Klimatförändring utgör temat för Röda Stens stora sommarutställning Surfacing Earth. Eftersom detta är ett ämne som berör mig, som gärna sipprar fram i mina egna dikters rader, så har jag känt mig mycket nyfiken på utställningen. Glassen på vägen dit denna stekheta dag var väldigt god.


Jag vill minnas att den japanske konstnären Yasuaki Onishis skulptur Reverse of Volume RSK uppmärksammades när den skapades på plats inför utställningen. En stor plastfilm upphängd i taket med massor av fiskelinor. 

Bild på Yasuaki Onishis skulptur

Det skrevs att den skulle ge betraktaren en känsla av att befinna sig på insidan av en glaciär. Konstnären själv tycker enligt utställningshäftet att han skulpterar det osynliga. Så är det kanske. Jag vet inte jag. Det är inte det verket jag kommer att minnas mest.

Nej, jag kommer nog allra mest att bära med mig Rosa Barbas film Outwardly From Earth's Center. Bara en sådan sak, som att jag satt inuti en svart låda och tittade på en 25 minuter lång konstfilm är något av ett verk värt att ställas ut. Jag är alldeles för otålig för filmkonst i vanliga fall. Men något fångade mig här, när jag kom in och råkade se de sista minuterna. Jag stannade kvar och såg hela filmen från början till slut. Kanske var det vetskapen om att jag nu hade så kallad egentid, och att det vore idiotiskt att stressa bort den tiden, som fick mig att sätta mig på den ensamma bänken i den lilla salongen och titta. Det, i kombination med en ton i filmens svartvita bilder som tilltalade mig. Något ödesmättat i kombination med humor i kombination med vackert foto. Filmen handlar om hur befolkningen på Gotska Sandön försöker ankra fast sin ö med hjälp av långa rep ut i havet, så att den ska sluta flyta iväg norrut.

Bild ur Rosa Barbas film

Det är en fiktiv historia, men det ligger en sanning i att ön flyttar på sig, så mycket som någon meter per år.
Rosa Barba är född i Italien och verksam i Berlin. Filmen gjorde hon när hon gästade Sverige genom ett konstnärsresidens 2006.

Hör och häpna, jag orkade även titta på 10-minutersfilmen Drowning Room av Reynold Reynolds & Patrick Jolley. Den visar en familj i sitt hem som har hamnat under vatten, men som låtsas att allt är som vanligt. En absurd och otäck skildring av människans förmåga till förnekelse.

Jag imponerades även av den norska konstnären Tiril Hasselknippes sandskulpturer. Enkla, vackra och vemodiga påminnelser om alltings förgänglighet. De hade namn efter kroppsdelar.


Så jag åt en glass till på hemvägen, trots att jag borde hålla igen. Vad spelar det för roll om hundra år att jag känner mig lite för tjock. Eller ens i morgon.