta inlägg.)

Idag kom jag till en ny insikt. Jag är en långsamlyssnare. Inte bara en långsamläsare. Har aldrig tänkt på mitt musiklyssnande på det sättet förut, men plötsligt blev det väldigt tydligt för mig.

Jag har inte flyttat mig många meter från den musik jag älskade som tonåring. Jag inbillar mig att jag lyssnar på djupet snarare än på bredden. Fokuserar på enskilda artister istället för att nyfiket botanisera bland många. Jag kan lyssna på en enda låt i veckor. Därefter kanske utvidga lyssnandet med två låtar till av samma artist. Typ. Och jag återkommer alltid till sådant som jag tycker om. Nu när det har gått ett tag sedan jag var tonåring har jag ett sådant fullt sjå med att återkomma till sådant som jag gillar att jag inte vet hur jag ska hinna upptäcka nytt.

Faktum är att jag precis alldeles nyligen har gjort ett litet språng i sidled, eller vad man ska kalla det, genremässigt. Befinner mig lite bredvid det invanda, men känner mig fortfarande trygg eftersom jag kan klamra mig fast vid en artist som jag litar på, som är den som egentligen gjort språnget åt mig. Nu när jag ändå befinner mig i utkanten av sådant som jag är bekväm med så trevar jag lite med tentaklerna så långt bort jag kan nå och jag känner att det finns vissa utsikter för att jag faktiskt kommer att hitta något där. När hände det senast, att jag upptäckte något utanför mina invanda territorier? 1994?

Varför är det då så svårt för mig att lyssna på nytt? Svårt att svara på. Jag vet bara att jag har ett inbyggt motstånd mot nya sångröster. Jag gillar dem jag "kan", dem jag redan känner. Det är lite som att börja läsa nya författare. Om jag har hittat någon som skriver med ett språk och uttryck som jag trivs med och imponeras av så stannar jag gärna där. Känner inga större behov av att hitta något annat. Det är alltid lite jobbigt att sätta sig in i en ny språkvärld. Jag ställer höga och säkert ganska personliga krav och blir ofta besviken. Det är som en kärleksrelation. Svårt att hitta rätt när man ska hitta ny.

Å andra sidan blir jag inte så lätt uttråkad när jag väl hittat något (eller någon) som jag tycker om.

I slutet av 1990-talet upptäckte jag Radiohead på allvar. Det var väl när albumet OK Computer kom 1997. Har återkommit till dem med jämna mellanrum sedan dess. Nu gick jag, gitarrockförespråkaren, ett steg längre och vågade lyssna på deras senare mer elektroniska och eteriska album. Jag vågade till och med ge mig i kast med sångaren (som bär en av de vackraste rösterna jag känner till) Thom Yorkes elektronica-projekt som han ägnar sig åt både solo (se video ovan) och med nya bandet Atoms For Peace (video nedan). På den vägen är det. Jag är helt såld. Och nyfiken. Detta kan sluta var som helst.