Torsdag 22 augusti. Då genomfördes äntligen opponeringen mot min magisteruppsats i musikvetenskap. Jag var en aning orolig innan, eftersom jag visste att mitt ämne inte tillhörde de konventionella inom musikstudier, och min tid som uppsatsstudent hade varit ensam.
Musiken i Tomas Tranströmers diktning. En studie i verbal musik.
Är det möjligt att en skriven text kan ge läsaren en musikupplevelse? Kan musik "skrivas in" i text, eller skrivas i textform? Om det handlar uppsatsen. För mig har detta arbete varit en intressant studie där jag lyckats kila in min kärlek till poesin i musikvetenskapen. På samma sätt som jag med mitt konstnärliga arbete i Kreativt skrivande förra året (motsvarande C-uppsats) skrev en poetisk encyklopedi över musikinstrument. (Boken Poetisk organologi är under produktion hos Styx förlag.)
Det har känts viktigt för mig att på något vis lyckas foga ihop mina två "livsspår". Det är lite som att jag helar mig själv. Eller kanske snarare "samlar ihop" mig. Får ihop två stigar till en väg.
Att slutföra detta arbete var emellertid en mycket större bedrift än så. Detta handlade om att slutföra något som jag inte gjorde klart redan 1994, när jag läste D-kursen i musikvetenskap. Uppsatsen blev bara halvklar då, vilket har irriterat mig i alla år. Jag fick ett ryck och tog ett omtag cirka 2007, då det visade sig att jag inte längre kunde tillgodoräkna mig den gamla D-kursens poäng, eftersom kurserna och poängsystemet var förändrat. Så jag började faktiskt om och läste några fördjupningskurser, men uppsatsen nådde jag aldrig fram till. Då handlade det nog mest om att jag inte hade något uppsatsämne klart för mig. Men nu, ytterligare tio år senare, lyckades jag alltså slutföra processen, trots att jag inte längre hade Lasse Lilliestam vid min sida – min lärare (sedermera professor) som fanns där när jag kom till institutionen 1989 och som alltid var min handledare och inspiratör därefter. Som alltid välkomnat mig när jag dykt upp efter flera års frånvaro och sagt att jag vill läsa några kurser. (Den där första gången jag återkom efter tio år glömmer jag aldrig, då sa han: "Jag visste att du skulle komma tillbaka!")
Lasse gick i pension för ett år sedan, lagom till att jag äntligen skulle börja med det oerhört fördröjda uppsatsskrivandet. Typiskt. Men han dök upp till ventileringen. Det är svårt att med ord beskriva vad det betydde för mig.
Söndag 25 augusti. Då skickade jag min bok till tryckeriet.
Haiku som mindfulness. En handbok.
Det är en nybörjarbok för den som är nyfiken på den japanska diktformen haiku. Här får man tips på hur man kan komma igång med eget skrivande, samtidigt som man lär sig en metod för mindfulness. Men mest handlar det om haiku. Avstressningen kommer liksom på köpet i haiku, det är inget som jag har hittat på. Jag bara berättar om det. Naturligtvis kom idén till boken ur min egen erfarenhet.
Nu väntar jag alltså på ett provtryck. Känslan är väldigt härlig, måste jag säga.
Min plan är att börja erbjuda workshops och haikuevents på allvar, och då kommer boken finnas med som ett fint komplement. Kanske säljer den i några exemplar på egen hand också, den är tänkt att tåla det.
Måndag 26 augusti. Idag har jag varit oförskämt smärtfri (fast nog borde det vara normalt och inte oförskämt att inte ha ont). Jag misstänker att ett visst mått av inre tillfredsställelse kan spela in.
0 kommentarer | Skriv en kommentar | Kommentarer RSS